Vi är alltid tillsammans
För varandra. Med varandra.
Hej papi.
Igår på fysträningen fruktade jag det värsta - intervallvarven. Men när vi väl alla gjorde dom, så insåg jag hur mycket det mentala spelar in. Jag lyckades koppla bort all sorg, och lyssnade på mina lagkamrater istället. Jag andades och kämpade. Med mitt lag. Jag kämpade för dig. För att få glädjen.
Ikväll ska jag äta middag och gå på bio med Gillbergarna Elin, Baggis och Jenny. Vi ska se "Allt för min syster". Det ska bli jättemysigt. Sen ska jag sova hos dom. Och vet du vad mer, pappa? Sen ska jag och Elin öppna våra hjärtan. För varandra. Med varandra. Elin är... unik.
Hon skrev till mig nyss att hon har en låt på sin ipod. Och att när den spelas, så tänker hon på dig och mig. Dig och mig, pappa. Jag ska få lyssna på den sen. Jag älskar Elin.
Jag saknar dig pappa.
Hon håller min hand i alla lägen.
Det har du märkt. Eller hur pappa?
Att uppskatta sin trygghet
Hej världens bästa pappa.
Jag har suttit och funderat. Det jag har funderat på är när personer alltid sagt när dom var mindre, att dom skämdes för sina föräldrar. Vissa gör det fortfarande. Sorgligt nog.
Min första tanke var då; vad finns det någon gång att skämmas för?
Ett exempel för antal år sedan när man var nyligen fylld tonåring, var när man skulle ha såna där "utvecklingssamtal" i skolan med lärarna. När alla elever fortfarande var kvar i skolan. Då tyckte flertalet elever att det skulle bli så otroligt pinsamt och jobbigt att ta dit sina föräldrar. Att visa dom. Dom skämdes.
Jag förstod aldrig dom människorna. Och jag gör det fortfarande inte. För barn är likadana nu för tiden. Det är ingen skillnad.
Jag förstod inte.
Jag var tvärt om. Jag såg fram emot när du och mamma skulle komma till skolan. Jag har aldrig "skämts" (fel ordval) över att ha dig som min pappa, och mamma som min mamma. Varför ska man inte tycka att det är härligt att ha världens bästa föräldrar och grund? Jag förstod inte. Jag förstår inte. Det är ju en trygghet utan dess like.
Jag ville visa upp er. Mina föräldrar. Mina bästa. Jag ville visa alla att ni var och är mina föräldrar. Dom jag får vara med varje dag. Dom som hjälper mig när som helst. Jag var stolt. Jag är fortfarande stolt, och kommer med all säkerhet alltid att vara det. Över mina föräldrar. Över min bror. Över min familj och släkt. Vänner.
Hör jag från någonstans att det är någon som "hatar sin familj", "skäms över sina föräldrar" eller dylikt - då blir jag arg inombords. Man borde känna skam om man skäms. Skämmas över att man skäms över tryggheten. Glädjen.
Man vet aldrig när man inte kommer ses igen. Man vet aldrig. Alla från barn till vuxna är för dåliga på att uppskatta sin familj. Att uppskatta sin trygghet. Värna om den. Att visa tacksamhet.
Men faktiskt, så är det någonting som jag inte behöver skämmas för - för jag har alltid varit så glad att jag har den tryggheten jag har haft och fortfarande har. Jag har alltid velat visa upp min familj för hela världen. Vi har alltid skrattat tillsammans. Allihopa. Vi är vänner. Vi sitter ihop.
Jag känner mig fortfarande trygg. Det är bara det att en del av tryggheten, den ger mig trygghet från någon annan plats nu. En plats som jag inte känner till. Inte ännu.
När du försvann, pappa, då försvann inte tryggheten. Utan det var saknaden och sorgen som växte.
Stor kärlek ger stor sorg. Jag saknar dig så mycket.
Frustration
Du om någon vet hur jag blir när saker inte går som jag vill. Envisheten ligger i släkten. Och så blir jag arg. Nästan så arg att jag kan känna gråten i halsen flera gånger.
Det tål att tänka på. För jag ska framåt. Jag ska. Det har jag redan bestämt mig för. Jag ska bara våga prata med någon.
Imorgon kanske.
