Hej älskade pappa!

Nu var det flera månader sen jag skrev sist och det har hunnit hända väldigt mycket på den tiden. Jag tror du har fått tagit del av och sett allt. På ett eller annat vis. Det måste jag tro. För hjärtats skull. För tankarnas skull. För alla oss.

Idag har jag bott i min egen lägenhet i en vecka. Jag har köpt en lägenhet pappa och du har följt med mig hit. Jag känner mig lite längre nu, som du skulle ha sagt.
Jobbet är nöjda med mig så jag har precis skrivit på för två terminer till. På jobbet får jag så mycket närhet och barnen kan fråga saker om himlen ibland. Då försöker jag ge bra svar.
För några dagar sen valde jag att tatuera in ännu ett motiv för dig och alla andra runt omkring. Jag ska visa dig. Det gjorde ganska ont den här gången, men som så många gånger förr tänker jag att ingen smärta går att jämföra med den smärtan som kändes när du tog ditt sista andetag och alla dagar efter det, så det är värt det. Nu sitter den där och jag kan se den när jag vill och tänka hur långt jag vill. Ibland behöver jag inte ens tänka.
Varje dag tänker jag på att jag vill visa dig för hela världen.

Jag saknar dig så mycket!