På köksskåpen hänger det massvis med saker som relaterar till dig, pappa. För att inte tala om foton. Alla bringar lika mycket sorg. Så många minnen. Alla är lika fina. Alla gör så att man får tårar i ögonen. Minnen på skåpen och väggarna. Överallt.
Det hänger mycket texter på skåpen. Texter som förklarar sorgen. Texter som förklarar kärleken. Sorgen och kärleken till dig.

"Längst ner i botten
famnas jag av din sorg
över att inte längre få leva"

Du ville ju vara kvar. Du ville. Ändå fick du inte.
Jag saknar dig pappa - varje dag.

Tänk vad fort allt kan vända.
Jag vill krama dig.
Jag vill skratta med dig.
Det är tur att man inte vet i förväg, vad som kommer ske.

Ohana betyder familj.
Familj är för evigt.
Det står ohana på min rygg för dig pappa.
Det står ohana på min rygg för oss tre.
För oss fyra.
Dagen innan din begravning gjorde jag den.
Jag saknar dig pappa.

Pappa,

Från när du blev sjuk tills du somnade in, till nu, så har jag varje dag tänkt på hur mycket du led. Hur ont du hade och hur ledsen och rädd du var. Hur orättvist allting var. Och är. Du ville ju så gärna få vara kvar. Och det gör mig så arg - att en så snäll person, som inte vill något hellre än att vara med sin familj och vänner, ska drabbas på ett så krossande vis. Mitt hjärta gråter. Och jag får ta itu med mina egna tårar när jag ligger i sängen på kvällarna. Då har jag tid med det.

Varje gång jag tänker på det, att du led och var rädd, så gör det ont. Ont i hjärtat. Ont i själen. Och det värsta är att det aldrig komer försvinna. Känslan kommer aldrig någonsin försvinna, för jag kommer alltid älska dig lika mycket och alltid vara lika ledsen över att du inte är med oss längre. Så som du skulle ha varit om allt var som vanligt. Nu är det inte som vanligt, och det kommer det heller aldrig att bli. Du blev utvald att bli den finaste ängeln. Jag och alla andra tyckte däremot att det hade kunnat vänta ett bra tag. Att ingenting av det här hade behövt häda från första början. Den ömmande känslan kommer aldrig att försvinna. Du kommer ju alltid att vara inom mig. I mitt hjärta och i mina tankar.
Jag måste bara vänja mig vid smärtan. Och det får ta den tiden det tar. Jag är säker på att den aldrig kommer att gå över helt, men kanske för vissa stunder, om det så bara handlar om någon sekund eller minut lite då och då.

Och då kommer jag direkt till nästa tanke; man måste ju ändå försöka leva sitt liv ändå. Man måste försöka. Man måste. För hur som helst, även fast det gör så enormt ont i mig (det finns inte tillräckligt med ord som kan förklara hur ont det gör) för att du rycktes ifrån oss, så måste jag ändå fortsätta mitt liv. På något vis. Och det betyder inte att jag inte tänker på dig lika mycket. För det gör jag. Varje minut. Varje dag. Om inte mer. Känslan kommer aldrig försvinna. Aldrig någonsin. Så därför är utmaningen att leva med två känslor. Två världar. Som på film. Bara att det här är på riktigt.

Det är en utmaning utan dess like. Men man måste försöka. För det går inte att ändra på. Du har hamnat någon annanstans, där jag inte vill att du ska vara. Och dörrarna är stängda. För alltid.
Nu ska jag börja försöka leva som i film. I två världar.

Jag älskar dig mest utav allt i hela universum pappa - varje dag.
Din Lisa för all framtid.
Jag saknar dig!

Hej pappsen.

Idag har jag varit med världens bästa Elin. Hon är toppen, eller hur? Jag hann även träffa på Niko, Viola och Fia en snabbis innan jag skulle åka hem. När jag såg Viola komma in, så visste jag inte vad jag skulle säga. Så jag lät allt vara osagt, och så kramades vi istället. Det brukar inte behövas mer, för man vet hur det är. Visst är det så det fungerar? Det tycker jag.