Hjälp mig, pappa. Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör mig stark.
God natt världens bästa pappa.
Jag älskar dig - varje dag.
OHANA
Det hjälpte inte
Hej älskade pappa.
Nyss på tv kom det meningar från en person som löd så här: "Har man någonsin älskat en person med cancer, så vet man vad som krävs för att bli frisk. Man får inte ge upp. Man måste vilja vinna."
Det hjälpte ju inte. Det hjälpte ju inte att vi alla ville vinna. Det hjälpte inte. Jag saknar dig så mycket pappa. Varje dag. Jag vill inte vara utan dig. Men någonting tvingade mig till det. Den där cancern. Jag hatar den. Jag hatar sjukdomen, och allt ont den gör alla som drabbas.
Du finns överallt. Hela tiden.
Stolthet
Jag tror att jag lyckades att göra dig lite stolt pappa. Mamma sa att du hade varit det iallafall, så jag litar på henne. För vem känner dig bättre än mamma? Ingen. Jag är stolt. Jag är stolt över att vara en del av din stolthet, pappa.
Det var en konstig match. Vi var inte oss själva. Inställningen var inte den bästa och det var redan från början konstigt att inte se alla som borde vara i omklädningsrummet. Sagan slutade hyfsat lyckligt iallafall. Vi laddar om batterierna och gör något bra utav det här istället. Det kommer gå. Vi är ju Zunda. Vi kan så enormt mycket bättre.
Jag tänker på dig. Jag behöver dina ord i såna här lägen. Allra mest igår.
Och vet du pappa? Jag blev 'veckans zessa' efter matchen. Det gjorde mig glad.
Det lovar jag
God morgon papi.
Idag är det match. Och inte mot vilka som helst. Hässelby. Mitt förra lag. Det kommer kännas konstigt med all säkerhet och det är alltid tråkigt när inte alla i laget kan vara med. Men vi ska köra på ändå och ha kul. Det är vi bra på.
Jag vet att du håller tummarna för mig och laget. Det vet jag. Jag ska göra allt jag kan för att göra dig stolt idag också. Det lovar jag.
Jag älskar dig - varje dag.
Jag vill inte vara utan dig pappa.
Man ska aldrig behöva vara med om att förlora sina barn
Vet du vem som fyller år idag? Klart att du vet. Din mamma. Farmor... Världens bästa farmor. Eller hur? 26 september.
Jag vet att farmor är så otroligt ledsen över att du är borta. Så ledsen. Du var ju hennes Roland. Hennes barn. Hon har fortfarande alla sina barn kvar, bara att ett av dom är någon annanstans. Långt långt borta. Men ändå väldigt väldigt nära. Vi vet inte vart någonstans. Vi vet inte vart du är. Men hon vill ha dig här, precis som vi vill. Här på jorden. Levande.
Jag kommer ihåg när farmor sa "jag har inte kunnat sova ända sen Roland blev sjuk". Stackars farmor. Hon saknar dig så mycket.
Man ska aldrig behöva vara med om att förlora sina barn.
Igår satt jag och gjorde farmors present. Ett collage. Med bilder på oss. På dig, mamma, johan, mig och farmor. Till slut blev det alldeles torrt på kinderna efter alla tårar som kom efter att ha valt ut de bilderna jag ville ha med. Tänk att du är borta... Världens bästa Rolle. Världens bästa pappa. Världens bästa människa.
Idag - fast om en månad precis - är det en annan födelsedag.
Då är det din födelsedag, pappa. Din 50-årsdag. 26 oktober.
Du ville, pappa.
du lyste alltid upp de platser du befann dig på. Var det inte med din utstrålning så var det med din humor. Eller med ditt skratt. Nu lyser du upp en annan plats. Din plats.
Jag vet att om du hade kunnat komma tillbaka - då hade du gjort det. För länge sen. Det vet jag. För du ville det. Du ville ju vara kvar hos oss. Utan smärta. Men det fick du inte. Du kunde inte till slut. Men du ville. Du ville, pappa. Allt gick så fort. Alldeles för fort. Du rycktes bort från oss. Mot allas vilja.
Världens bästa pappa.
Överallt finns minnena.
Minnena av dig.
Runt omkring.
Inombords.
