Då ler man inte längre.
Tänk att man alltid kommer ha den där saknaden inom sig som ömmar likt blåmärken i hjärtat. Som eld.
Jag tror inte på det där, att när man går vidare i sitt sorgarbete, lämnar det tidigare stadiet bakom sig. Jag tror att det för alltid följer med. Alltid. Alltid. För alltid. Jag tror att det alltid kommer göra lika ont, men att man till slut vänjer sig vid den där eldande smärtan - och bygger sin vardag på den. Vardag byggd på smärta.
När man ena stunden ler, kommer man på sig själv hur den otäcka verkligheten är. Då ler man inte längre. Det går inte att le. Bara på låtsas. Man vill inte le. Då vill man skrika. Skrika. Slå. Gråta.
Den där smärtan... Den där saknaden... Den där kännedomen om orättvisa och maktlöshet... Den kommer alltid vara precis bredvid dig - till och med inuti dig - och slå på dig med sina orättvisa, hårda, kalla knytnävar. Respektlöst. Elakt. Hårt.
Vet du vad det svartaste är, pappa? Att det aldrig kommer sluta. Jag skulle göra vad som helst för att orättvisan inte skulle ha dykt upp från första början. Jag skulle göra allt, vad som helst, för att du skulle få andas. Leva. Skratta. Här med oss. Ta bort din smärta du hade och fick uppleva. Varför slog den där orättvisan på dig pappa?
Dom där knytnävarna fyllda med orättvisa och saknad kommer alltid att knacka. På mig. På oss.
Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag vill vara med dig.
Jag tror inte på det där, att när man går vidare i sitt sorgarbete, lämnar det tidigare stadiet bakom sig. Jag tror att det för alltid följer med. Alltid. Alltid. För alltid. Jag tror att det alltid kommer göra lika ont, men att man till slut vänjer sig vid den där eldande smärtan - och bygger sin vardag på den. Vardag byggd på smärta.
När man ena stunden ler, kommer man på sig själv hur den otäcka verkligheten är. Då ler man inte längre. Det går inte att le. Bara på låtsas. Man vill inte le. Då vill man skrika. Skrika. Slå. Gråta.
Den där smärtan... Den där saknaden... Den där kännedomen om orättvisa och maktlöshet... Den kommer alltid vara precis bredvid dig - till och med inuti dig - och slå på dig med sina orättvisa, hårda, kalla knytnävar. Respektlöst. Elakt. Hårt.
Vet du vad det svartaste är, pappa? Att det aldrig kommer sluta. Jag skulle göra vad som helst för att orättvisan inte skulle ha dykt upp från första början. Jag skulle göra allt, vad som helst, för att du skulle få andas. Leva. Skratta. Här med oss. Ta bort din smärta du hade och fick uppleva. Varför slog den där orättvisan på dig pappa?
Dom där knytnävarna fyllda med orättvisa och saknad kommer alltid att knacka. På mig. På oss.
Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag vill vara med dig.
Jag älskar dig - varje dag.
Jag undrar om du ser mig. Lite grann.
Inte i år.
Hej älskade pappa.
Vi lyckades göra dig stolt igår. Vi vann, och vi vann tillsammans. Bussresan hem var mysig och sen åkte vi ett glatt gäng från laget hem till Fia och hade trevligt tillsammans. Skrattade mycket. Som alltid. Efter ett tag åkte vi in till stan och till slut blev det bara jag och Bella som hamnade på samma ställe. Men det var kul det också. Underbara människor. Allihopa. Varenda en. Det är unikt. Det vet jag.
Jag, mamma och Johan har precis varit på visning på ett hus. Vi tog med din storebror också som kan lite mer om vad man faktiskt ska kolla på än vad vi vet. Det var bra. Och huset var jättefint. Där skulle jag trivas. Vi får se vad som händer. Vi får ju inte ha "för bråttom" heller. Men det kommer bli bra.
Ikväll ska jag och Elin på bio. Det är lite av våran söndagssyssla. Elin är bäst.
Jag saknar dig hela tiden pappa. Hela, hela, hela tiden.
Idag är det första advent. Vi har tagit fram lite ljusstakar i fönsterna. Och stjärnor. Mer än så tror jag inte att vi vill göra. Inte i år. Så glatt är det inte. Inte i år.
Vi lyckades göra dig stolt igår. Vi vann, och vi vann tillsammans. Bussresan hem var mysig och sen åkte vi ett glatt gäng från laget hem till Fia och hade trevligt tillsammans. Skrattade mycket. Som alltid. Efter ett tag åkte vi in till stan och till slut blev det bara jag och Bella som hamnade på samma ställe. Men det var kul det också. Underbara människor. Allihopa. Varenda en. Det är unikt. Det vet jag.
Jag, mamma och Johan har precis varit på visning på ett hus. Vi tog med din storebror också som kan lite mer om vad man faktiskt ska kolla på än vad vi vet. Det var bra. Och huset var jättefint. Där skulle jag trivas. Vi får se vad som händer. Vi får ju inte ha "för bråttom" heller. Men det kommer bli bra.
Ikväll ska jag och Elin på bio. Det är lite av våran söndagssyssla. Elin är bäst.
Jag saknar dig hela tiden pappa. Hela, hela, hela tiden.
Idag är det första advent. Vi har tagit fram lite ljusstakar i fönsterna. Och stjärnor. Mer än så tror jag inte att vi vill göra. Inte i år. Så glatt är det inte. Inte i år.
Det sista jag tänker på innan jag somnar.
Du. Dig.
Det första jag tänker på när jag vaknar.
Du. Dig.
Det ska bli bra. Det kommer bli bra.
Hej världens bästa pappa.
Nu har jag precis kommit hem från stan. Jag och Trophy har varit där hela dagen. Först var jag med henne och höll henne i handen när hon tatuerade sina tre små hjärtan för sin familj, och sen har vi ätit oss större och handlat massa kläder. Som vanligt. Det är härligt.
Nyss var mäklaren här och fotade alla rum osv, för att kunna ha i annonsen för huset. Ja, vi ska lämna det här huset. Helst vill ingen av oss göra det. Men samtidigt vill ingen av oss bo kvar här heller. Inte när inte du kan bo här med oss. Då vill vi inte vara här. Det ska bli bra. Det kommer bli bra. Till det huset vi flyttar - dit följer också du med. Visst, pappa?
Imorgon ska jag göra mitt bästa för att göra dig stolt. Vi har bortamatch mot Borlänge och åker från hallen halv elva imorgon bitti och matchen börjar klockan tre. Jag vet att du håller tummarna för oss allihopa från den platsen du nu är på. Vart är det någonstans, pappa? Någonstans måste du ju finnas. Någon plats måste du ju vara på. Man kan inte bara försvinna. Eller?
Nu har jag precis kommit hem från stan. Jag och Trophy har varit där hela dagen. Först var jag med henne och höll henne i handen när hon tatuerade sina tre små hjärtan för sin familj, och sen har vi ätit oss större och handlat massa kläder. Som vanligt. Det är härligt.
Nyss var mäklaren här och fotade alla rum osv, för att kunna ha i annonsen för huset. Ja, vi ska lämna det här huset. Helst vill ingen av oss göra det. Men samtidigt vill ingen av oss bo kvar här heller. Inte när inte du kan bo här med oss. Då vill vi inte vara här. Det ska bli bra. Det kommer bli bra. Till det huset vi flyttar - dit följer också du med. Visst, pappa?
Imorgon ska jag göra mitt bästa för att göra dig stolt. Vi har bortamatch mot Borlänge och åker från hallen halv elva imorgon bitti och matchen börjar klockan tre. Jag vet att du håller tummarna för oss allihopa från den platsen du nu är på. Vart är det någonstans, pappa? Någonstans måste du ju finnas. Någon plats måste du ju vara på. Man kan inte bara försvinna. Eller?
Håll om mig.
Det är ända sättet att få träffa dig igen.
God morgon pappa (du vet hur mycket jag saknar dig).
Jag önskar att jag drömde om dig oftare på nätterna än vad jag gör numera. Det är ända sättet att få träffa dig igen. Jag vill vara med dig hela tiden.
Ikväll ska vi från laget som kan och hinner, träna med svenska mästarinnorna Balrog. Kul va, pappa? Ja då, jag ska ta det lugnt, jag lovar.
Snart är det dags för att fixa julstämning i alla hem. Det kommer kännas konstigt utan dig. Men jag vet att du vill att vi ska ha en helt vanlig jul. Det kommer bli svårt, pappa. Väldigt svårt.
Jag önskar att jag drömde om dig oftare på nätterna än vad jag gör numera. Det är ända sättet att få träffa dig igen. Jag vill vara med dig hela tiden.
Ikväll ska vi från laget som kan och hinner, träna med svenska mästarinnorna Balrog. Kul va, pappa? Ja då, jag ska ta det lugnt, jag lovar.
Snart är det dags för att fixa julstämning i alla hem. Det kommer kännas konstigt utan dig. Men jag vet att du vill att vi ska ha en helt vanlig jul. Det kommer bli svårt, pappa. Väldigt svårt.
Artikel i DN 25/11; "Många ungdomar tiger om sin sorg"
"Det är vanligt att tonåringar som förlorar en förälder i cancer saknar det stöd de behöver.
- Dessa ungdomar är en förbisedd grupp. De flesta tiger om sin smärta av hänsyn till den överlevande föräldern, och många får inte svar på sina frågor - om de ens vågar ställa dem, säger Carl Johan Fürst, cancerläkare och professor i palliativ medicin på Stockholms sjukhem.
Han har just fått pengar av Cancerfonden för att tillsammans med doktoranden Tove bylund Grenklo på Karolinska institutet undersöka vad vården kan göra för att ge dessa tonåringar bättre stod i samband med dödsfallet.
