Hej älskade pappa!

Nu var det flera månader sen jag skrev sist och det har hunnit hända väldigt mycket på den tiden. Jag tror du har fått tagit del av och sett allt. På ett eller annat vis. Det måste jag tro. För hjärtats skull. För tankarnas skull. För alla oss.

Idag har jag bott i min egen lägenhet i en vecka. Jag har köpt en lägenhet pappa och du har följt med mig hit. Jag känner mig lite längre nu, som du skulle ha sagt.
Jobbet är nöjda med mig så jag har precis skrivit på för två terminer till. På jobbet får jag så mycket närhet och barnen kan fråga saker om himlen ibland. Då försöker jag ge bra svar.
För några dagar sen valde jag att tatuera in ännu ett motiv för dig och alla andra runt omkring. Jag ska visa dig. Det gjorde ganska ont den här gången, men som så många gånger förr tänker jag att ingen smärta går att jämföra med den smärtan som kändes när du tog ditt sista andetag och alla dagar efter det, så det är värt det. Nu sitter den där och jag kan se den när jag vill och tänka hur långt jag vill. Ibland behöver jag inte ens tänka.
Varje dag tänker jag på att jag vill visa dig för hela världen.

Jag saknar dig så mycket!

... och det gjorde du inte idag heller. Du är med mig överallt. Jag vinkade till dig när jag var uppe bland molnen i morse. Jag älskar dig - varje dag.

• på morgonen
• på förmiddagen
• på eftermiddagen
• på kvällen
• under natten
• på vintern
• på våren
• på sommaren
• på hösten
• under ledsna stunder
• under glada stunder
• under stressade stunder
• under lugna stunder
• under ensamma stunder
• under härliga stunder
• under lyckliga stunder
• under sorgliga stunder
• under skrattande stunder
• under vackra stunder
• under vardagliga stunder
• under knäppa stunder
• under alla hundradelar som går
• under alla sekunder som går
• under alla minuter som går
• under alla timmar som går
• under alla dagar som går
• under alla veckor som går
• under alla månader som går
• under alla år som går
• vid varje frukost
• vid middagarna
• när vi slåss i soffan om vem som ska ha fjärrkontrollen
• på morgonen när den som gör snabbaste rycket får sportdelen i tidningen
• när jag inte längre hittar tomma mjölk och- filmjölkskartonger i kylskåpet
• när jag inte ser dig köra bil
• när jag lyssnar på eller ser Magnus Uggla
• på alla födelsedagar
• när jag inser att jag inte kan ringa dig
• när jag tittar på gamla och nya foton
• när jag pratar om dig
• när andra pratar om dig
• när jag ser och umgås med våran familj och släkt
• när jag umgås med mina fina vänner
• när jag är nära min kärlek
• när jag tränar
• när jag spelar match
• när jag ser Djurgårdsmärket
• när jag kollar på Djurgården
• när jag pratar om dåtiden
• när jag pratar om minnen och ögonblick
• när jag pratar om framtiden
• när jag läser dina brev
• när jag ser din handstil
• om jag skulle förlora någon match, tävling eller lek
• när jag är med och vinner någon match, tävling eller lek
• när jag använder dina tröjor
• när jag känner doften av någon som går förbi och doftar som du
• när folk nämner ordet "pappa"
• när jag är vid din grav
• när jag drömmer om dig
• när jag inte drömmer om dig
• när jag hör eller ser ditt namn
• när jag hör ordet cancer
• när jag skriker
• när jag gråter
• när jag ser mamma
• när jag ser min lillebror
• när jag tittar på mig själv i spegeln
• jämt

Tankar är som saknad. Spökar hela tiden. Unika. Och bara mina. Önskar att du fick andas med oss. Saknar dig. Kom tillbaka.

"Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Du är med mig där jag e
Du är med mig vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den, jag kunde va"

Ängel. Stjärna. Nu är vi på din favoritplats pappa. Vi åkte hit igår morse, precis som vi brukar göra varje år. Allt är som det brukar vara, förutom att du inte är här. Du har gjort det så fint här uppe i Idre. Hela huset är fullt med pappa. Fullt med Rolle. Fullt med kärlek, tålamod och värme.
Julafton var tom utan dig. Men det var en bra dag ändå. Full med kärlek. Den bästa julklappen var att mamma blev så glad för en av sina julklappar. Ett fotoförstoring på mig och lillebror som hon kan ha på väggen bland alla andra foton. Ett foto på oss för att påminna att vi finns för henne - att hon inte är ensam i sorgen. Vi tre är tillsammans kvar här för dig.



Vi saknar dig.