Jag hatar cancer
Hur kan man någonsin vara beredd?
Det gör så ont utan dig pappa. Så ont.
Det är så svårt utan dig. Så svårt.
Som att gå i motvind varenda sekund.
Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden.
Jag svarade kort att 'hon heter Elin'.
Snart kommer Elin hit. Världens bästa Elin Gillberg. Vi ska laga mat och bara vara. Det är vi bra på vi två. Att bara vara och att prata med varandra. Och att skratta tillsammans. Hon har enda från början varit den som funnits för mig dygnet runt (jag menar verkligen dygnet runt) sen vi fick reda på att du var sjuk. Och innan dess också.
Jag kommer ihåg när du bara hade ett par veckor kvar att andas, och du var nära att försvinna en morgon. Men du kämpade dig tillbaka på något vis. Den kvällen hämtade Daniel mig hos dig på sjukhuset. Den kvällen var den jobbigaste av alla att säga hej då för kvällen, för jag visste inte om du skulle klara dig över natten. Jag visste inte om jag skulle ha en pappa morgonen efter. Jag visste inte om du skulle andas mer.
Från sjukhuset åkte Daniel och jag till en restaurang och pratade. Han frågade mig vem jag kunde ringa när som helst på dygnet gällande vad som helst.
Jag svarade kort att 'hon heter Elin'. Han ringde då till Elin från sin telefon. Elin var på träning. Men hon svarade. Jag vet inte alls vad Daniel sa till henne för han gick iväg för en stund, men det slutade med att han och jag satt i hans bil hårt hållandes varandras händer på väg hem till Elin vid 22-tiden efter träningen, och hämtade hem henne till mig. Här hemma satt vi bara. Vi tre. Sen bara jag och Elin. Jag hade inte ätit på hela dagen. Jag hade bara fällt tårar. Jag var tom. Elin sov med mig den natten. Hon fick mig att känna mig mindre tom. Mindre liten och svag. Mamma sov hos dig den natten och Johan sov hos någon i släkten. Elin sov hos mig. Jag skulle inte vara ensam.
Och vet du vad pappa? Elin fyllde 18 år morgonen efter. Den 17 februari. Sex dagar efter att jag hade fyllt 19. Trots att det var hennes 18-årsdag så brydde hon sig inte om det - att hon inte skulle få vakna till att hennes familj sjöng för henne på morgonen. Hon vaknade hos mig istället.
Som tur är var jag inte helt tomhänt. Jag gav henne en tavla med ord på. Meningar. Den står i hennes rum. Det är en förklaring till henne om vem hon är för mig.
För mig är hon så mycket mer än en vän. Det vet du också om, pappa.
Jag kommer så väl ihåg hur gärna du tyckte att hon hela tiden skulle vara lagkapten för Hässelby. Du tyckte att hon passade perfekt för den rollen. Men under den tiden du hann se, såg du aldrig att hon bar bindeln. Det tyckte du var fel.
När jag hade varit och kollat på några av deras matcher, och sen åkte tillbaka till dig på sjukhuset, så berättade jag lite om matcherna. Du frågade ibland hur det hade gått för Elin. Jag svarade alltid att hon var jätteduktig. Svaret tillbaka från dig blev alltid ett hest, svagt "som vanligt". Efter det sa jag: "hon är kapten nu". Du log.
Jag är stolt över Elin, pappa. För allt hon gör. För den hon är.
Elin var den allra första jag ringde när du hade slutat andas för alltid... Elin Gillberg. Min tvilling.
Fortfarande overkligt.
Fortfarande så fel.
Du pussar på mig
Det är fint.
Ovanför min säng sitter en ram uppspikad. Innanför ramen sitter ett foto på dig och mig. Jag är inte gammal alls där. Inte du heller. Jag ligger hos dig. Du pussar på mig. För att du är glad. Lycklig.
Det är fint.
Jag brukar titta på det fotot när jag ska gå och lägga mig. Och säga god natt. Jag brukar titta på det fotot när jag vaknar på morgonen. Och säga god morgon.
Jag saknar dig så mycket pappa. Varje dag.
Jag älskar dig pappa.
Kom tillbaka till mig.
Någonsin. Aldrig någonsin.
Jag är så arg. Jag är så ledsen. Älskade pappa.