De som upplever att föräldern lider och som kanske dessutom misstänker att sjukvården inte gör sitt bästa för att förhindra lidandet - de far särskilt illa, enligt forskarnas hypoteser. Samma sak gäller tonåringar som inte får veta att dödsfallet är nära förestånde och som därmed inte får chansen att ta farväl.
- Det handlar om bristande information och dålig kommunikation, säger Carl Johan Fürst. Det är tyvärr alltför vanligt att tonåringar helt i onödan utsätts för trauman som kan medföra långvariga psykiska problem, till exempel depressioner eller skuldreaktioner, starkt försämrad självkänsla eller störda relationer till andra människor.
Stockholms sjukhem är i stort sett ensamma om att ordna samtalsgrupper där drabbade tonåringar får chansen att bearbeta förlusten.
- Den modellen borde fler tillämpa, säger Carl Johan Fürst. Och i Danmark får dessa ungdomar stöd och förståelse genom särskilda diskussionsgrupper på internet, det är en annan bra idé. Själv har jag numera särskilda samtal med patienternas tonåriga barn. De måste få chansen att ställa sina egna frågor direkt till läkaren - det är viktigt att de verkligen förstår vad som händer med deras mamma eller pappa."
- Dessa ungdomar är en förbisedd grupp. De flesta tiger om sin smärta av hänsyn till den överlevande föräldern, och många får inte svar på sina frågor - om de ens vågar ställa dem, säger Carl Johan Fürst, cancerläkare och professor i palliativ medicin på Stockholms sjukhem.
Han har just fått pengar av Cancerfonden för att tillsammans med doktoranden Tove bylund Grenklo på Karolinska institutet undersöka vad vården kan göra för att ge dessa tonåringar bättre stod i samband med dödsfallet.
De som upplever att föräldern lider och som kanske dessutom misstänker att sjukvården inte gör sitt bästa för att förhindra lidandet - de far särskilt illa, enligt forskarnas hypoteser. Samma sak gäller tonåringar som inte får veta att dödsfallet är nära förestånde och som därmed inte får chansen att ta farväl.
- Det handlar om bristande information och dålig kommunikation, säger Carl Johan Fürst. Det är tyvärr alltför vanligt att tonåringar helt i onödan utsätts för trauman som kan medföra långvariga psykiska problem, till exempel depressioner eller skuldreaktioner, starkt försämrad självkänsla eller störda relationer till andra människor.
Stockholms sjukhem är i stort sett ensamma om att ordna samtalsgrupper där drabbade tonåringar får chansen att bearbeta förlusten.
- Den modellen borde fler tillämpa, säger Carl Johan Fürst. Och i Danmark får dessa ungdomar stöd och förståelse genom särskilda diskussionsgrupper på internet, det är en annan bra idé. Själv har jag numera särskilda samtal med patienternas tonåriga barn. De måste få chansen att ställa sina egna frågor direkt till läkaren - det är viktigt att de verkligen förstår vad som händer med deras mamma eller pappa."
Om jag bara fick träffa dig en gång till, pappa...
Till en ängel.
Vi är inga förlorare pappa.
Orättvisan tar fram mina tårar. Varför just du, pappa? Varför så plågsamt? Och varför så snabbt? Kom tillbaka till oss... snälla? Jag ville orka för oss båda. Men det gick inte. Och nu tar inte tårarna slut.
Ser du mig? Ser du mig, pappa? Det är ensamt utan dig. Väldigt ensamt. Och det kan ingenting ändra på. Bara stundtals. Men aldrig för alltid. Det är det som gör ont - att jag faktiskt vet om att du inte kommer tillbaka hur mycket du än vill. Hur mycket jag än vill. Hur mycket vi än vill. Men jag vill inte veta om det. Du kommer inte komma tillbaka och göra oss hela igen. Det är overkligt. Det är fel. Fel av orättvisan. Ont.
Tillsammans brukade vi ju klara av vad som helst. Den här gången gick vi tillsammans ut ur striden, men som förlorare. Vi är inga förlorare pappa. Vi är ju vinnare...? Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig. För första gången. För sista gången. Vi är världens sämsta förlorare. Och världens bästa vinnare. Med dig i laget. Du har givit mig så mycket. Vinnarskalle.
Ser du mig? Ser du mig, pappa? Det är ensamt utan dig. Väldigt ensamt. Och det kan ingenting ändra på. Bara stundtals. Men aldrig för alltid. Det är det som gör ont - att jag faktiskt vet om att du inte kommer tillbaka hur mycket du än vill. Hur mycket jag än vill. Hur mycket vi än vill. Men jag vill inte veta om det. Du kommer inte komma tillbaka och göra oss hela igen. Det är overkligt. Det är fel. Fel av orättvisan. Ont.
Tillsammans brukade vi ju klara av vad som helst. Den här gången gick vi tillsammans ut ur striden, men som förlorare. Vi är inga förlorare pappa. Vi är ju vinnare...? Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig. För första gången. För sista gången. Vi är världens sämsta förlorare. Och världens bästa vinnare. Med dig i laget. Du har givit mig så mycket. Vinnarskalle.
När ska jag få gömma fjärrkontrollen för dig igen? Aldrig? Det vill jag inte gå med på. Aldrig. Aldrig i livet, pappa. För det är fel. Jättefel.
Jag hörde din röst. Och det var på riktigt.
Vet du vad jag gjorde igår, pappa?
Jag gick in till ditt och mammas sovrum. Jag tittade igenom din mobil. Alla sms. Alla videpklipp. Alla bilder. Jag hörde din röst på videoklippen. Jag såg ditt ansikte på videoklippen. Jag såg ditt leende. Tårarna kom. Dom flödade. Några sekunder senare... vet du vad jag hörde då? Jag hörde ditt skratt på ett videoklipp. Då brast det. Ditt skratt som jag hört framför mig hela tiden, varje dag och velat dela tillsammans med dig - där var det igen. Skrattet. Skrattet som fick mig att vara världens lyckligaste. Där var det.
Jag såg ingenting. Tårarna täckte allt. Jag hörde din röst. Och det var på riktigt. Även om den var inspelad.
Jag tittade på fotona som hänger på väggarna i erat rum. Över era sängar. Jag tittade genom korten från mig och Johan till dig. Det var många fars-dag-kort. Allt finns sparat.
Din röst finns på så otroligt många filmer från alla år. Det är jag tacksam för. Min fina pappa. Jag vill att du ska andas.
Vet du vad jag mer gjorde? Jag satte mig i din säng, tog upp din keps och luktade i den. Den luktar fortfarande du. Sen gick jag till din garderob. Tog lite på dina kläder. På ett uppgivet, svagt sätt. Luktade lite. Nu kom sorgen ännu närmare. Som om den åt på mig. Det gjorde ont. Men jag får nog skylla mig själv. Jag ville bara komma ännu lite närmare dig. För jag saknar dig så.
Jag saknar dig så mycket pappa, och vill inget hellre än att du ska få leva. Hur ska man någonsin kunna vara beredd? Och hur ska man någonsin kunn leva vidare? Tålamod var din starka sida. Inte min...
Jag gick in till ditt och mammas sovrum. Jag tittade igenom din mobil. Alla sms. Alla videpklipp. Alla bilder. Jag hörde din röst på videoklippen. Jag såg ditt ansikte på videoklippen. Jag såg ditt leende. Tårarna kom. Dom flödade. Några sekunder senare... vet du vad jag hörde då? Jag hörde ditt skratt på ett videoklipp. Då brast det. Ditt skratt som jag hört framför mig hela tiden, varje dag och velat dela tillsammans med dig - där var det igen. Skrattet. Skrattet som fick mig att vara världens lyckligaste. Där var det.
Jag såg ingenting. Tårarna täckte allt. Jag hörde din röst. Och det var på riktigt. Även om den var inspelad.
Jag tittade på fotona som hänger på väggarna i erat rum. Över era sängar. Jag tittade genom korten från mig och Johan till dig. Det var många fars-dag-kort. Allt finns sparat.
Din röst finns på så otroligt många filmer från alla år. Det är jag tacksam för. Min fina pappa. Jag vill att du ska andas.
Vet du vad jag mer gjorde? Jag satte mig i din säng, tog upp din keps och luktade i den. Den luktar fortfarande du. Sen gick jag till din garderob. Tog lite på dina kläder. På ett uppgivet, svagt sätt. Luktade lite. Nu kom sorgen ännu närmare. Som om den åt på mig. Det gjorde ont. Men jag får nog skylla mig själv. Jag ville bara komma ännu lite närmare dig. För jag saknar dig så.
Jag saknar dig så mycket pappa, och vill inget hellre än att du ska få leva. Hur ska man någonsin kunna vara beredd? Och hur ska man någonsin kunn leva vidare? Tålamod var din starka sida. Inte min...
När ska vi skratta tillsammans igen, pappa?
Jag kan faktiskt inte förstå att du är borta för alltid.
OHANA
varje dag
fina pappa
När jag såg din handstil kom tårarna.
Pappa,
jag hittade en lapp i min plånbok från tiden då du var sjuk.
En av alla lappar som brukade ligga på köksbänken. Skrivna av antingen dig, mig, mamma eller lillen. Vi brukade skriva meddelanden till varandra så, istället för att sms:a.
När jag såg dina ord kom tårarna. När jag såg din handstil kom tårarna.
Lappen fick mig att börja gråta. Tänk om jag hade sparat varenda lapp från dig? Tänk om jag hade känt mig lite mindre trasig då, pappa? Svaret har jag inte. Svaret får jag inte.
Hade jag vetat vad som skulle ske - då hade jag sparat varenda liten bokstav från dig.
Tur att jag har ditt långa brev. Jag saknar dig hela tiden.
Min stjärna. Min ängel. Min vän. Min pappa.
jag hittade en lapp i min plånbok från tiden då du var sjuk.
