Man var liten. Ung och dum. Lat. Ointresserad. Men ändå nyfiken på allt. Ville vara med överallt. Ettrig. Envis. Tjatade till sig saker. Saker som man kan ta på eller saker att göra. Såna där simpla saker som att få åka med sin pappa varje söndag eller någon vardag mitt i veckan för att kolla på hans innebandymatcher fast klockan var för mycket för en tjej som gick på låg och- mellanstadiet. Såna där simpla saker som att åka med till Bauhaus utan anledning. Vem vill åka med sin pappa till Bauhaus eller någon annan tråkig affär som man själv inte har någon nytta utav? Jag ville. Jag ville det ofta. Bara för att få umgås. Bara för att göra något tillsammans. En sån där sak som att tjata sig till ännu en innebandyklubba när man som liten inte fick dom gratis, fast man inte behöver en till. Det var annorlunda då. Eller den där tröjan som man ville ha bara för att ha. Dom där sakerna kunde jag ta på. Med händerna och tanken. Både då och även nu. Jag är så glad nu i efterhand att jag var så ettrig och envis pappa. Det har gjort att jag har extra många minnen. Extra många minnen tillsammans med dig. Förlåt om jag var dig hack i häl många gånger, pappa. Men det var bara för att jag ville vara med dig hela tiden. Jag är så stolt över att vara din dotter. Ville visa hela världen. Visa vem jag var en del utav.
Jag undrar en sak... Varför ska minnen och saknad göra så ont?