Jag är så förbannad. Så förbannad på att du är så långt bort.
Att du är så långt bort mot din egen vilja.
Så långt bort att jag inte ens kan höra dig.
Så långt bort att jag inte ens kan se dig.
Så långt bort... att jag inte ens kan vara med dig.
Någonsin. Aldrig någonsin.
Jag saknar dig så mycket. Jag hatar orättvisan.
Kan du inte komma tillbaka, och krama om mig.
Och säga fyra ord till mig; "allt är bra nu".
I den här glipan mellan träden brukar jag kolla upp, medan tårarna gör det suddigt. Jag tittar upp i hopp om att du ser oss som står där. Där vid dig. Där vid din plats. Att du känner våran saknad. Vi som saknar dig i varenda ögonblick vi är med om. Vi som inte vill något hellre än att du ska komma tillbaka. Till oss. Hem till oss. Skrattande. Leendes. Glad.
Du är så långt bort. Visa dig pappa. Skräm mig, eller vad som helst. Det är det värsta jag vet - att bli skrämd. Det vet du, pappa. Men... bara visa dig för mig. Du får skrämma mig.
Jag är dom evigt tacksam
Idag ska jag åka in till stan och träffa Julia och Sophie. Det var ett tag sen som det var vi tre som sågs tillsammans, så det ska bli jättehärligt. Mina solstrålar i gymnasiet. Jag hade inte velat ta studenten med några andra än dom tjejerna. Dom öppnade sina hjärtan och famnar när jag hade det som jobbigast, och det var dom som fick mig att gå till skolan fastän jag hellre ville gräva ner mig själv djupt i sängen varje morgon och vara hos dig på sjukhuset. Dom fick mig, med några andra, att kämpa och fortsätta, och att även tänka på mig själv emellanåt. Trots vardagens orättvisa, dumma verklighet. Jag är dom evigt tacksam. Dom gjorde så att du kunde vara ännu stoltare över mig pappa. Eller hur? Mina tjejer.
Jag saknar dig pappa.
Kärleken är evig. Så även saknaden och sorgen.
Kvällarna är en av de jobbigaste tiderna på dygnet.
Då blir det ännu mer definitivt, pappa. Än mer bekräftat.
Att du är borta. Att du inte är här - där du egentligen ska.
Jag saknar dig hela tiden pappa. Varje dag. Varje stund.
Jag hoppas att du mår bra. Vart du än är.
Något minnesvärt
God morgon världens bästa pappa.
Nu är jag hemma från Falun. Sandra & co hade match mot Falun igår, så jag passade på att kolla på den och åkte med deras spelarbuss hem till Stockholm. Det var härligt att träffa Jimmy, Madde, Alice och Felix igen.
Jimmy frågade mycket om hur allt är nu. Han frågade mycket om hur alla mår här hemma och hur vi tar på allt. För att få mina ord på det. Jimmy har bevisat för mig flera gånger att när jag faller, så finns han bakom mig och hjälper mig upp. Det är jag tacksam för. Så tacksam. Det spelar ingen roll att han flyttat upp till Falun - vi har lika bra kontakt ändå. Så har det alltid varit. Han saknar dig också. Han berättade att ända gången han har haft 13 rätt på tipset - det var när ni två gjorde det tillsammans.
Jag saknar dig så mycket pappa. Kommer du ihåg hur mycket jag var med dig och tippade när jag var liten? Jag älskade det. Sen började du tippa på internet tills du blev sjuk, men det var lika kul för det, för jag satt med dig lika många gånger då också. Om inte mer. Jag saknar att ha dig bredvid mig, pappa. Jag saknar alla dessa småsaker man gjorde tillsammans vid sidan av "de större" sakerna. Du fick allt smått att bli något stort. Något minnesvärt.
OHANA.
PS.
Djurgården vann igår pappa. Dom vann. Såg du det? Det tror jag. Det är ju ditt lag. Alltid.
Jag lyckades, pappa. Jag lyckades göra dig stolt ikväll. Jag gjorde det för dig. Sov gott. Jag älskar dig med hela mitt hjärta.