En av alla lappar som brukade ligga på köksbänken. Skrivna av antingen dig, mig, mamma eller lillen. Vi brukade skriva meddelanden till varandra så, istället för att sms:a.
När jag såg dina ord kom tårarna. När jag såg din handstil kom tårarna.
Lappen fick mig att börja gråta. Tänk om jag hade sparat varenda lapp från dig? Tänk om jag hade känt mig lite mindre trasig då, pappa? Svaret har jag inte. Svaret får jag inte.
Hade jag vetat vad som skulle ske - då hade jag sparat varenda liten bokstav från dig.
Tur att jag har ditt långa brev. Jag saknar dig hela tiden.
Min stjärna. Min ängel. Min vän. Min pappa.
Tiden står stilla...
... och din säng bara mer tom ut för var dag som går, pappa.
Det är som att det ekar här. Tomrummet fylls ut med saknad.
Saknaden bygger upp tomrummet. Du ska vara här. Här. Nu.
Vi ska ju skratta tillsammans. Du och jag. Som alltid förut.
Förut när tiden inte stod stilla, och du fick leva. Andas. Skratta.
Det gör så ont utan dig pappa. Det är som att någon drar i mig.
Igår kväll låg jag och läste i boken som man ska läsa i sin takt.
Jag klarade bara av några sidor. Sen insåg jag att jag inte var redo.
Tänk när den dagen kommer... då jag vågar leva vidare helt.
Just nu går det knappt att stava till det. Så långt bort är den dagen.
Jag vill att du ska komma tillbaka. Så att vi kan skratta tillsammans.
Kanske är jag redo imorgon...
Det är som att det ekar här. Tomrummet fylls ut med saknad.
Saknaden bygger upp tomrummet. Du ska vara här. Här. Nu.
Vi ska ju skratta tillsammans. Du och jag. Som alltid förut.
Förut när tiden inte stod stilla, och du fick leva. Andas. Skratta.
Det gör så ont utan dig pappa. Det är som att någon drar i mig.
Igår kväll låg jag och läste i boken som man ska läsa i sin takt.
Jag klarade bara av några sidor. Sen insåg jag att jag inte var redo.
Tänk när den dagen kommer... då jag vågar leva vidare helt.
Just nu går det knappt att stava till det. Så långt bort är den dagen.
Jag vill att du ska komma tillbaka. Så att vi kan skratta tillsammans.
Kanske är jag redo imorgon...
Direkt efter matchen kollade jag på texten på min arm...
Hej älskade älskade pappa.
Igår var jag me Trophy från lunch och vi bara mös hela dagen. Sen åkte vi hem till oss och mös ännu mer och åt oss ordentligt mätta. En typisk trött-lördag. Med en av dom bästa jag vet och har. Min Sophy Trophy. Vi är bäst på att inte göra någonting tillsammans. Vi är bäst på att inte anstränga oss det minsta. Som högst gå till köket och ta mer och äta. Hon är viktig för mig. Jätteviktig.
I morse bar det iväg tidigt till hemmamatchen, för vi hade samling halv 10. Man är inte van att gå upp när det fortfarande är mörkt ute för att sen spela match. Det är inte ofta man har så tidiga matcher längre. Jag var trött.
Men vet du, pappa? Vi kom där ifrån med 3 nya poäng. Vi är Zunda, vi. Det kändes att jag har varit ordentligt sjuk under hela matchen, men det gick rätt bra ändå. Alla var bra idag. Förutom i sista perioden. Men den är det bara att glömma snabbt som ögat. Vi kunde kanske ha fått med oss några fler mål, och jag tror vi fick 7 utvisningar mot oss. Det är ganska mycket. Men vi vann med 6-1 iallafall och det var kul. Vi har kul tillsammans i vårat fina lag. Lagkänsla. Glädje.
Mamma sa att du hade varit stolt idag med. Dom orden tror jag på.
Direkt efter matchen kollade jag på texten på min arm... och tänkte på hur konstigt det är att inte se dig på läktaren längre. Men på något vis så vill jag hoppas och tro att du ser min ändå. Jag vet inte hur. Men man får drömma. Man får tänka. Det är viktigt. För en själv.
Igår var jag me Trophy från lunch och vi bara mös hela dagen. Sen åkte vi hem till oss och mös ännu mer och åt oss ordentligt mätta. En typisk trött-lördag. Med en av dom bästa jag vet och har. Min Sophy Trophy. Vi är bäst på att inte göra någonting tillsammans. Vi är bäst på att inte anstränga oss det minsta. Som högst gå till köket och ta mer och äta. Hon är viktig för mig. Jätteviktig.
I morse bar det iväg tidigt till hemmamatchen, för vi hade samling halv 10. Man är inte van att gå upp när det fortfarande är mörkt ute för att sen spela match. Det är inte ofta man har så tidiga matcher längre. Jag var trött.
Men vet du, pappa? Vi kom där ifrån med 3 nya poäng. Vi är Zunda, vi. Det kändes att jag har varit ordentligt sjuk under hela matchen, men det gick rätt bra ändå. Alla var bra idag. Förutom i sista perioden. Men den är det bara att glömma snabbt som ögat. Vi kunde kanske ha fått med oss några fler mål, och jag tror vi fick 7 utvisningar mot oss. Det är ganska mycket. Men vi vann med 6-1 iallafall och det var kul. Vi har kul tillsammans i vårat fina lag. Lagkänsla. Glädje.
Mamma sa att du hade varit stolt idag med. Dom orden tror jag på.
Direkt efter matchen kollade jag på texten på min arm... och tänkte på hur konstigt det är att inte se dig på läktaren längre. Men på något vis så vill jag hoppas och tro att du ser min ändå. Jag vet inte hur. Men man får drömma. Man får tänka. Det är viktigt. För en själv.
Nu när du inte gör den där minen längre,
då gör jag den åt dig. För dig. Med dig.
"Våga vilja leva vidare efter en svår förlust"
Hej himlens bästa ängel.
Boken som mamma kom till mig med heter "Våga vilja leva vidare efter en svår förlust". Det är meningen att man ska läsa den i sin egen takt. När man känner sig redo, då ska man ta fram boken och läsa till det ordet som får en att känna sig lite helare och mänskligare för stunden.
Jag har bara öppnat bokens första sidor. Såhär står det totalt på de tre första bladen:
"När du skadas känslomässigt
påbörjar din kropp en läkeprocess
som är lika naturlig
som när kroppen läker fysiska skador.
Lita på processen.
Låt den ske.
Överlämna dig till den."
"Lita på att såren kommer att läkas
helt naturligt.
Smärtan kommer att gå över,
och, när du har kommit igenom,
kommer du att vara starkare,
lyckligare, mer lyhörd
och mer mottaglig för livet."
"Den här boken ska användas,
inte bara läsas.
Om du nyligen drabbats av en förlust
och känslomässigt är i behov av
första hjälpen
så bläddra genast fram till sidan 32."
Det är inte lätt pappa. Livet.
Inte längre. Men det var.
När jag blir stor - då ska jag bli som du.
Det kommer för mig alltid vara en liten slags gåta hur du brydde dig så mycket om alla andra, pappa. Särskilt din familj. Särskilt mig och Johan. Jag finner inte riktigt orden, men... det är helt fantastiskt. Otroligt. Unikt. Det enda du tänkte på när du var sjuk - det var mamma, mig och Johan. Och våran framtid. Dina barn. Jag kommer nog aldrig att förstå receptet för det fullt ut, men jag ska göra allt i min makt för att bli som du. Sannigen är nog att man är den man är. Och det var du - den omtänksamma. Den snälla. Den roliga. Den rättvisa. Den coola.
När jag blir stor - då ska jag bli som du. Nu vet jag det; svaret på frågan som man alltid fick när man var liten ("vad ska du bli när du blir stor?"). Nu vet jag det. Jag ska bli som du. Och det får ta den tiden det tar. Jag har börjat sedan jag var liten, för jag är som du på många sätt. Johan också.
Vi saknar våran pappa. Vi saknar dig hela tiden.
Kom tillbaka till oss, pappa. Kom tillbaka, snälla.
PS. Vet du, pappa? Du ska bli morbror för x:ende gången. Jag vet inte såhär på rak arm hur många du är världens bästa morbror (och farbror) till just nu, men du ska bli det igen i slutet på mars/början på april. Din lillasyster ska få ett till barn. Jag längtar. Det vet jag att du också hade gjort. Nu är vi jättemånga tillsammans och snart ännu fler. Världens bästa familj och släkt. Eller hur?
När jag blir stor - då ska jag bli som du. Nu vet jag det; svaret på frågan som man alltid fick när man var liten ("vad ska du bli när du blir stor?"). Nu vet jag det. Jag ska bli som du. Och det får ta den tiden det tar. Jag har börjat sedan jag var liten, för jag är som du på många sätt. Johan också.
Vi saknar våran pappa. Vi saknar dig hela tiden.
Kom tillbaka till oss, pappa. Kom tillbaka, snälla.
PS. Vet du, pappa? Du ska bli morbror för x:ende gången. Jag vet inte såhär på rak arm hur många du är världens bästa morbror (och farbror) till just nu, men du ska bli det igen i slutet på mars/början på april. Din lillasyster ska få ett till barn. Jag längtar. Det vet jag att du också hade gjort. Nu är vi jättemånga tillsammans och snart ännu fler. Världens bästa familj och släkt. Eller hur?
God natt min ängel.
Jag skickar två pussar till dig.
Den ena ska landa på pannan.
Den andra ska landa på kinden.
Känner du? Sov gott papi.
Alla dom åren som du hade kvar - dom ska jag leva.
Hej världens finaste pappa.
