När man sitter i lugn och ro - det är då man har tid att titta på verkligheten igen. Titta tillbaka och titta på nu. Inte framår. Vissa dagar glömmer jag bort hur min overkliga verklighet faktiskt ser ut. Jag tror fortfarande att du är på semester, jag lurar mig själv, mitt hjärta och min själ. Att titta på foton på dig för mig själv gör att jag kopplar bort allt som är runt omkring. Jag skulle kunna sitta mitt i ett världskrig, och ändå bara sitta och titta på dig. Drömma mig bort. Komma ihåg alla minnen som jag är så rädd för att glömma en dag. Men varför skulle jag glömma, pappa? Är det något jag är rädd för så är det just det - att glömma något som har med dig att göra. Ord, utseende, doft, kläder, handstil, musiksmak, skratt, ögon, mat. Jag är livrädd för att en dag glömma. Att en dag inte längre komma ihåg. Inte minnas. Vissa är rädda för att förlora. Vissa för att ha fel. Vissa för döden. Jag är rädd för att glömma. Men jag vet att det inte finns en risk till det. Men en rädsla är en rädsla. Jag vill aldrig någonsin glömma. Du var mitt hjärta. Du är mitt hjärta. Och det finns ju alltid tillgängligt så länge man andas, och när man förlorat andetagen så spelar det ingen roll, för då träffar jag det som jag är så rädd för att glömma. Dig. Allt med dig. Hela dig. Det vill jag med hela mig, och jag vet att jag inte är ensam. Någon gång ska vi ses. Jag är fortfarande envis, som du. Jag är fortfarande stark, som du. Du finns kvar i många olika former som jag måste ta fram när jag inte kan få tag på dig på annat sätt. Då får jag visa att du finns kvar inom mig - att jag är som du i många lägen. Även om det bara är jag själv som vet om det många gånger, så är det det som är det viktigaste. För det är min saknad. Min sorg. Min kärlek. Bara min. Till dig.

Hej himlens klaraste stjärna.

Har jag sagt hur mycket jag saknar dig varje dag? Har jag berättat att saknaden breder ut sig till större grader ju fler dagar som går? Saknaden blir mer påtaglig och påtagligheten går nästan ifrån det där abstrakta läget och blir till levande liv. Den går att ta på. Saknaden. Kärleken som du lämnat efter dig - den har blivit till saknad. Djup. Djupet som jag tror inte har någon botten. Ibland tror jag att jag tillsammans med min saknad och sorg har nått djupets allra nedersta lager och botten med båda mina fötter. Stadigt. Men så är inte fallet. Bara ibland. Samtidigt som man når längre ner lär man sig att leva med det. För att man måste. Kanske kommer man till och med vilja någon gång, men man får inte ha för bråttom. Då kan man ramla av balansbrädan som vissa dagar är väldigt skör. Det är också en sak man lär sig leva med - skörheten. Man blir skör. Skör inför ögonblick. Skör inför minnen. Skör inför händelser och ord. Mycket handlar om acceptans. Acceptans och små steg. För livet är inte rättvist.

Vi saknar dig hela tiden. På djupet. Du lever kvar hos oss.

Man hittar glädjen i olika sammanhang. Sin egen glädje kan man hitta på sitt eget ställe. Dit du alltid kan gå när du behöver få dra på smilbanden. Där du är garanterad att få le. Eller till och med ännu bättre - skratta. Hos dig fick jag alltid le. Eller till och med ännu bättre - jag fick alltid skratta. Älskade pappa. Jag har turen som har flera ställen dit jag kan komma och le och där jag får skratta. Det är naturligt. Det är ärligt. Det är fantastiskt. Familj. Vänner. Skolan. Djurgården. Det är hjärta. Det är vinnare. Det är hjältar. Dom tar fram det jag många dagar tror är omöjligt att få fram. Det som jag inte tror finns längre när jag vaknar varje morgon. Men det finns där. Tack vare alla minnen och allt jag får vara med om nu. Tack vare alla mina hjältar. Hoppas dom vet det.
Du är en hjälte för all framtid. Världens starkaste hjälte.

Det är som dimma. Dimma i motvind. Dimma i motvind full med sand. Jag kan inte leva fullt ut utan dig. Det vet jag. Men här är jag, mitt i det. Mitt i dimman utan dig. Det är svårt. Men jag gör det ändå. För att du skulle ha varit med där - i framtiden. Jag älskar dig, pappa - varje dag!

Ditt leende lever kvar i det klara.

Du kommer alltid att vara med i min drömvärld, pappa. Världen där man hoppas på att få ses igen. För jag har levt hela mitt liv tillsammans med dig. För jag inte klarar mig utan dig. Vi ska ses. Jag vet bara inte var, när och hur. Jag saknar dig så. Min ängel.