Du har alltid trott på oss båda
Ikväll får du hålla tummarna för mig och laget. Vi har seriepremiär. Jag är laddad, men det skulle kännas extra bra om jag kände att du var med. Jag ska göra mitt yttersta för att göra dig stolt. Det ska jag. Både för din och min skull. Kämpa för oss båda.
Lillen kom hem med gipsad arm nyss. Jag är ledsen för hans skull. Och är hans säsong förstörd så blir jag ännu mer ledsen. Han är ju så duktig pappa, eller hur? Det vet jag att du tycker. Det tycker vi alla. För det är så det är - Johan är så himla duktig. Ett bollgeni. Han brukar säga att han ska spela i landslaget. Så småningom kanske det mycket väl är så. Om han själv vill.
Jag tror på honom. Du har alltid trott på honom. Du har alltid trott på oss båda - dina barn. Du har lärt oss mycket.
Jag ska kämpa för dig ikväll.
Jag ska vinna med mitt lag ikväll.
För dig. För att du inte får se oss.
Jag älskar dig - varje dag.
Empati
Igår kväll cyklade jag hem till familjen Airas för att kolla på Idol. Du vet själv hur mycket man skrattar åt alla som ställer upp i tävlingen. Det brukade vi också göra tillsammans.
Det var härligt att vara med dom. Johanna och Jossan är riktigt glädjepsridare. Sådana människor som man behöver. Efter det gick jag och Johanna upp och pratade. Vi pratade och vi pratatade och pratade. Vi grät och vi grät och grät. Det mesta handlade om dig. Om hela situationen överlag. Det var så skönt att få berätta mer detaljerat för en person som jag vet bryr sig så otroligt mycket - Johanna Airas. Hon har en sån empati för andra människor som inte går att ta på. Empati. Det vet du också. Johanna är Johanna. Helt plötsligt var klockan 1 på natten och jag hade fått ur mig så många ord som jag tidigare inte hade kunnat plocka fram riktigt. Det kändes lite som en befrielse. En behövlig befrielse. Allt kom ur mig. Nu gick de att plocka fram - orden.
Tiden bara rann iväg. Men det gjorde ingenting, för allt som man ville berätta tog den tiden.
Chock. Orättvisa. Overklighet. Verklighet. Kämpa. Sorg. Kärlek.
Jag saknar dig så mycket pappa - varje dag.
För alltid i mina tankar.
För alltid i mitt hjärta.
För alltid med mig.
Vart jag än går.
Vart du än går.
Då har jag vunnit. Och det är inte nu.
Jag kollade precis på ett av fotona på dig som sitter på en av köksluckorna. På det fotot kollar du rakt fram. När man kollar på fotot ser det ut som att du tittar rakt in i ens ögon. Det är... (häftigt är nog fel ordval, men du förstår vad jag menar). Vissa gånger har jag sagt några ord till fotot. Eller, egentligen till dig. Tänkt. Pratat. På något vis. Antingen högt för mig själv, viskat eller tänkt inombords.
När jag har gjort det har min första tanke alltid varit att så kan jag ju inte göra. Men sen efter några få sekunder slår det mig att jag ju gör det för min egen skull - för att jag vill prata med dig. På mitt egna vis. Precis som i skrivboken jag skriver till dig minst en gång varje dag. Alltid innan jag går och lägger mig.
Jag har intalat mig själv att det är nyttigt, så länge som jag känner att jag får ut något utav det. Och än så länge får jag det - för det känns som att du sitter bredvid mig när jag skriver. Som om jag pratar med dig. Bara att jag inte får någon direkt respons. Men det behöver jag inte. Jag försöker tänka mig hur du reagerar på allt istället. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra.
Men så är det med allt i livet, eller hur pappa? Man får ha tålamod.
Jag kommer aldrig förstå hur du kunde ha sådant tålamod med allting som du hade. Samtidigt som du var den personen som alltid skulle vinna.
Jag har inte tålamodet efter dig - men tävlingsmänniskan kommer aldrig försvinna. Där lever du kvar med all säkerhet. För evigt.
Världens bästa pappa. Världens sämsta förlorare. Världens bästa vinnare.
Tänk om man kunde ha styrt över cancern också. Vunnit. Slagit cancern i ansiktet. Det hade för oss alla varit den bästa segern. Den kom inte. Det gick inte.