Jag hoppas att vi ses någon gång igen. Och då för alltid. Men det kommer dröja många år tills dess. Vet du varför? För att jag ska fortsätta leva för dig nu. Alla dom åren som du hade kvar - dom ska jag leva. Det är många år. Men jag ska leva dom åt dig. Andas åt dig. Vinna för dig. Och efter dom åren - då ska jag leva för mig också.
Jag saknar dig pappa. Varje ögonblick tänker jag på dig. Och vet du? Jag älskar dig med hela mitt hjärta. Det vet jag att du vet. Det har jag sagt till dig.
Jag hoppas att vi ses någon gång igen. Och då för alltid. Men det kommer dröja många år tills dess. Vet du varför? För att jag ska fortsätta leva för dig nu. Alla dom åren som du hade kvar - dom ska jag leva. Det är många år. Men jag ska leva dom åt dig. Andas åt dig. Vinna för dig. Och efter dom åren - då ska jag leva för mig också.
Jag saknar dig pappa. Varje ögonblick tänker jag på dig. Och vet du? Jag älskar dig med hela mitt hjärta. Det vet jag att du vet. Det har jag sagt till dig.
Tårar för din skull. Många varma pussar.
Jag vill inte vara utan dig pappa. Jag vill inte.
Ingenting hjälper.
Jag vill skrika. Jag är arg. Jag är ledsen. Jag har ont.
Men ingenting hjälper. Ingenting kommer någonsin hjälpa.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill ha tillbaka dig, pappa.
För ingenting kommer någonsin göra att jag får tillbaka dig.
Och det är just det som tar fram den där kokade känslan i kroppen.
Frustrationen att du ofrivilligt rycktes ifrån oss. Maktlösheten.
Jag vill skratta med dig. Hela tiden. Jag vill göra sakerna vi gjorde.
Sakerna vi alltid gjorde varje dag. Du och jag tillsammans. Vi två.
Det är när man inte kan göra dom där vardagliga sakerna, som man inser att du är borta. Borta för alltid. Att du bara finns i drömmarna nu. Jag förstår inte att tiden går framåt. Det trodde jag aldrig. Jag vill backa tiden. Flera år. Men det går inte, pappa. Eller hur? Det går inte...
Men ingenting hjälper. Ingenting kommer någonsin hjälpa.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill ha tillbaka dig, pappa.
För ingenting kommer någonsin göra att jag får tillbaka dig.
Och det är just det som tar fram den där kokade känslan i kroppen.
Frustrationen att du ofrivilligt rycktes ifrån oss. Maktlösheten.
Jag vill skratta med dig. Hela tiden. Jag vill göra sakerna vi gjorde.
Sakerna vi alltid gjorde varje dag. Du och jag tillsammans. Vi två.
Det är när man inte kan göra dom där vardagliga sakerna, som man inser att du är borta. Borta för alltid. Att du bara finns i drömmarna nu. Jag förstår inte att tiden går framåt. Det trodde jag aldrig. Jag vill backa tiden. Flera år. Men det går inte, pappa. Eller hur? Det går inte...
Jag är stolt över dig. Har alltid varit.
Jag älskar dig - varje dag.
Jag saknar att hålla din hand. Jag vill krama dig.
Jag kommer ihåg sista gången jag kramade dig pappa.
Den stunden kommer jag aldrig glömma. Du var så lugn.
Jag vill hålla din hand och höra att allt bara var en mardröm.
Jag vill hålla din hand och höra att allt kommer bli bra.
Men innerst inne vet jag att det aldrig, aldrig kommer att ske.
Men jag vill. Jag vill så gärna, pappa. Det vill du också.
Det vet jag. För jag känner dig utan och innan. Min pappa.
Jag älskar dig - varje dag.
Jag kommer ihåg sista gången jag kramade dig pappa.
Den stunden kommer jag aldrig glömma. Du var så lugn.
Jag vill hålla din hand och höra att allt bara var en mardröm.
Jag vill hålla din hand och höra att allt kommer bli bra.
Men innerst inne vet jag att det aldrig, aldrig kommer att ske.
Men jag vill. Jag vill så gärna, pappa. Det vill du också.
Det vet jag. För jag känner dig utan och innan. Min pappa.
Jag älskar dig - varje dag.
Jag känner mig halv...
... utan dig.
Du är alltid med mig.
Hej min fina ängel.
Fysträningen igår har gett mig en enorm träningsvärk idag som är värd att nämnas, men det visste jag om. Jag kände det efter halva tiden redan. Men så är det om man varit borta från träningen några veckor. Det var skönt att vara tillbaka även om jag kände mig lite "svag". Jag har inte hunnit äta upp mig ännu. Det märktes. Men det kommer. Ikväll ska jag kriga på och visa att jag vill spela matchen i helgen som kommer. Du är med mig, eller hur pappa? Du är alltid med mig.
Jag undrar för allt i världen vart du har tagit vägen någonstans.
Man kan inte bara försvinna. Inte helt och hållet. Jag tror inte på det.
Jag skulle göra allt för att du skulle få ta miljoner andetag till.
Jag skulle göra allt för att du skulle få ta ett litet andetag till.
Fysträningen igår har gett mig en enorm träningsvärk idag som är värd att nämnas, men det visste jag om. Jag kände det efter halva tiden redan. Men så är det om man varit borta från träningen några veckor. Det var skönt att vara tillbaka även om jag kände mig lite "svag". Jag har inte hunnit äta upp mig ännu. Det märktes. Men det kommer. Ikväll ska jag kriga på och visa att jag vill spela matchen i helgen som kommer. Du är med mig, eller hur pappa? Du är alltid med mig.
Jag undrar för allt i världen vart du har tagit vägen någonstans.
Man kan inte bara försvinna. Inte helt och hållet. Jag tror inte på det.
Jag skulle göra allt för att du skulle få ta miljoner andetag till.
Jag skulle göra allt för att du skulle få ta ett litet andetag till.
Jag vill att du ska leva.
Jag saknar ju dig hela tiden.
Du har lärt mig att vinna.
Hej världens bästa pappa.
Bion igår med Elin var toppen. Vi låg och pratade tills vi somnade. Vi pratade ganska mycket om orättvisan. Jag älskar att prata med Elin. Jag pratade lite om dig. Om himlens klaraste stjärna.
I morse åkte jag direkt från Elin till Trophy. Vi har tagit det så lugnt som bara vi två kan. Ätit massor och skrattat.
V som i vänner, som i viktiga, som i värdefulla.
Ikväll ska jag äntligen få träna igen. Vi har fys ikväll, men det gör ingenting - för jag får vara med laget. Man liksom glömmer bort det där allra jobbigaste, och har istället ett leende på läpparna blandat med krigarminen.
Du har lärt mig att kämpa. Du har lärt mig att vinna.
Bion igår med Elin var toppen. Vi låg och pratade tills vi somnade. Vi pratade ganska mycket om orättvisan. Jag älskar att prata med Elin. Jag pratade lite om dig. Om himlens klaraste stjärna.
I morse åkte jag direkt från Elin till Trophy. Vi har tagit det så lugnt som bara vi två kan. Ätit massor och skrattat.
V som i vänner, som i viktiga, som i värdefulla.
Ikväll ska jag äntligen få träna igen. Vi har fys ikväll, men det gör ingenting - för jag får vara med laget. Man liksom glömmer bort det där allra jobbigaste, och har istället ett leende på läpparna blandat med krigarminen.
Du har lärt mig att kämpa. Du har lärt mig att vinna.
Du är så värdefull.
För alltid.
Hon som alltid har ett svar till mig.
Hej papi.
Nu har vi kommit hem från lillens match, men han kunde inte spela på grund av att han blivit sjuk av svininfluensa-vaccinet. Men dom vann iallafall. Och det känns fortfarande konstigt att inte se dig i båset när man sitter och kollar. Jag vet att dom saknar dig. Allihopa i laget. Spelare. Ledare. Föräldrar.
Det är tomt. Någon fattas. Och det är du.
Ikväll ska jag och Elin på bio och sen ska jag hem till henne och sova där. Jag längtar efter henne. Att få prata så som jag bara kan göra med henne. Skratta så som jag bara kan göra med henne. Snyfta så som jag bara kan göra med henne. Hon är så otroligt viktig för mig, och det vet hon om. Hon vet nog allt. Allt som hon har gjort och fortarande gör för mig - det är oslagbart. Hon är så bra. Så otroligt bra. Den där Elin. Min Elin.
Hon som alltid har ett svar till mig. I alla olika former.
Nu har vi kommit hem från lillens match, men han kunde inte spela på grund av att han blivit sjuk av svininfluensa-vaccinet. Men dom vann iallafall. Och det känns fortfarande konstigt att inte se dig i båset när man sitter och kollar. Jag vet att dom saknar dig. Allihopa i laget. Spelare. Ledare. Föräldrar.
Det är tomt. Någon fattas. Och det är du.
Ikväll ska jag och Elin på bio och sen ska jag hem till henne och sova där. Jag längtar efter henne. Att få prata så som jag bara kan göra med henne. Skratta så som jag bara kan göra med henne. Snyfta så som jag bara kan göra med henne. Hon är så otroligt viktig för mig, och det vet hon om. Hon vet nog allt. Allt som hon har gjort och fortarande gör för mig - det är oslagbart. Hon är så bra. Så otroligt bra. Den där Elin. Min Elin.
Hon som alltid har ett svar till mig. I alla olika former.
Det är tomt utan dig.
Inte samma. Olikt. Öde.
Det är något som finns inuti människan.
Hej himlens bästa ängel (jag saknar att ha dig här. Väldigt mycket).
Igår lät jag Trophy mixtra med mitt ljusa hår. Resultatet blev mörkt. Men jag gillar det. Det är kul att förändra ibland. I rätt former.