Idag är det precis tre år sedan jag skrek. Tre år sen jag hörde ordet cancer för första gången i våran familj. Tre år sen livet vändes upp -och ned och rädslan att förlora dig tog över allt. Det var en fredag och du och mamma satt bredvid varandra, mamma höll om dig och jag såg någonting jag aldrig sett tidigare... Jag såg rädsla och ledsamhet i dina ögon. Oro. Ett blödande hjärta. En orolig själ. Sen kom meningen jag aldrig trodde jag skulle få höra innanför våra väggar. I vårat hem. Sen den dagen vet jag hur rädsla känns. Och maktlöshet. Jag kunde inte göra någonting. Tårar. Skrik. Uppgivelse.
Morgonen efter låg vi alla fyra tillsammans i din och mammas säng. Och du sa att vi skulle klara det här tillsammans. Du visste nog från början att det inte skulle gå som vi ville, men du ville inte göra oss mer rädda än vad vi redan var. Du var våran hjälte. Våran stjärna. Det gick inte som vi ville. Orättvisan tog över. Sparkade oss hårt i magen och stack en kniv i hjärtat.
Tre år sedan. Hur kan tiden gå så fort utan dig när det känns som att det var igår? Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma den dagen pappa. Aldrig någonsin. Känslan och orden kommer alltid vara inristade inuti mig. Djupt. Dina ögon... du var så rädd. Jag också. Mamma också. Johan med. Jag satt i din famn så länge jag bara kunde. Ville inte släppa taget.
Sen den kvällen gick jag aldrig och la mig utan att ge dig en kram. Vi kramades varje dag. Sen den 12 december 2008.
Jag saknar din famn pappa. Kom hem.

Min älskade pappa,
igår var det Idol-final. Då dom ropar ut vem som vunnit allt och får skivkontrakt för att dom är bra på det dom gör. Dom vinner en ny vardag. En livsförändring. Folk har röstat fram vinnaren. Och programledaren ropar ut vinnarens namn vid klockan 22:40 ungefär. Det är glädjetårar för den som får höra sitt namn och den som inte vann är glad för den andras skull. Det är fint.
Men samma tidpunkt för tre år sedan, när programledaren ropade upp Kevin Borgs namn i Idol-finalen, hörde jag under samma sekund för första gången att du hade cancer. Allt blev tyst. Och jag skrek. Livsförändring. Det kändes som att livet gick under. På en sekund. Veckorna innan dom orden den kvällen gick jag runt och oroade mig. För att du verkade må dåligt. Du var dämpad. Inte lika glad som vanligt. Och du gjorde tester. Men jag visste inte för vad. Jag tänkte att huvudvärk kan ju faktiskt vara allt från stress till hjärntumör. Det sa jag för att överdriva, och för att på något sätt lugna mig själv att det inte behöver vara det värsta tänkbara. Vad fel man kan ha. Innerst inne visste jag nog att allt inte var som det skulle. Men jag ville inte se. Inte det. För det fanns inte. Det var främmande. Alldeles för främmande. När Kevin Borg vann Idol, förlorade vi kampen mot orättvisan som alltid funnits - men som inte hade visats hos oss mycket alls innan. Vi fick en kamp mot orättvisan. Sen dess har mitt hjärta vid samma tidpunkt blivit oroligt. Sårbart. Känsligt. Rädd för att vara ensam. Det är som att hjärtat kopplar ihop känslan som uppstod just då, pappa. Och jag vill bara skrika. Precis som jag gjorde då. Gråta.
Jag saknar dig så mycket. Kom hem. Det är faktiskt julafton snart. Då ska alla vara hemma.

Den här tiden på året är tung. Tung utan dig. Utan din luft. Utan dina ord. Utan ditt leende. Allt blir sårbart. Hela jag. Hela mitt universum. Det trycker i bröstet och många steg känns som att gå i stark motvind och ord kan bli till slag i magen eller hugg i hjärtat. Just den här tiden på året. Jag minns det så tydligt.

Står utomhus i morgonmörkret. Det är några minuter kvar tills bussen går. Under dom minuterna hinner hjärnan och hjärtat tänka och känna så mycket. Det är så det är med saknad Och sorg - det ryms precis överallt. Tiden finns. Jag stod och tänkte på sista gången jag fick se dig. När jag stod där. Med båda fötterna på jorden. Jag hatar det. Jag hatar att jag har sett dig för sista gången.

Det där med saknad, pappa. Jag funderar på det varje dag. Inom mig själv. Att hur jobbigt det kan vara att sakna någon - känna ett behov av någon annans närhet. Det kan vara så enkelt som ett nära fint hjärta, som man precis har fått träffa, och så säger man hej då för att sen ses någon annan gång. En annan dag. Plötsligt kommer saknaden efter det fina hjärtat. Trots att man vet att man kommer ses snart igen.
Då kommer jag på mig själv. Samma sak varje gång. Att jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att hjärtat vrider sig. Och det värsta: att så kommer det för alltid att vara - att jag kommer få sakna dig. Varje dag kommer jag känna samma saknad som jag har gjort varje dag hittills. Och det skär i hjärtat. Det slår i magen. Jag kommer sakna dig varje dag. Dygnet runt. Vi ses inte någon dag snart igen. Det är därför det gör så ont - för att jag vet. Jag vet att vi inte ses imorgon. Eller i övermorgon. Orättvisan har sagt det till mig. Till hela familjen. Till alla vänner.
Kanske är det därför det gör extra ont att sakna ett fint hjärta fastän man precis sagt hej då... för att jag inte vet om jag kommer få sakna det fina hjärtat varje dag, eller om jag har turen att få träffa hjärtat igen. Saknad är konstigt. Det är en sugande känsla som tär. Tär på orken. Kanske är det därför som det gör extra ont att gå ifrån ett fint hjärta - för att jag vet hur det är att sakna på riktigt. Med hela hjärtat. Jag är så otroligt rädd om alla mina hjärtan runt omkring, pappa. Precis som du var.
Min saknad efter dig är ett bevis på att jag bär med dig hela tiden inom mig. Gud, vad jag saknar dig. Varje dag.