Nu får vi försöka vinna över sorgen istället. Nästa steg. Utmaning. Ska klara. Ska klara av att leva med det. När jag har lärt mig att leva med sorgen och saknaden efter dig - då har jag vunnit pappa. Då har jag vunnit. Och det är inte nu.
Tålamod Lisa. Tålamod.
Tålamod... Det gäller oss alla.
Jag är halva dig
en klok och underbar person förklarade en sak för mig för några dagar sedan, som jag kommer att tänka på ofta från och med nu. Hon förklarade att du är halva jag - att jag är halva dig. Så är det verkligen. Du är ju min pappa. Min älskade pappa. Världens bästa pappa. Och jag bär med mig dig, vart jag än går någonstans. Överallt. Det ska jag tänka på när jag är ledsen. Det ska jag tänka på när jag behöver ha mer kraft.
God morgon pappa. Jag saknar dig hela tiden.
Jag älskar dig - varje dag.
Mitt hjärta gråter - för din skull pappa
Hade det funnit mirakel - så hade du funnits hos oss nu.
Jag och mamma åkte till dig idag och gjorde fint pappa. I dina färger. Djurgårdsfärger.
Under tiden vi var där i det fina solskenet tänkte jag hur gärna jag hade velat krama dig en sista gång pappa. Hålla din hand en sista gång. Gråta en sista gång med dig. Vara bredvid dig en sista gång. Men det är för sent. Alldeles för sent. Jag får drömma istället. Drömma mig bort till dig. Till oss. Till våran tid. Jag saknar dig så mycket.
Drömmen ljög för oss alla
jag drömde om dig i natt. Igen.
I drömmen levde du fortfarande, fortfarande som sjuk. Allt var nytt även där. Du grät. Jag grät. Vi grät tillsammans. Och jag kramade dig. Jag kramade dig länge. Vi grät för att vi kände oss svaga.
Det var en verklig dröm. Vi höll ihop.
Det overkliga i drömmen var att det fanns ett medel till dom som hade fått besked om cancer, som gjorde att det var omöjligt att ge upp. Att man skulle segra i slutändan. Vad är det för sjukt? Det finns ju inget sånt. Ingenting. Drömmen ljög för mig. Drömmer ljög för dig. Drömmen ljög för oss alla. För alla som är drabbade. Drömmen ljög för hela verkligheten.
Det var ingen bra dröm, pappa. Bara att jag fick krama dig. Vara med dig. Att du andades. Att du gick. Det var bra.
Jag skulle så gärna vilja få krama dig.
En sista gång. Älskade pappa.
Vi som behöver dig
Vi var hos dig nyss pappa. Idag på halvårsdagen.
Vi satte dit tre stora, vackra rosor. En från oss var och en.
Jag undrar varför jag med automatik tvingar mig själv att räkna dagarna utan dig.
För mig är det ett bevis på hur mycket jag behöver dig.
Ett bevis på hur oerhört mycket jag saknar dig. Älskar dig.
Mamma stod framför din plats idag. Hon höll om mig och Johan från varsin sida.
Hon frågade Johan; "tror du att pappa finns här någonstans, Johan?"
Johan nickade. Världens bästa lillebror nickade. Nicken betydde ett 'ja'.
Och jag tror att han menade det. För han behöver dig. Han saknar dig.
Han behöver dig. Därför måste han också tro det - att du finns.
Det är likadant för mig och mamma tror jag. Och för de andra som saknar dig.
Likadant för oss alla. Alla oss som saknar dig. Vi som behöver dig.
Ett halvår utan dig idag
Det är ett halvår sen som jag glatt åkte ut till Täby för att spela SM med skollaget. Ett halvår sen som jag inte hade en aning om vad som väntade här hemma i Järfälla just den dagen. Den 10 mars. Vi vann matcherna, och jag tänkte hela tiden på att jag skulle skicka resultaten till dig, som jag alltid brukade göra. Men jag gjorde inte det den här gången. Jag gjorde inte det. Jag skickade dom till mamma istället. Till dig skickade jag istället ett annat sms. Kommer du ihåg det pappa? Det finns kvar i din inkorg, och det står "Varje dag, pappa. Varje dag älskar jag dig. Miljoner kramar från din Lisa." Det skickade jag samma dag. Den 10 mars.