Varje morgon har jag vaknat, kollat på klockan och sett att den varit kvart över sju. Men sen har jag somnat om.
Kvart över sju - då brukade du åka till jobbet varje dag. Jag saknar att få gå in i erat sovrum klockan sju på vardagsmorgonen och säga lite försiktigt att "det kanske är dags att gå upp snart pappa?" Du sov gärna så länge som det gick.
Jag har precis borstat tänderna. Förut när jag hade gjort det varje kväll, så brukade du vara i det andra, stora badrummet, bredvid mitt. Och precis när jag var klar, så brukade du vara klar. Vi öppnade ofta dörrana samtidigt, och så slog dom i varandra varje gång, likadant. Man blev lika "rädd" varje gång. Eller ja, jag blev det. Men det gjorde inget. Det var inget farligt. Jag saknar att slå badrumsdörrarna i varandra med dig pappa. Nu händer det ibland att jag gör det med Jonteponte, men det är inte samma sak, för han glömmer bara att stänga dörren.

Nu ska jag krypa ner i sängen med Johan och kolla Vänner - du vet, som jag alltid gör innan jag somnar.
Mamma pussade precis god natt på min kind och gjorde en slängpuss in till lill-Johan. Nu ligger hon i sängen. På din sida. I din säng. Hon vill ligga där. Det förstår jag. Det gör ont för henne utan dig pappa.

God natt världens bästa pappa. Vi hörs imorgon. Varje dag.

Jag älskar dig

Midsommar. Midsommar hos Royne och Inger. Men ingen vanlig midsommar. Trots att det inte var någon vanlig midsommar idag, pappa, så fick alla som var där ändå mig att skratta. Dom fick oss att skratta. Vi har världens bästa familj och släkt. Dom är unika, varenda en av dom.  Det har dom alltid varit - underbara.
När vi satt och skrattade tillsammans, så satt jag varje gång och letade efter ditt skratt. Ditt skratt. Det fanns inte där så som det brukade. Det saknades. Det fanns inte där alls. Men på något sätt kunde jag ändå i mitt huvud föreställa mig hur du skrattade åt saker under kvällen och precis vad du skulle ha sagt vissa gånger, på vilket sätt och med vilken ton. Jag saknar ditt skratt pappa. Jag saknar dina skämt.

Det var något mer idag som gjorde att det inte blev en vanlig midsommar. Sörpa gick bort i natt. Ingen vet hur, men skumt och konstigt, det var det. Ingers pappa. Bittans pappa. Mickes, Christoffers, Maries och Johnnys morfar. Det är för mycket som händer i våran närhet nu pappa. Räcker det inte snart? Det senaste året har varit helt... ja, jag vet inte vad jag ska sätta för ord på det. Först går Jonas mamma bort i samma hemska sjukdom som ryckte bort dig. Sen blir Bittan dödssjuk och var nära på att lämna. Efter det kom beskedet om dig, och det tog inte lång tid förrän du var borta. Sen var det Johnnys bilolycka där han tack och lov överlevde, dock till skillnad från hans vän som omkom. Och nu det här. Jag har säkert glömt någon i närheten, men sen så har vi allt tragiskt som händer utanför familjen på listan också. Tar det aldrig slut? Har vi varit skonade från allt skit så pass länge, att allt måste komma samtidigt nu? Jag tackar gärna nej till det. Jag säger som farmor sa; "när det väl har börjat, så har det ingen ände." Vad händer här näst? Numera tar jag en dag i taget. Tillsammans med min familj och släkt. Och mina vänner.

