Hej himlens klaraste stjärna.

Har jag sagt hur mycket jag saknar dig varje dag? Har jag berättat att saknaden breder ut sig till större grader ju fler dagar som går? Saknaden blir mer påtaglig och påtagligheten går nästan ifrån det där abstrakta läget och blir till levande liv. Den går att ta på. Saknaden. Kärleken som du lämnat efter dig - den har blivit till saknad. Djup. Djupet som jag tror inte har någon botten. Ibland tror jag att jag tillsammans med min saknad och sorg har nått djupets allra nedersta lager och botten med båda mina fötter. Stadigt. Men så är inte fallet. Bara ibland. Samtidigt som man når längre ner lär man sig att leva med det. För att man måste. Kanske kommer man till och med vilja någon gång, men man får inte ha för bråttom. Då kan man ramla av balansbrädan som vissa dagar är väldigt skör. Det är också en sak man lär sig leva med - skörheten. Man blir skör. Skör inför ögonblick. Skör inför minnen. Skör inför händelser och ord. Mycket handlar om acceptans. Acceptans och små steg. För livet är inte rättvist.

Vi saknar dig hela tiden. På djupet. Du lever kvar hos oss.