Oavsett hur mycket jag förändrar mig på utsidan, så kommer jag aldrig förändras på insidan. Insidan kommer för alltid att vara den samma. Insidan kommer för alltid att sakna dig lika mycket. Om inte mer. För var dag som går förbi.
På min utsida syns det aldrig, säger nära och kära, att jag inte har dig kvar. Och det är nog sant. Det är ingen - varken mina nära eller främlingar - som kan se att du inte finns hos oss längre. Inte på foton. Inte i verkligheten. Hur skulle dom kunna se det? Samma sak gäller för mig och mina ögon. Jag ser inte på en främling om den personen har förlorat sin pappa eller mamma. Det är något som finns inuti människan. Det är något man får känna efter. Söka efter. Precis som när en hund letar efter något. Det är något som äter upp en människa ända innefrån djupet. Från hjärtat och utåt. Från själen.
Den där sorgen. Den där kärleken och saknaden.
Igår lät jag Trophy mixtra med mitt ljusa hår. Resultatet blev mörkt. Men jag gillar det. Det är kul att förändra ibland. I rätt former.
Oavsett hur mycket jag förändrar mig på utsidan, så kommer jag aldrig förändras på insidan. Insidan kommer för alltid att vara den samma. Insidan kommer för alltid att sakna dig lika mycket. Om inte mer. För var dag som går förbi.
På min utsida syns det aldrig, säger nära och kära, att jag inte har dig kvar. Och det är nog sant. Det är ingen - varken mina nära eller främlingar - som kan se att du inte finns hos oss längre. Inte på foton. Inte i verkligheten. Hur skulle dom kunna se det? Samma sak gäller för mig och mina ögon. Jag ser inte på en främling om den personen har förlorat sin pappa eller mamma. Det är något som finns inuti människan. Det är något man får känna efter. Söka efter. Precis som när en hund letar efter något. Det är något som äter upp en människa ända innefrån djupet. Från hjärtat och utåt. Från själen.
Den där sorgen. Den där kärleken och saknaden.
Ingen kan se att jag har förlorat dig.
"Jag kommer aldrig att förlora dig igen."
Jag saknar dig så mycket - varje dag.
Jag vill skratta med dig. Skratta. Le. Skämta.
God morgon älskade pappa.
Jag vill skratta med dig. Skratta. Le. Skämta.
Jag vill skratta med dig. Skratta. Le. Skämta.
Jag saknar ditt sätt att vara.
Jag saknar ditt lugn som alltid funnits här,
som nu lyser med sin frånvaro.
Jag saknar dig, pappa.
Alla gör misstag...
... och nu behöver jag dig pappa.
Så mycket.
Kom till mig.
Tomrummet lyser.
Frånvaron.
Jag behöver din hand på min kind.
Idag. Nu.
Så mycket.
Kom till mig.
Tomrummet lyser.
Frånvaron.
Jag behöver din hand på min kind.
Idag. Nu.
Jag har aldrig sett dig arg.
Jag saknar dig hela tiden.
Kärlekssekunder.
Kolsvart. Kallt.
Svag röst.
"Jag vill att han ska vara här."
10 långsamma sekunder.
Kärlekssekunder.
"Jag med..."
Vi saknar dig.
Vi är ledsna för din skull. Papi.
På alla änglars platser.
Hej himlens bästa ängel.
Igår kväll åkte jag och mamma till dig. Det var kolsvart. Och kallt. Vi hade med oss en ficklampa. Du vet att jag är mörkrädd. Jag hade på mig vinterjackan för första gången under den här hösten.
Det var fint med alla ljus som lyser på alla platser. På alla änglars platser. Vi tände två ljus hos dig, så nu lyser det fint. Som det ska göra varje dag hos dig.
Efter att vi varit hos dig åkte vi hem till Anders och drack te och pratade lite. Skrattade lite. Han är så snäll, din vän. Så omtänksam.
Såg du mig när jag lös på din plats, pappa? Såg du oss när jag lös på dig igår? Jag riktade ficklampan upp mot himlen, men det blev inte ljusare någonstans. Såg du mig och mamma? Såg du ljuset?
Vi har varit med om dig. Vi kan inte förlora dig.
Du har bara gått lite i förväg.
Även om du helst av allt ville vänta.
Nu får jag träffa dig i drömmarnas värld.
För det kommer för alltid vara för sent.
Vad gör man när man inte hade en chans?
Vad gör man när allting går så ovanligt fort?
Vad gör man när man inte får en chans att hänga med?
Vad gör man när allting kommer från ingenstans?
Vad gör man när man inte hade någon tid att förbereda sig på?
Vad gör man när man aldrig kommer förstå?
Vad gör man när tårarna aldrig kommer sluta komma?
Vad gör man när man förlorar? När man förlorar allt?
Det spelar ingen roll vad man gjorde eller gör.
Det kommer aldrig spela någon roll längre.
För det kommer för alltid vara för sent.
Alldeles för sent. För all framtid.
Jag saknar dig så mycket, pappa.
Vad gör man när allting går så ovanligt fort?
Vad gör man när man inte får en chans att hänga med?
Vad gör man när allting kommer från ingenstans?
Vad gör man när man inte hade någon tid att förbereda sig på?
Vad gör man när man aldrig kommer förstå?
Vad gör man när tårarna aldrig kommer sluta komma?
Vad gör man när man förlorar? När man förlorar allt?
Det spelar ingen roll vad man gjorde eller gör.
Det kommer aldrig spela någon roll längre.
För det kommer för alltid vara för sent.
Alldeles för sent. För all framtid.
Jag saknar dig så mycket, pappa.
Vad gör man när... när man inte hann skratta dom sista skratten tillsammans?
För jag litar på dig.
God morgon älskade pappa.
Det var skönt att äntligen få sova i sin egen säng igen. Sjukhussängar är så hårda. Även om det finns knappar som man kan justera allt på.
När jag blev inlagd i lördags började sjuksköterskan förklara hur allt fungerade där inne. Det var inte nödvändigt att förklara. De behövdes inte, sa jag svagt till henne. Jag kunde redan allt. Sånt där är inget man glömmer. Du hade ju precis lika dana knappar.
Du fick många varma pussar av mig när jag låg där ensam. Jag var ledsen väldigt många gånger för din skull, och dom tårarna tar du emot som varma pussar. Det har du skrivit. Och dom orden litar jag på. För jag litar på dig.
PS. Vet du pappa? I början av förra veckan - när jag knappt orkade röra mig - så kämpade jag för att vända på mig i sängen. Det var sent på kvällen. Nästan natt. Jag kollade mot fotot på dig och mig när jag är bebis. Jag hoppade upp ur sängen. För vet du vad jag såg? En jättestor spindel. Jag lovar att den var jättestor. Och jag lovar en till sak; att du hade skrattat när du såg varför jag ropade in mamma och var skräckslagen. Som alla andra gånger jag blir vettskrämd av en spindel där en spindel inte ska röra sig. Jag kan höra ditt skratt, och se din min. Jag önskar att jag hade kunnat ropa in dig också. Men mamma räddade mig den här gången.
Orättvisan kommer alltid vara total.
Och hela tiden byggas på. Dag för dag.
Jag kan höra ditt skratt hela tiden.
Jag vill så gärna skratta med dig igen.
Någon gång - då ska jag göra det.
Tillsammans med dig. Bredvid dig.
I hopp om att du skulle ligga där.
Pappa,
på kvällarna på sjukhuset reste jag mig ur sängen för att borsta tänderna.
Sen gick jag till min "hall" som är innan man kom in i rummet. Vet du vad jag gjorde då?
Jag gick långsamt. Jag stängde ögonen. Blundade. Gick sakta framåt. Ett steg i taget. Sen när jag kom fram till rummet, öppnade jag ögonen. Tittade. I hopp om att du skulle ligga där. I min säng. Ligga i en sån säng som du senast gjorde. Sen kom tårarna längs kinderna. Du låg inte där.
När jag tänkte på vad jag gjorde, så kände jag mig knäpp. Men jag gjorde det för att jag ville. För att jag kände att "man vet ju aldrig". Jag gjorde mig själv lika besviken varje gång. Men jag försökte iallafall. Vad som helst för att få träffa dig.
Men nu var det min tur att lägga mig ensam i sjukhussängen. Med den stora skjortan. Och fälla tårar.
på kvällarna på sjukhuset reste jag mig ur sängen för att borsta tänderna.
Sen gick jag till min "hall" som är innan man kom in i rummet. Vet du vad jag gjorde då?
Jag gick långsamt. Jag stängde ögonen. Blundade. Gick sakta framåt. Ett steg i taget. Sen när jag kom fram till rummet, öppnade jag ögonen. Tittade. I hopp om att du skulle ligga där. I min säng. Ligga i en sån säng som du senast gjorde. Sen kom tårarna längs kinderna. Du låg inte där.
När jag tänkte på vad jag gjorde, så kände jag mig knäpp. Men jag gjorde det för att jag ville. För att jag kände att "man vet ju aldrig". Jag gjorde mig själv lika besviken varje gång. Men jag försökte iallafall. Vad som helst för att få träffa dig.
Men nu var det min tur att lägga mig ensam i sjukhussängen. Med den stora skjortan. Och fälla tårar.
Nu var det min tur att ha på mig en sjukhusskjorta.
En sån som du har på den här bilden. Min fina pappa.
Du ser så utslagen ut. Besegrad. Trött. Ledsen.
Det var du. Det var vi. Det är du. Det är vi.
Jag älskar dig - varje dag.
Idag är det 8 månader sen du slutade andas med oss.
Ensamheten. Tänka tillbaka.
Hej finaste pappa.
Jag är hemma från sjukhuset nu, äntligen. Det är så skönt att få vara hemma igen. Har legat där sen i lördags. Och jag mår bättre. Men man är lite svag. Men det gör inget. Jag kommer igen.