Det var klart ingen vanlig midsommar. Men det kommer det inte vara framöver heller. Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen. Inte utan dig. Allt kommer bara bli mindre ovant. Du hör hemma här. Här hos alla oss. Det finns inte ord som kan förklara hur mycket jag saknar dig pappa. Det är så här riktig inre smärta känns. Nu vet jag det. Tidigare trodde jag att jag visste. Men jag trodde fel. Det var ingenting som jag hade upplevt tidigare. Riktig inre smärta. 2009 har varit smärtans år. Och halva året har inte ens gått.

Jag tänker ofta på dina sista dagar. Jag undrar om du hade ont, eller om du helt enkelt inte orkade tänka på det. Jag undrar om du kände hur många du hade runt dig. Jag vet att du kände att jag, Johan och mamma var i ditt hjärta - för det visade du klart och tydligt med din hand och svaga röst. Jag vill veta om du var rädd dom sista minutrarna. Alla säger att "det var så fint Lisa, och det gick så lugnt till". Det kan inte dom veta. Det är en omöjlighet. Jag vill veta pappa. Kan du, snälla, ge något litet tecken på att du är på en trygg plats, och inte har ont? Älskade pappa. Jag vill inte vara utan dig.

Jag saknar dig och älskar dig - varje dag

God morgon världens bästa pappa!
Den här krönikan var det sista arbetet jag gjorde i gymnasiet. Det allra sista. Genom hela arbetets skrivande tänkte jag på dig. Och jag tror att det var tack vare det som läraren skrev högsta betyg på den. Det kändes bra att det allra sista jag gjorde i skolan, handlade mycket om dig. Även fast jag inte nämner "pappa" eller "Rolle" i texten. Kan du inte läsa den? Tack pappa, jag älskar dig. Hoppas du får en bra midsommar, utan regn och med god mat och fint sällskap.

VARFÖR MÅSTE MAN FÖLJA REGLERNA I ORÄTTVISANS SPEL?

Har du tappat den nyinköpta glassen på den grusiga vägen så att den nu är oätlig? Har du blivit rejält förkyld till en dag som är helt opassande? Fick du betala tillbaka skatt på deklarationen? Har du mist en nära familjemedlem? Har du då någon gång känt dig som en halv person? Att allt då är så tomt? Att allt känns så orättvist?

     Dessa ting går inte att jämföra på något vis. Vi har alla så olika referenser. Men det som de kan ha gemensamt är att ingenting av dessa är något som du själv väljer att vara med om. Du blir bara inskickad i det, helt ofrivilligt.

     Vem är det som bestämmer att man måste vara med?

     Jag har alltid undrat lite smått vad det är som gör att man råkar ut för orättvisa saker, fakta, antingen du själv eller någon i din närhet, som man absolut inte vill gå genom. Men sedan jag själv nyligen var med om en oerhört stor förlust, som har gjort att jag känner mig halv, har jag börjat tänka i större utsträckning på varför just den personen och de runt omkring blev tvingade att genomgå något hemskt utan att kunna göra ett skvatt för att göra allting som vanligt igen.

     Det gick inte, och det gör mig arg. Ledsen. Förbannad. Tom. Halv.

     Jag har velat göra det där skvattet redan från början, för att allt skulle kunna bli bra igen - men någonting i universum har bestämt att det inte är tillåtet att hjälpa till. Och nu är det för sent. Alldeles för sent. Ingen kunde göra något.

     Varför finns det bara ståtliga pyramider som underverk? Och kinesiska muren? Varför finns det inte fysiska underverk?

Vem är det egentligen som har bestämt att vi människor ska behöva vara med om sådant som vi absolut inte vill? Orättvisan spelar oss ett spel. Orättvisan spelar spel med oss. Orättvisan spelar mot oss.

     Jag vill inte vara med i det spelet. Jag vill dra mig ur. Jag säger upp mig. På stört. Men nej, just det, det går inte! Man kommer aldrig kunna dra sig ur spelet, man har varit med i det från början och nu är det bara att fortsätta och fullfölja. Sådana är spelets regler. De är inte alls många, men väl så oförståeliga ändå. Ologiska.

