Ängel. Stjärna. Nu är vi på din favoritplats pappa. Vi åkte hit igår morse, precis som vi brukar göra varje år. Allt är som det brukar vara, förutom att du inte är här. Du har gjort det så fint här uppe i Idre. Hela huset är fullt med pappa. Fullt med Rolle. Fullt med kärlek, tålamod och värme.
Julafton var tom utan dig. Men det var en bra dag ändå. Full med kärlek. Den bästa julklappen var att mamma blev så glad för en av sina julklappar. Ett fotoförstoring på mig och lillebror som hon kan ha på väggen bland alla andra foton. Ett foto på oss för att påminna att vi finns för henne - att hon inte är ensam i sorgen. Vi tre är tillsammans kvar här för dig.



Vi saknar dig.

Idag är det precis tre år sedan jag skrek. Tre år sen jag hörde ordet cancer för första gången i våran familj. Tre år sen livet vändes upp -och ned och rädslan att förlora dig tog över allt. Det var en fredag och du och mamma satt bredvid varandra, mamma höll om dig och jag såg någonting jag aldrig sett tidigare... Jag såg rädsla och ledsamhet i dina ögon. Oro. Ett blödande hjärta. En orolig själ. Sen kom meningen jag aldrig trodde jag skulle få höra innanför våra väggar. I vårat hem. Sen den dagen vet jag hur rädsla känns. Och maktlöshet. Jag kunde inte göra någonting. Tårar. Skrik. Uppgivelse.
Morgonen efter låg vi alla fyra tillsammans i din och mammas säng. Och du sa att vi skulle klara det här tillsammans. Du visste nog från början att det inte skulle gå som vi ville, men du ville inte göra oss mer rädda än vad vi redan var. Du var våran hjälte. Våran stjärna. Det gick inte som vi ville. Orättvisan tog över. Sparkade oss hårt i magen och stack en kniv i hjärtat.
Tre år sedan. Hur kan tiden gå så fort utan dig när det känns som att det var igår? Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma den dagen pappa. Aldrig någonsin. Känslan och orden kommer alltid vara inristade inuti mig. Djupt. Dina ögon... du var så rädd. Jag också. Mamma också. Johan med. Jag satt i din famn så länge jag bara kunde. Ville inte släppa taget.
Sen den kvällen gick jag aldrig och la mig utan att ge dig en kram. Vi kramades varje dag. Sen den 12 december 2008.
Jag saknar din famn pappa. Kom hem.

Min älskade pappa,
igår var det Idol-final. Då dom ropar ut vem som vunnit allt och får skivkontrakt för att dom är bra på det dom gör. Dom vinner en ny vardag. En livsförändring. Folk har röstat fram vinnaren. Och programledaren ropar ut vinnarens namn vid klockan 22:40 ungefär. Det är glädjetårar för den som får höra sitt namn och den som inte vann är glad för den andras skull. Det är fint.
Men samma tidpunkt för tre år sedan, när programledaren ropade upp Kevin Borgs namn i Idol-finalen, hörde jag under samma sekund för första gången att du hade cancer. Allt blev tyst. Och jag skrek. Livsförändring. Det kändes som att livet gick under. På en sekund. Veckorna innan dom orden den kvällen gick jag runt och oroade mig. För att du verkade må dåligt. Du var dämpad. Inte lika glad som vanligt. Och du gjorde tester. Men jag visste inte för vad. Jag tänkte att huvudvärk kan ju faktiskt vara allt från stress till hjärntumör. Det sa jag för att överdriva, och för att på något sätt lugna mig själv att det inte behöver vara det värsta tänkbara. Vad fel man kan ha. Innerst inne visste jag nog att allt inte var som det skulle. Men jag ville inte se. Inte det. För det fanns inte. Det var främmande. Alldeles för främmande. När Kevin Borg vann Idol, förlorade vi kampen mot orättvisan som alltid funnits - men som inte hade visats hos oss mycket alls innan. Vi fick en kamp mot orättvisan. Sen dess har mitt hjärta vid samma tidpunkt blivit oroligt. Sårbart. Känsligt. Rädd för att vara ensam. Det är som att hjärtat kopplar ihop känslan som uppstod just då, pappa. Och jag vill bara skrika. Precis som jag gjorde då. Gråta.
Jag saknar dig så mycket. Kom hem. Det är faktiskt julafton snart. Då ska alla vara hemma.

Den här tiden på året är tung. Tung utan dig. Utan din luft. Utan dina ord. Utan ditt leende. Allt blir sårbart. Hela jag. Hela mitt universum. Det trycker i bröstet och många steg känns som att gå i stark motvind och ord kan bli till slag i magen eller hugg i hjärtat. Just den här tiden på året. Jag minns det så tydligt.