Det positiva är att det inte är någon slags influensa iallafall. Det gjorde mig lugnare när jag fick veta det.
Karolinska... jag hatar att vara där. Det spelar ingen roll att all personal är jättesnäll, omtänksamma och försöker göra allt för att man ska må bra och bli frisk. Det spelar ingen som helst roll... för det kommer alltid, alltid vara den platsen där vi spenderade väldigt mycket tid under den korta tiden du var sjuk. Det kommer alltid, alltid vara platsen där dom hittade din sjukdom.
Miljön får mig att tänka tillbaka. Den alldeles för långa och stora sjukhusskjortan man har på sig får mig att tänka tillbaka. Alla möblerna. Glasen. Tv'n. Filtarna. Maten. Armbandet med namn och personnummer. Lukten. Alla stick i armen. Kateter. Ensamheten. Allt fick mig att tänka tillbaka på när det var du som låg där. Älskade pappa.
Jag har tittat på mycket tv under mina dagar, kvällar och nätter där i sängen i mitt rum. Kommer du ihåg när jag och Johan klämde oss ner i din säng bredvid dig och tittade på tv i ditt rum? Din sjukhussäng. Ditt sjukhusrum.
Jag tyckte det var skönare när du fick byta sjukhus. Och slippa den där miljön.
Min första morgon jag vaknade på sjukhuset var det din och alla andra pappors dag. Fars dag. Varje dag, nästan hela tiden, tänkte jag på dig när jag låg där.
Jag ville inte vara där. Fast jag behövde. Jag ville inte vara där. Precis som att du inte heller ville vara där.
Jag ville bort därifrån bara efter några dagar. Du... du fick ligga kvar. Oförtjänt. Min älskade, stackars lilla pappa.
Igår fick jag skratta en del när först Yasse kom på besök. Sen kom Johan, Elin och Trophy. Och mamma såklart. Jag blev så glad.
Blev du glad varje gång vi steg in i ditt rum, pappa? Det vet jag. Dina kramar och ord kommer alltid vara inristade med guldbokstäver inuti mig.
Tack för att du gjorde så att Djurgården klarade sig kvar i Allsvenskan pappa. Jag låg i sjukhussängen och såg. Jag började gråta. Ensam. Jag tänkte på dig. Ensam. Ditt Djurgården. Blåränderna går aldrig ur. Visst, pappa?
Jag är hemma från sjukhuset nu, äntligen. Det är så skönt att få vara hemma igen. Har legat där sen i lördags. Och jag mår bättre. Men man är lite svag. Men det gör inget. Jag kommer igen.
Det positiva är att det inte är någon slags influensa iallafall. Det gjorde mig lugnare när jag fick veta det.
Karolinska... jag hatar att vara där. Det spelar ingen roll att all personal är jättesnäll, omtänksamma och försöker göra allt för att man ska må bra och bli frisk. Det spelar ingen som helst roll... för det kommer alltid, alltid vara den platsen där vi spenderade väldigt mycket tid under den korta tiden du var sjuk. Det kommer alltid, alltid vara platsen där dom hittade din sjukdom.
Miljön får mig att tänka tillbaka. Den alldeles för långa och stora sjukhusskjortan man har på sig får mig att tänka tillbaka. Alla möblerna. Glasen. Tv'n. Filtarna. Maten. Armbandet med namn och personnummer. Lukten. Alla stick i armen. Kateter. Ensamheten. Allt fick mig att tänka tillbaka på när det var du som låg där. Älskade pappa.
Jag har tittat på mycket tv under mina dagar, kvällar och nätter där i sängen i mitt rum. Kommer du ihåg när jag och Johan klämde oss ner i din säng bredvid dig och tittade på tv i ditt rum? Din sjukhussäng. Ditt sjukhusrum.
Jag tyckte det var skönare när du fick byta sjukhus. Och slippa den där miljön.
Min första morgon jag vaknade på sjukhuset var det din och alla andra pappors dag. Fars dag. Varje dag, nästan hela tiden, tänkte jag på dig när jag låg där.
Jag ville inte vara där. Fast jag behövde. Jag ville inte vara där. Precis som att du inte heller ville vara där.
Jag ville bort därifrån bara efter några dagar. Du... du fick ligga kvar. Oförtjänt. Min älskade, stackars lilla pappa.
Igår fick jag skratta en del när först Yasse kom på besök. Sen kom Johan, Elin och Trophy. Och mamma såklart. Jag blev så glad.
Blev du glad varje gång vi steg in i ditt rum, pappa? Det vet jag. Dina kramar och ord kommer alltid vara inristade med guldbokstäver inuti mig.
Tack för att du gjorde så att Djurgården klarade sig kvar i Allsvenskan pappa. Jag låg i sjukhussängen och såg. Jag började gråta. Ensam. Jag tänkte på dig. Ensam. Ditt Djurgården. Blåränderna går aldrig ur. Visst, pappa?
Du är finast i världen.
sjukling
Hej Rolle, storjohan sitter här och skriver igen.
våran lilla skrutta ligger inne på karro nu :( hon är inlagd sedan lördag kväll vid 23-tiden. monica och jag åkte in med henne för att undersöka igen vad som är snett.
doktorerna kom fram till att de inte var grisen iallafall, vilket är tur i oturen kan man säga.
som jag skrev senast så gick oerhört många tankar till dig när monica och jag gick igenom de långa korridorerna.
lisa ska inte vara i den där fula vita sjukhusklänningen som får en att se så ynklig ut :( det passar henne inte...
Fars dag idag.
PS. tack rolle för hjälpen idag på stockholms stadion, en riktigt dålig säsong visade ändå sitt rätta jag i sista matchen du DIF vart burna fram av sina fans. det största där uppe i det blå. tack för hjälpen. DS
vi alla saknar dig så mycket Rolle, // svärsonen
våran lilla skrutta ligger inne på karro nu :( hon är inlagd sedan lördag kväll vid 23-tiden. monica och jag åkte in med henne för att undersöka igen vad som är snett.
doktorerna kom fram till att de inte var grisen iallafall, vilket är tur i oturen kan man säga.
som jag skrev senast så gick oerhört många tankar till dig när monica och jag gick igenom de långa korridorerna.
lisa ska inte vara i den där fula vita sjukhusklänningen som får en att se så ynklig ut :( det passar henne inte...
Fars dag idag.
PS. tack rolle för hjälpen idag på stockholms stadion, en riktigt dålig säsong visade ändå sitt rätta jag i sista matchen du DIF vart burna fram av sina fans. det största där uppe i det blå. tack för hjälpen. DS
vi alla saknar dig så mycket Rolle, // svärsonen
Ingen Rolle - inget Djurgården.
PS.
Pappa, det går inte bra för Djurgården i fotbollen nu. Det är dags att du kommer tillbaka, så att dom kan vinna sin sista, avgörande match i kvalet. Ibland får jag för mig att allt det här hänger ihop. Men det kan lika gärna vara jag som är knäpp. Eller att jag vill att det ska hänga ihop.
Ingen Rolle - inget Djurgården. Inget Djurgården utan dig, pappa.
Pappa, det går inte bra för Djurgården i fotbollen nu. Det är dags att du kommer tillbaka, så att dom kan vinna sin sista, avgörande match i kvalet. Ibland får jag för mig att allt det här hänger ihop. Men det kan lika gärna vara jag som är knäpp. Eller att jag vill att det ska hänga ihop.
Ingen Rolle - inget Djurgården. Inget Djurgården utan dig, pappa.
Är det så det känns att lämna livet, pappa?
Hej (äntligen) världens bästa pappa!
Idag orkar jag sitta upp lite längre. Sen i söndags har jag inte lämnat sängen många gånger, förutom i onsdags då vi åkte in till akuten. Jag tänkte mycket på dig när vi var på Karolinska. Jag kände att jag ville krypa på väggarna när jag bara fick ligga och vänta en relativt lång stund, som inte alls var länge egentligen. Och då kom jag och tänka på hur länge du måste ha fått vänta alla gånger du och mamma var där inne. Hur många gånger du varit där inne. Jag vill nog inte veta. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
Det enda jag tänkte på när vi kom fram var dig. Tiden hos dig där. På sjukhuset. Parkeringshuset. Hissen. Vägen fram till avdelningen. Lukten. Stämningen.
När jag låg inne i mitt rum tror jag att mamma grät. Inte för att jag låg där jag låg, utan för att det var här du brukade vara. Och vi. Men inte längre. Mamma sa till mig när vi var där inne i onsdags, att "det var länge sen vi var här nu, Lisa". Svaret tillbaka blev ett svagt "ja". Tiden går så fort, pappa. Oförskämt fort. Men tiden tar inte bort minnena man har därifrån. Aldrig. Aldrig i livet.
När jag fick höra att dom skulle köra in mig till lungröntgen så blev jag ledsen. Du fick röntga lungorna. Och det var i dina lungor som grunden för allt satt. Och sen överallt. Konstigt. Skrämmande. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
När jag stod upp vid röntgen så kände jag mig ännu konstigare än vad jag gjorde när vi var på väg in. Från ingenstans. Jag minns att jag började skaka, och sen vaknade jag upp mitt på golvet med ett dunkande huvud med några sjuksköterskor kring mig. Jag hade svimmat och mindes ingenting. Mitt under lungröntgen. Det var obehagligt. Jag har ju aldrig svimmat förut. Tur i oturen att jag var på ett sjukhus omringad av läkare när jag föll ihop. Eller hur?
Är det så det känns att lämna livet, pappa? Att bara inte känna när det händer?