     Jag vet inte vad spelet har för namn - men jag kallar det för "livet". Drar du dig ur så får din omgivning ett stort straff, så den taktiken fungerar inte alls. Inte i det här spelet. Även om det är många som använt sig utav den under alla år. Men man måste förstå bättre än så. För drar man sig ur - då ger man upp.

     Att ge upp är inget alternativ. Det finns en sådan ruta på spelets plan, men om man är tillräckligt stark hoppar man över den rutan varje varv. Det är inte alls samma sak som att fuska. Fuska är fel. Att vinna är rätt. Vinna över orättvisan.

     Det här spelet måste följas, precis som en mening måste fullföljas för att bli förstådd. Fast det här spelet - livet - går inte att förstå sig på mer än att man mår bra av kärleken och glädjen som sprids från ens närhet. Resten kommer som ett brev på posten, en skyhög räkning som du inte alls var beredd på att få i handen, men som du nu måste ta del av ändå. Du kan inte slänga iväg den. Du måste vara med. Du måste fullfölja. Du har inget val.

     
Jag behöver ingen hemhjälp som säger åt mig vad jag ska göra, vad jag ska ha på mig för kläder. Likaså behöver jag ingenting som styr över vad som sker i min närhet mot min vilja. Men det sker ändå. Mot min vilja. Det är en stor del av spelets gång.

     Det går inte bara att passera den rutan som heter "vardag vänds upp -och ned", utan när du väl hamnat på den rutan så kommer den alltid att vara med dig i din tunga ryggsäck, som bara blir tyngre och tyngre för varje steg du tar framåt. Och bara för att du hamnat på rutan en gång, så betyder det inte att du inte kan hamna på rutan igen. Det händer hela tiden.

Vem är det som kastar tärningen i det här dumma spelet?

Du är fast som spindelns fångst i nätet, du kan inte ta dig därifrån hur gärna du än vill. Du måste mot din vilja följa den där dumma spindelns påhittade regler som egentligen antagligen har existerat längre än du vill veta. Vi låter den gåtan vara obesvarad. För alltid.

     Hur kan allting vändas upp -och ned, hur kan allting bli så fel, när allting från början var så bra?

     Har du ont i magen? Du är med i spelet igen. Följ reglerna. Då brukar det gå framåt i rätt riktning i vanliga fall, i vanliga spel. Men inte nu, inte i det här spelet. Det här är inget vanligt spel. Följ reglerna - så är du fortfarande med i spelet. Det känns inte som att det blir bättre. Vem har kommit på att "tiden läker alla sår"? Tiden läker inte alls alla sår.

     Gick hopprepet sönder den där soliga lördagsmorgonen då allting var så bra, fast du var så försiktig? Ett stort grattis - du är med i spelet igen. Fortfarande. Roligt. Kul. Grattis.

     Jag är också med. Även fast jag inte vill. Fortfarande. Grattis till mig. Grattis till min familj.

    
Jag vill inget hellre än att allting ska bli som vanligt igen, att allt blir bra. Att min andra halva kommer tillbaka till mig. Till oss som är kvar här. Kan vi inte spela poker och yatzy istället? Eller "fia med knuff"? Vilket spel som helst, bara inte orättvisans spel. Kan vi radera det från listan över livets spel, och istället föra över det till listan över de mest onödiga spelen? Jag lämnar det i lådan för önskemål. Hoppas beslutet tas snart, för det är många som behöver den hjälpen. Många i min närhet. Många i andras närhet.

     Vem ska jag fråga om lov?

     Det finns så oerhört många som får uppleva orättvisan, på olika nivåer. Hur som helst så är det fel, för det är ingenting som vi själva valt att delta i. Det är inte orättvisa vi strävar efter. Det är glädje och harmoni vi har beställt. Får man reklamera orättvisan? Får man reklamera livet?