Man ska inte vara själv. Man ska inte vara ensam. Men ibland är hjärtat ensamt. Samtidigt som det är fyllt av så mycket. Tillsammans är man mindre ensam. Är du själv, pappa? Du visade att ditt hjärta var fyllt av oss. Du hann göra det. Fina pappa. Man ska inte vara själv. Ensam. Därför tog det emot extra mycket varje kväll vi skulle åka hem från. Jag ville inte att du skulle vara själv. Inte vara ensam. Jag hatar att du skulle vara själv. Jag ville inte. Kände du att du var själv? Kände du dig ensam? Dina känslor blev mina känslor. Dom vandrade över till mig varje dag. Dina tårar blev mina tårar. Våra. Och dom sitter kvar. För evigt. Din rädsla blev min rädsla. Våran. Och den sitter kvar. För all framtid. Jag hatar att vara utan dig. Men jag är inte ensam utan dig. Vi är flera som är utan dig. Mindre ensamma tillsammans. Är du själv utan oss, pappa? Man ska inte vara ensam.
Jag saknar dig. Oändligt mycket.

... faller mina tårar. Just nu. Det är tungt utan dig. Alltid. Otroligt tungt till och med vissa gånger. Under dom senaste dagarna har jag varit på platser som jag inte har varit på sen den sista gången då du var med. Lill-Johan också. Jag fick en klump i magen. I hjärtat. Jag kunde inte koncentrera mig. Kunde inte känna glädje. Mönstret hade brytits. En normalt sett inte så värdslig sak blev helt plötsligt hela världen. Och den föll samman. På en kort sekund. Jag saknar dig så mycket, pappa. Jag behöver dig. Ditt hjärta. Ditt skratt. Din famn. Kom hem, snälla.

Det finns något. Det finns något som alltid kommer att leva kvar. Förutom alla minnen som fortsätter sprida kärlek, glädje, saknad och sorg - så finns det något mer. Någonstans. Innanför hjärtat eller utanför hjärtat. Det vet jag inte. Kanske på båda ställena. Kanske på fler som jag inte har funnit ännu.
Alla människor drabbas av livet. Får man kalla det så - drabbas? Man kan kalla det drabbas, men också att ha lyckan att få leva livet. Drabbas kallas det för att det innehåller så mycket som man inte själv valt som gör att man inte får leva livet och vardagen som man vill. Orättvisa. Men man lär sig att leva med det. För att man måste. Efter ett tag är det just det som är livet och vardagen. Efter ett tag kan livet drabba en människa igen. Och så måste man börja om. Tillbaka på ruta ett eller två. Man kanske måste bygga ett exrta skal på sin individuella bubbla man byggt upp i hopp om att det någon gång måste få ett stopp. Oändlighet.
Lyckan kallar man livet för att det är just det så många gånger - lycka. Skratt. Glädje. Gemenskap. Kärlek. Vänskap. Oändlighet. Många gånger är det lycka att vara med i livet. Ibland känner man inte så. Då är det någon som har upptäckt ens uppbyggda, trygga bubbla vid fel tidpunkt - och så spricker den för en stund. Om så bara för ett litet tag. Sekunder, minuter, timmar, ett dygn. Det blir svårt. Motvind. Bara för att tryggheten kom i obalans. Det krävs tålamod och kunskap. Men det är ingenting man besitter från början. Faktiskt. Man måste vara med om en knuff för att förstå och inse. Det kanskr är tur att det är så. Det tror jag. För annars kan man nog inte heller uppleva lycka, om man inte har något att jämföra med. Något att falla tillbaka till. Den där tryggheten. I form av nutida händelser. I form av både astrakta minnen och minnen som går att se och röra vid. I form av värme. Trygghet är individuellt. Trygghet är helt olika saker för olika personer. Och det är bra. Så att man kan få ha sin egen trygghet - sin egna fristad och bubbla som ingen annan lever i. Bara du. Så att man också kan dela med sig när man vill. Man måste inte. Det är också en slags trygghet. Att veta.
Det finns något. Min egna bubbla som jag har byggt upp efter att orättvisan spelade oss ett spel - den lever jag i när jag vill leva i den. Annars går jag bara ur den som jag går ut ur vilken dörr som helst. Och så vet jag med säkerhet att jag kan kliva in i bubblan igen - falla tillbaka - utan att behöva knacka. Utan att behöva en nyckel. För det är min bubbla. Bara min och ingen annans. Jag har en dröm. Som alltid kommer leva kvar. Det finns något. Innanför bubblan. Utanför bubblan. Skalet. Skiktet. Bara jag kan koden. Bara jag har nyckeln. Alla har en bubbla, men alla använder den inte.
Det finns något som alltid kommer leva kvar. Och det är den där drömmen. Drömmen om att jag någon gång ska få träffa dig igen. Man får drömma precis vad man vill. Precis som att jag och min bror har fått lära oss att man får önska sig precis vad man vill, men man kanske inte alltid får det. Det har pappa och mamma lärt oss sen vi var små. Och så är det. Man får drömma precis vad man vill. Iallafall i min bubbla.

Jag saknar dig, världens bästa pappa. Med och utan vingar.
Du är med i min dröm. Du är med i min bubbla.

Viola och jag skickade upp en nyårshälsning till er igår, pappa. Till våra änglaföräldrar. För orättvisan. För att vi hatar att ni inte får vara här och för att ni är saknade av oss och många fler. Vi skickade upp lyktor tillsammans, alla fem tjejer. Alla har vi någon som vi saknar. Tar ni hand om varandra där ni är? Är ni trygga där ni är? Någonstans måste ni vara. Jag kommer alltid leva med undran; vart?