Jag har aldrig varit såhär sjuk. Jag är ju sällan sjuk. Eller hur, pappa? Jag har haft väldigt ont dom här dagarna. Inuti och utanpå kroppen. Jag har fortfarande ont. Och jag har ätit väldigt mycket alvedon, och då har smärtan gått ner lite. Men du... du fick ha ont hela tiden. Hela tiden. Ingenting hjälpte. Ingenting. Och det är en smärta jag aldrig kommer förstå förrän jag får uppleva den själv. Älskade pappa. Jag hoppas vid allt - precis allt - att du inte har ont längre. Vart du än är.
Det gjorde ont att se att du hade så ont - men det var du som fick uppleva den riktiga smärtan. Vi fanns bara bredvid och runt omkring. Hur gärna vi än ville ta din smärta, så gick det inte. Min fina pappa.
Jag tänker mycket på dig pappa. Hela tiden. Sen i söndags har jag bara legat i sängen hela tiden förutom timmarna på akuten, och då har jag många gånger tagit fram mobilen och kollat på alla bilder. Många bilder på dig. Både i mobilen och på mina väggar.
Du är hos mig hela tiden. Jag saknar dig så mycket.
Nu är det dags att lägga sig ner igen. Jag börjar bli lite snurrig nu.
På måndag får jag veta om jag har svininfluensan eller den nya influensan. Det känns som att det kvittar vad det än är, för jag har nog redan mått det sämsta man gör under tiden man är som sjukast i influensan. Det känns som att det går åt rätt håll.
Idag orkar jag sitta upp lite längre. Sen i söndags har jag inte lämnat sängen många gånger, förutom i onsdags då vi åkte in till akuten. Jag tänkte mycket på dig när vi var på Karolinska. Jag kände att jag ville krypa på väggarna när jag bara fick ligga och vänta en relativt lång stund, som inte alls var länge egentligen. Och då kom jag och tänka på hur länge du måste ha fått vänta alla gånger du och mamma var där inne. Hur många gånger du varit där inne. Jag vill nog inte veta. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
Det enda jag tänkte på när vi kom fram var dig. Tiden hos dig där. På sjukhuset. Parkeringshuset. Hissen. Vägen fram till avdelningen. Lukten. Stämningen.
När jag låg inne i mitt rum tror jag att mamma grät. Inte för att jag låg där jag låg, utan för att det var här du brukade vara. Och vi. Men inte längre. Mamma sa till mig när vi var där inne i onsdags, att "det var länge sen vi var här nu, Lisa". Svaret tillbaka blev ett svagt "ja". Tiden går så fort, pappa. Oförskämt fort. Men tiden tar inte bort minnena man har därifrån. Aldrig. Aldrig i livet.
När jag fick höra att dom skulle köra in mig till lungröntgen så blev jag ledsen. Du fick röntga lungorna. Och det var i dina lungor som grunden för allt satt. Och sen överallt. Konstigt. Skrämmande. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
När jag stod upp vid röntgen så kände jag mig ännu konstigare än vad jag gjorde när vi var på väg in. Från ingenstans. Jag minns att jag började skaka, och sen vaknade jag upp mitt på golvet med ett dunkande huvud med några sjuksköterskor kring mig. Jag hade svimmat och mindes ingenting. Mitt under lungröntgen. Det var obehagligt. Jag har ju aldrig svimmat förut. Tur i oturen att jag var på ett sjukhus omringad av läkare när jag föll ihop. Eller hur?
Är det så det känns att lämna livet, pappa? Att bara inte känna när det händer?
Jag har aldrig varit såhär sjuk. Jag är ju sällan sjuk. Eller hur, pappa? Jag har haft väldigt ont dom här dagarna. Inuti och utanpå kroppen. Jag har fortfarande ont. Och jag har ätit väldigt mycket alvedon, och då har smärtan gått ner lite. Men du... du fick ha ont hela tiden. Hela tiden. Ingenting hjälpte. Ingenting. Och det är en smärta jag aldrig kommer förstå förrän jag får uppleva den själv. Älskade pappa. Jag hoppas vid allt - precis allt - att du inte har ont längre. Vart du än är.
Det gjorde ont att se att du hade så ont - men det var du som fick uppleva den riktiga smärtan. Vi fanns bara bredvid och runt omkring. Hur gärna vi än ville ta din smärta, så gick det inte. Min fina pappa.
Jag tänker mycket på dig pappa. Hela tiden. Sen i söndags har jag bara legat i sängen hela tiden förutom timmarna på akuten, och då har jag många gånger tagit fram mobilen och kollat på alla bilder. Många bilder på dig. Både i mobilen och på mina väggar.
Du är hos mig hela tiden. Jag saknar dig så mycket.
Nu är det dags att lägga sig ner igen. Jag börjar bli lite snurrig nu.
På måndag får jag veta om jag har svininfluensan eller den nya influensan. Det känns som att det kvittar vad det än är, för jag har nog redan mått det sämsta man gör under tiden man är som sjukast i influensan. Det känns som att det går åt rätt håll.
OHANA
Tänker
på dig.
Alltid.
Sjuker
Hej Rolle, onsdag idag och idag är det ( tro det eller ej) din svärson som sitter och skriver. Storjohan.
Lisa hade ingen ork att skriva så jag gick in i hennes ställe och skrev några rader.
Våran lilla lisa är också sjuk :(
hon var tom tvungen att åka in till karro idag till akuten och kika upp vad som stod fel. Monica och jag var där bredvid henne hela tiden.
när allt var klart så kom doktorerna fram till att det med högsta sannolikhet var influenssan, men de visste inte ifall det var den vanliga klassiska eller den nya svininfluenssan.
svar kommer på måndag... bara vänta och hålla tummarna... många tankar gick till dig idag när vi var på karro :(
lisa ville också att du skulle veta att hon tänker väldigt mycket på dig, väldigt mycket.
Om du där uppifrån kan se DIF lira boll så ge dem lite glöd, vi vill ju inte att vårt kära DIF ska åka ur. men detta året har inte varit sig likt på många punkter och ibland undrar man ifall de inte har något med varandra att göra.....
Ta hand om dig rolle och hälsa mormor
vi älskar dig och saknar dig // svärson & dotter
Lisa hade ingen ork att skriva så jag gick in i hennes ställe och skrev några rader.
Våran lilla lisa är också sjuk :(
hon var tom tvungen att åka in till karro idag till akuten och kika upp vad som stod fel. Monica och jag var där bredvid henne hela tiden.
när allt var klart så kom doktorerna fram till att det med högsta sannolikhet var influenssan, men de visste inte ifall det var den vanliga klassiska eller den nya svininfluenssan.
svar kommer på måndag... bara vänta och hålla tummarna... många tankar gick till dig idag när vi var på karro :(
lisa ville också att du skulle veta att hon tänker väldigt mycket på dig, väldigt mycket.
Om du där uppifrån kan se DIF lira boll så ge dem lite glöd, vi vill ju inte att vårt kära DIF ska åka ur. men detta året har inte varit sig likt på många punkter och ibland undrar man ifall de inte har något med varandra att göra.....
Ta hand om dig rolle och hälsa mormor
vi älskar dig och saknar dig // svärson & dotter
Till våran fina mamma. Från mig och lillebror. Och med all säkerhet från pappa i himlen också. Du är stark.
Du är aldrig ensam.
När det otänkbara händer
Jag, mamma och Johan har fått en låt tilldelad oss från mammas syster. Vi brukar spela den här hemma, pappa. Jag gör det just nu. I min ensamhet. Mamma är och pratar i sorggrupp just nu. Jag tycker om att hon gör det. För det är bra för henne. Och då är det bra för oss med. Texten är fin. Otroligt fin. Och sann. Jag har min egna terapi med den här låten. Sjunker tillbaka. Tänker tillbaka. Fäller tårar. Ler. För dig. För din skull. För alla minnen.
Sen vi "fick" den här låten har den betytt mycket. Ända från de första tonerna till sista ordet. Den gör att jag inte känner mig ensam i den här situationen - att vi har hela släkten och massa vänner med och bakom oss. Hela tiden.
När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks
Tillbaks…
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Sen vi "fick" den här låten har den betytt mycket. Ända från de första tonerna till sista ordet. Den gör att jag inte känner mig ensam i den här situationen - att vi har hela släkten och massa vänner med och bakom oss. Hela tiden.
När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks
Tillbaks…
Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Sover du gott, pappa?
Drömmer du om oss?
Drömmer du om hemma?
Paralleller.
Pappa,
ibland drar jag paralleller. Om allt möjligt. Mellan allt möjligt. I natt gjorde jag det.
Mamma satt i min soffa tills jag hade somnat i natt. Hon gick ingenstans.
Precis som hon gjorde med dig på sjukhuset. Fast då mycket, mycket längre. Varje dag. Varje kväll. Nätter. Hon gick ingenstans. Familjen är det viktigaste man har. Det får jag bevis på hela tiden. Hela tiden.
Parallell nummer ett.
Under natten har jag legat däckad, och vaknade halv ett idag. Jag drömde. Och jag minns allt jag drömde i natt. Du fanns med på ett hörn också. Allt var som vanligt.
Parallell nummer två.
Jag drömde att jag och laget spelade en final. Mot ett lag med orange tröjor.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och i drömmen fick jag veta att farfar var sjuk. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
När jag vaknade var jag tvungen att tänka. Det var bara en dröm. På gott och ont.
Parallell igen. Nu till verkligheten. Det som skett.
Den 10 mars var jag och skollaget och spelade andra omgången i SM. Åren innan var det alltid där det tog stopp i SM. Men inte den här gången. Inte den här dagen.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och då hade du tagit ditt sista andetag. Du hade gett dig av. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
Det var ingen dröm. Det var bara ondhet.
Paralleller.
ibland drar jag paralleller. Om allt möjligt. Mellan allt möjligt. I natt gjorde jag det.
Mamma satt i min soffa tills jag hade somnat i natt. Hon gick ingenstans.