     Vi har ofrivilligt blivit uppskrivna på listan över pjäser som med sina hjärtan och själar ska vara med i spelet och dess gång och gå så många steg som tärningen visar. Både framåt och bakåt.

    
Det måste vara en svart tärning som hör till spelet. En svart tärning som det kastas och bollas med.

     Jag var med, och jag är fortfarande med om orättvisans högre nivå i spelet. Jag vill inte. Jag vill inte vara en av pjäserna som det spelas med. Inte min familj heller. Vi vill inte.

     Det är många människor som varje kväll får duka bordet åt en person mindre än vad de brukar duka åt i vanliga fall, många gånger på grund av spelets dumma, orättvisa regler. De människorna är med i spelet. Jag är en av dem. Jag är med i spelet. Min familj är en del av spelet. Vi är med i spelet.

     "Ge upp" är inget alternativ. Ger man upp försvinner man från spelplanen, och då utvecklas ännu mer sorg. Men man måste följa den svarta tärningens prickar.

    
Jag vill inte duka för tre personer längre. Jag vill duka ett bord för fyra. Precis som jag alltid har gjort. Men jag måste - precis som alla andra pjäser - följa spelets regler mot min vilja.

     
Jag ger inte upp. Det gör jag inte. Inte min familj heller.

     Så... snälla någon; kan jag få duka för fyra personer igen och spela "fia med knuff" istället?

[Lisa Johnsson, Löfströms gymnasium, klass Ei3B]

Får jag, min familj och mina vänner vara med och spela, någon?

Kommer du ihåg den här låten pappa? Vi tog med oss din skiva med gamla låtar på in från bilen och upp till dig på sjukhuset. Vi spelade den i cd-spelaren som stod ganska nära din säng. Din säng, där du låg hela tiden. Och fick hjälp av mamma med att komma upp ur när du behövde det. Du ville inte behöva ha hjälp. Du har ju alltid varit den starka. Hade du kunnat så hade du rest dig. Det vet jag. Men nu gick det inte. Du klarade inte av att sätta dig upp. Då kunde man för sig själv tänka att "herregud, pappa är verkligen sjuk."
Jag satte mig i den stora stolen bredvid din säng. Vi lyssnade på den här låten, och somnade hand i hand. Det var inte världens skönaste stol, men när jag höll dig i handen glömde jag allt runt omkring. Då var det bara du. Du och jag. Tillsammans. När jag hör låten tänker jag på dig, när du låg där och fick känna på hur den riktiga orättvisan beter sig. Du ville inte vara där. Du fick inte vara du. dig själv. Det var en främmande situation för dig. För oss.
Jag tänker ofta på när antingen jag, Johan eller mamma hämtade dricka till dig och höll i glaset och stoppade in sugröret i din mun. Då fick du dricka. Och vi fick vara en del. En hjälp. I vanliga fall hade du tagit ett glas själv och klunkat i dig. Men det gick inte. Det gick inte.
Vi ville inget hellre än att du skulle få slippa vara där. Men hur mycket vilja vi än visade tillsammans, hur mycket kärlek vi än strålade ut tillsammans, så hjälpte det inte. Det övervann inte orättvisan. Det övervann inte sjukdomen. Om inte det kunde göra det - vad kan då göra det? Jag saknar dig så mycket pappa.

Hej världens bäst pappa!

Jag är hemma hos Sophy nu, och vi har kollat på fotbollen (Sverige - Danmark) och tagit det lugnt. I natt bär det av för oss till Mallorca. Homer och bitchen till Mallis. Det ska bli så himla skönt att komma bort från allt.
Sist jag var på Arlanda var det du och mamma som lämnade mig. Tillsammans. Det var i somras. Imorgon kommer inte du vara där. Sophies mamma är snäll och skjutsar ut oss i natt. Men när vi landar i Sverige igen kommer du inte vara där heller. Det var du sist. Jag saknar dig så att det gör ont älskade pappa. Kan du, snälla, komma tillbaka till oss?

