Jag behöver dig. Mitt hjärta behöver dig. Torka mina tårar.

"Tid är allt.

Inte vaknade du idag och tänkte att du skulle få det här brevet. Men nu sitter du med det i handen och har börjat läsa. Jag ska försöka göra tiden värdefull för dig. För det ärvad jag tänkte skriva om. Tid. Inte i meningar om hur mycket klockan är, vilken tid nyheterna visas eller att det tar lång tid i affären. Utan den tid vi har eller har haft med dem vi älskar. För efter ett cancerbesked är tid allt. Då är varje månad, vecka, dag, timme och minut det mest värdefulla vi har.

När vi startade våran verksamhet var cancerbeskedet ofta en dödsdom. Men idag, tack vare forskning, framsteg och inte minst dina gåvor kan så många som sex av tio återvända till livet och till den tid som var menad. I 60 år har vi arbetat för att hitta lösningen på cancergåtan. Och för varje cancersjuk, varje anhörig och vän kommer vi att fortsätta vår kamp tills alla kan få tiden tillbaka. Jag hoppas verkligen att du känner hur viktig din gåva är, att varje krona räknas och skänker dyrbar tid till dem som allra bäst behöver den."



Jag behövde mer tid med dig pappa. Alla vi här hemma behövde det. Jag ska fortsätta samla in pengar för att ge andra människor mer tid. Tid är så värdefullt. Särskilt efteråt.

Man var liten. Ung och dum. Lat. Ointresserad. Men ändå nyfiken på allt. Ville vara med överallt. Ettrig. Envis. Tjatade till sig saker. Saker som man kan ta på eller saker att göra. Såna där simpla saker som att få åka med sin pappa varje söndag eller någon vardag mitt i veckan för att kolla på hans innebandymatcher fast klockan var för mycket för en tjej som gick på låg och- mellanstadiet. Såna där simpla saker som att åka med till Bauhaus utan anledning. Vem vill åka med sin pappa till Bauhaus eller någon annan tråkig affär som man själv inte har någon nytta utav? Jag ville. Jag ville det ofta. Bara för att få umgås. Bara för att göra något tillsammans. En sån där sak som att tjata sig till ännu en innebandyklubba när man som liten inte fick dom gratis, fast man inte behöver en till. Det var annorlunda då. Eller den där tröjan som man ville ha bara för att ha. Dom där sakerna kunde jag ta på. Med händerna och tanken. Både då och även nu. Jag är så glad nu i efterhand att jag var så ettrig och envis pappa. Det har gjort att jag har extra många minnen. Extra många minnen tillsammans med dig. Förlåt om jag var dig hack i häl många gånger, pappa. Men det var bara för att jag ville vara med dig hela tiden. Jag är så stolt över att vara din dotter. Ville visa hela världen. Visa vem jag var en del utav.
Jag undrar en sak... Varför ska minnen och saknad göra så ont?

Överallt nämner människor sina föräldrar. Båda sina föräldrar. Sin mamma. Sin pappa. Som om det vore något självklart. Jag trodde också att det var självklart förut - tills orättvisan visade sitt onda ansikte och slog mig i magen med sina stenhårda nävar. Den röck dig ifrån mig. Ifrån oss. Vi som behövde varandra. Nu får jag inte ropa på dig längre. Nu får jag inte prata med dig längre. Inte skratta, krama eller skämta med dig längre. Jag får istället fälla tårar för dig. Jag får sörja och jag får sakna. Jag får minnas och vara glad för det jag har haft med dig. Det är jag också - oändligt glad och tacksam. Jag är inte den människan som klagar, tvärt om. Jag är bara en dotter utan pappa. En dotter med en mamma utan sin man och med en lillebror utan sin pappa. Jag hatar att klaga, och det är inte meningen att klaga pappa. Det är bara det att... jag saknar dig så fruktansvärt mycket och vill att du ska få vara hemma med oss.

Igår var det eran bröllopsdag, pappa. Din och mammas dag. Jag minns det dagen så väl, trots att jag bara var 6 år gammal. Vissa saker kommer man ihåg bara. Lillebror skulle döpas. Det var en hemlighet att ni skulle gifta er, folk skulle inte märka det förrän ni kom in i kyrkan. Världens finaste föräldrar. Det var 15 år sen. Och vi saknar dig mer och mer. "Tills döden skiljer oss åt" är bara något man säger - jag tror man sitter ihop längre än så.