Precis som hon gjorde med dig på sjukhuset. Fast då mycket, mycket längre. Varje dag. Varje kväll. Nätter. Hon gick ingenstans. Familjen är det viktigaste man har. Det får jag bevis på hela tiden. Hela tiden.
Parallell nummer ett.
Under natten har jag legat däckad, och vaknade halv ett idag. Jag drömde. Och jag minns allt jag drömde i natt. Du fanns med på ett hörn också. Allt var som vanligt.
Parallell nummer två.
Jag drömde att jag och laget spelade en final. Mot ett lag med orange tröjor.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och i drömmen fick jag veta att farfar var sjuk. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
När jag vaknade var jag tvungen att tänka. Det var bara en dröm. På gott och ont.
Parallell igen. Nu till verkligheten. Det som skett.
Den 10 mars var jag och skollaget och spelade andra omgången i SM. Åren innan var det alltid där det tog stopp i SM. Men inte den här gången. Inte den här dagen.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och då hade du tagit ditt sista andetag. Du hade gett dig av. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
Det var ingen dröm. Det var bara ondhet.
Paralleller.
Ibland är drömmar bra.
Ibland är drömmar dåliga.
Ibland är drömmar glädje.
Ibland är drömmar inget.
Ibland är drömmar inget,
annat än ren sorg.
Jag saknar dig pappa.
Sorg kan göra fysiskt ont.
Hej älskade pappa.
Sent igår kväll började jag skaka hejdlöst, frossade, mådde illa, hade ont överallt på och i kroppen, hade ont i huvudet, det stack överallt, ont i alla leder osv. Det kom från ingenstans. Jag blev lite orolig. Jag grät. Jag tänkte att jag skulle försöka slappna av och bara somna. Men det gick inte. Inte alls. Så jag ropade in mamma, och hon fick ringa sjukhuset/vårdguiden. Dom sa att det är typiska symptom för influensan. Mamma la på massor med filtar på mig, klädde på mig ett underställ och raggsockor, och en värmedyna. Och där låg jag under täcket och skakade ändå.
Efter en lång stund började skakandet lugna ner sig en aning. Och då kom den höga febern. Jag mådde jättedåligt. Jag är inte van vid att vara sjuk, så det var obehagligt att inte kunna hejda skakandet eller allt som gjorde ont. Men idag mår jag bättre. Men inte bra. Så jag får inte träna ikväll. Men imorgon, då ska jag må bra igen.
Om det inte är influensan, pappa, vet du vad det kan vara då? Sorg. När man bär stor sorg kan kroppen reagera på de mest olika konstiga vis. Det vet jag om, men har inte riktigt tänkt i dom banorna. Sorg kan göra fysiskt ont. Jag hade så ont. Så otroligt ont. Jag saknar dig. Jag är ledsen. Varje dag.
Jag behöver dig. Vill ha dig nära oss. Min finaste ängel.
Sent igår kväll började jag skaka hejdlöst, frossade, mådde illa, hade ont överallt på och i kroppen, hade ont i huvudet, det stack överallt, ont i alla leder osv. Det kom från ingenstans. Jag blev lite orolig. Jag grät. Jag tänkte att jag skulle försöka slappna av och bara somna. Men det gick inte. Inte alls. Så jag ropade in mamma, och hon fick ringa sjukhuset/vårdguiden. Dom sa att det är typiska symptom för influensan. Mamma la på massor med filtar på mig, klädde på mig ett underställ och raggsockor, och en värmedyna. Och där låg jag under täcket och skakade ändå.
Efter en lång stund började skakandet lugna ner sig en aning. Och då kom den höga febern. Jag mådde jättedåligt. Jag är inte van vid att vara sjuk, så det var obehagligt att inte kunna hejda skakandet eller allt som gjorde ont. Men idag mår jag bättre. Men inte bra. Så jag får inte träna ikväll. Men imorgon, då ska jag må bra igen.
Om det inte är influensan, pappa, vet du vad det kan vara då? Sorg. När man bär stor sorg kan kroppen reagera på de mest olika konstiga vis. Det vet jag om, men har inte riktigt tänkt i dom banorna. Sorg kan göra fysiskt ont. Jag hade så ont. Så otroligt ont. Jag saknar dig. Jag är ledsen. Varje dag.
Jag behöver dig. Vill ha dig nära oss. Min finaste ängel.
Jag älskar dig - varje dag
Platsen som heter hjärtat.
I morse klockan 11 var det minnesgudstjänst i kyrkan, där dom tänder ett ljus för alla som fått lämna. För alla dom som har fått lämna här. Fått åka från här till dit - någonstans. Det är den dagen idag. Och igår. Dagen då man tänker extra på dom som gett sig av. Dagen då man tänder ett ljus för alla dom. Alla dom som ligger oss närmast hjärtat och som aldrig lämnar den platsen.
Platsen som heter hjärtat.
Mamma åkte dit. Jag var inte hemma. Mamma tände ett ljus till dig från oss. Dom sa ditt namn i kyrkan. Men jag tände ett ljus för dig i mina tankar. I mina drömmar.
Det gör jag varje dag, pappa.
Du är ljuset. Mitt ljus. Vårat ljus.
Din plats lyser av alla blommor och ljus som fina människor lagt dit. Undebart. Vackert.
Jag undrar om dagen kommer... Dagen då minnena med dig, hela livet med dig, kommer göra att man endast ler. Ler istället för att bringa fram dom där tårarna som kommer. Tårarna för minnena med dig. Livet med dig. Livet som vi alla ville fortsätta leva.
Vi ville ju fortsätta skapa minnen. Tillsammans.
Vi fick inte. Vi hann inte.
Platsen som heter hjärtat.
Mamma åkte dit. Jag var inte hemma. Mamma tände ett ljus till dig från oss. Dom sa ditt namn i kyrkan. Men jag tände ett ljus för dig i mina tankar. I mina drömmar.
Det gör jag varje dag, pappa.
Du är ljuset. Mitt ljus. Vårat ljus.
Din plats lyser av alla blommor och ljus som fina människor lagt dit. Undebart. Vackert.
Jag undrar om dagen kommer... Dagen då minnena med dig, hela livet med dig, kommer göra att man endast ler. Ler istället för att bringa fram dom där tårarna som kommer. Tårarna för minnena med dig. Livet med dig. Livet som vi alla ville fortsätta leva.
Vi ville ju fortsätta skapa minnen. Tillsammans.
Vi fick inte. Vi hann inte.
Ljus för dig.
Men jag vet inte om jag kan kalla det att man har blivit svagare.
Hej världens bästa.
Förlåt för att jag inte har skrivit till dig här på två dagar. Det var inte meningen. Det ska inte hända igen, det lovar jag. Precis som jag lovar att jag aldrig kommer sluta älska dig. Likaså aldrig sluta sakna dig.
I fredags åkte jag hem till Sophie och hade en heldag och helkväll med henne och hennes familj. Dom får mig att må bra allihopa där, för dom är så lätta att vara med. Dom är liksom som jag på något sätt.
Igår morse på väg till jobbandet, så hade jag behövt lite av dina krafter. För ingenting (verkligen ingenting) gick min väg då. Och allt blev för mycket, och det kom tårar. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag har blivit mycket känsligare gällande vad som helst sen allt började, pappa. Man reagerar mycket djupare på allt nu för tiden. Jag är mycket närmare bristningsgränsen - om det finns någon sådan - hela tiden. Det är en tyngd som ligger där hela tiden. Så är det för oss alla. Men jag vet inte om jag kan kalla det att man har blivit svagare. Är det så, pappa? Att jag har blivit svagare sen allt hände? Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Vi behöver dig hela tiden.
Igår kväll gick jag hem till Niko och hade det super med henne och Elin. Jag tycker så mycket om dom där två människorna. Dom får mig alltid, alltid att le. Oavsett vad. Det är en styrka dom har.
Vi åkte in mot stan, men där blev det rätt lugnt och mest väntan kändes det som. Senare mötte vi istället upp Johan och några av hans kompsar och satt och pratade lite. Efter det gick vi skilda vägar och jag kom nyss hem från Stenhamra.
Jag tänker på dig hela tiden pappa. Hela tiden.
Jag saknar dig varenda ögonblick varje dag.
Förlåt för att jag inte har skrivit till dig här på två dagar. Det var inte meningen. Det ska inte hända igen, det lovar jag. Precis som jag lovar att jag aldrig kommer sluta älska dig. Likaså aldrig sluta sakna dig.
I fredags åkte jag hem till Sophie och hade en heldag och helkväll med henne och hennes familj. Dom får mig att må bra allihopa där, för dom är så lätta att vara med. Dom är liksom som jag på något sätt.
Igår morse på väg till jobbandet, så hade jag behövt lite av dina krafter. För ingenting (verkligen ingenting) gick min väg då. Och allt blev för mycket, och det kom tårar. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag har blivit mycket känsligare gällande vad som helst sen allt började, pappa. Man reagerar mycket djupare på allt nu för tiden. Jag är mycket närmare bristningsgränsen - om det finns någon sådan - hela tiden. Det är en tyngd som ligger där hela tiden. Så är det för oss alla. Men jag vet inte om jag kan kalla det att man har blivit svagare. Är det så, pappa? Att jag har blivit svagare sen allt hände? Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Vi behöver dig hela tiden.
Igår kväll gick jag hem till Niko och hade det super med henne och Elin. Jag tycker så mycket om dom där två människorna. Dom får mig alltid, alltid att le. Oavsett vad. Det är en styrka dom har.
Vi åkte in mot stan, men där blev det rätt lugnt och mest väntan kändes det som. Senare mötte vi istället upp Johan och några av hans kompsar och satt och pratade lite. Efter det gick vi skilda vägar och jag kom nyss hem från Stenhamra.
Jag tänker på dig hela tiden pappa. Hela tiden.
Jag saknar dig varenda ögonblick varje dag.