Vi hörs om en vecka pappa. Då ska du få se bilder från studenten också. Och resan självklart.
Titta till mamma och Johan medan jag är borta. Lova det. Lova?

God natt älskade pappa. Jag lovar att vara försiktig när jag är borta. Som jag brukar lova.

Jag älskar dig mest av allt i hela världen - varje dag.

... att bara få komma bort. Från allt. Bara för en vecka. Jag gillar det.

Vet du pappa? Igår fick jag mamma att skratta. Hon skrattade ganska högt. Och det behövdes inte särskilt mycket faktiskt.
Vet du vad jag gjorde? När vi var och handlade så var det inte så många kassor öppna, och vi stod inte först i kön precis, och alla kunder handlade mycket. Så hör jag hur en tjej i en annan kassa ropar "ledigt i kassa 1!". Och shiiiiiiiiiiit vad jag rusade. Med vagnen i högsta hugg smiter jag före alla, smidig som en ål (eller som ett kylskåp). Och då menar jag före alla. Det såg säkert inte klokt ut, men först i kön - det kom vi! Och toppen på allt, det var att mamma skrattade. Det var som i en komedifilm. Du kanske såg oss...

Men idag, just nu, hör jag hur mamma istället gråter i köket. Hon känner ett så stort ansvar till att min student ska bli så bra som möjligt pappa, och hon råkade göra en grej fel (som går att göra om) och då känner hon ett personligt misslyckande. Hon är så känslig pappa. Ömtålig. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra, det känns inte som att kramar räcker längre. Och orden, dom hittar jag inte. Allt hade varit så mycket enklare om du hade varit här.
Jag saknar dig så mycket pappa.

Mamma - du är världens bästa mamma. Och jag bryr mig inte om att någonting skulle bli "fel". Ingenting kan bli fel. Jag lämnar aldrig din sida. Det hoppas jag att du vet om. Även fast inte jag kan göra något åt att det blev "fel" med tårtan. Det är inte hela världen. Dessutom kommer det att bli hur bra som helst ändå. Du är den som kan något här, och både jag och lill-Johan är så otroligt stolta över dig.
Att du gråter mycket är ingenting som är konstigt. Pappa är ju borta. Vi gråter också. Fast mer i skymundan. För oss själva. Jag vet inte hur jag ska "ta hand om" dig. Jag vet verkligen inte. Men vad som än händer - så är jag bredvid dig.

I somras, när ni tre var i Spanien.
Känn ingen press snälla, älskade mamma. Du är bäst ändå.

Mamma tog precis upp ett av alla miljoner foton på dig, höll i det länge och stelnade tyst till. Hon saknar dig pappa. Hon saknar sin bästa vän och sin livskamrat. Hon har ont. Hon har ont utan dig. Hon läser ditt brev till henne varje kväll innan hon ska gå och lägga sig. Hon försöker att inte titta åt din sida sängen, men det är svårt. Och det är så tomt. Så overkligt. Det kommer aldrig bli verkligt. Nu vet jag hur det känns att leva i en overklig verklighet. Är det så här det är i filmer? Jag undrar.
Bästa pappa. Världens snällaste människa. Snart har det gått tre månader sedan du lämnade oss. Tre hela månader har vi "klarat" av. Fast inte smärtfritt. Tvärt om. Men vi har iallafall gjort det tillsammans. Som en familj. Som en riktig familj. Så som en riktig familj ska göra. Vi har inte bara haft världens bästa pappa - vi har även världens bästa mamma kvar. Det är tur det. Du behöver inte oroa dig för att vi inte har det bra. För det har vi. Bara att allt är så svårt utan dig. Ingenting är sig likt. Vi har det bra, fast inte bra på det sättet. Vi saknar dig så mycket. Känner du det?

Ps. Vi har satt ett Djurgårds-klistermärke på den nya bilen. Preics som du alltid har gjort. Ser du det? Nu blir du nöjd va?

Vi är inte hela utan dig pappa