Några timmar senare andades du inte. Då fanns du inte mer.
Det är ett halvår sen som jag la mitt huvud bredvid dig, och armen om dig, där du låg så stilla med ditt och mitt hjärtat runt vänster handled. Du andades inte längre. Älskade pappa. Min pappa hade somnat för alltid. Min pappa som några månader innan hade spelat innebandy som vanligt. Min pappa som några månader innan hade skrattat hela tiden som vanligt. Min pappa var borta. För alltid. Jag var tom. Min blick stod helt stilla. Jag var tom. Tom på allt utom tårar. Tårar och kärlek till dig. Chocken smög sig på. Sorgen började växa. Vad spelade det för roll att vi vann alla matcher? Ingen alls.
Jag minns dagen som om den var igår.
Vi har varit utan dig i ett halvår nu. Även fast du varit nära inombords.
Ett halvår utan dig idag.
Snälla, pappa, kom tillbaka.
Jag satt nyss vid din säng.
Som ett litet svagt barn, och grät.
Mina tårar rinner, pappa.
Mina tårar rinner för dig.
Jag försöker tänka på det du skrev till mig...
Men det är svårt.
Men jag försöker.
ROLLE JOHNSSON
26/10 1959 - 10/3 2009
Tiden går så långsamt. Men ändå så snabbt.
Jag älskar dig pappa - varje dag.
Vi saknar dig här hemma.
Ingenting är sig likt. Kom till oss.
Jag ville inte öppna ögonlocken
Men när jag låg där, och hörde dom här ljuden, så kopplades jag till dig. Jag tänkte att det är sådär det låter hos dig. Att det är ljust och fint hos dig. Vackert. Fridfullt. Jag såg framför mig, när jag låg och blundade i det mörka rummet, att jag var med dig. Nära dig. Bredvid dig.
Jag fick tårar bakom mina stängda ögonlock. Jag ville få vara med dig på riktigt.
När vi skulle resa oss upp ville jag inte öppna ögonen.
Jag ville inte öppna ögonlocken. Jag ville ju vara kvar med dig.
Jag reste mig och gick därifrån. Tyst. Tom. Tom på kraft.
Jag saknar dig hela tiden pappa. Kom tillbaka.
Världens bästa mamma finns här. Nära. Vart är du någonstans, världens bästa pappa? Hur nära finns du? Kom tillbaka till oss.
Ännu ett minne
Nu är jag hemma hos Johan. Och vet du vad jag har börjat äta till frukost, pappa? Gröt. Din dotter Lisa som alltid har avskytt gröt, har lärt sig att äta det. Eller iallafall havregrynsgröt. Jag har tvingat mig själv att äta det, och nu tycker jag att det är gott. Kommer du ihåg när jag skulle testa havregrynsgröt första gången? Det var några dagar efter att vi fått beskedet om att du var sjuk. Någon dag efter den 12 december 2008. Vi var hemma och satt i vardagsrummet, du och jag i soffan. Och då fick jag för mig att jag en gång för alla skulle lära mig att äta gröt. För din skull. Det låter knäppt va? Jag tänkte att det inte kunde vara så farligt. Så jag lagade havregrynsgröt med din hjälp till dig och till mig. Jag ville inte äta det ensam. Jag åt en sked ungefär, sen var det inte gott längre. Men det jag tänkte på nu, var att du tog fram min kamera och tog kort på när jag höll i skeden med gröt på. Du sa att du ville föreviga att jag åt gröt, för det var ingen vanlig syn. Till en början tyckte jag att det var väl ingen mening med att ta kort på det... Men jag ändrade mig snabbt.
Jag tog ett kort på dig också. Under samma stund. Kommer du ihåg det? Du och jag hade ätit gröt. Tillsammans. Vi skapade ännu ett minne. Ännu ett minne att lägga i våran fina, oförglömliga samling. Ännu ett minne.
Och vet du vad det bästa är, pappa? Kortet på mig, och kortet på dig, från den stunden - är de enda korten jag har på det minneskortet. Så ska det vara för alltid.
Nu har jag lärt mig att äta gröt på riktigt, pappa.
Utan att behöva anstränga mig, kan jag höra ditt skratt. Älskade pappa. Världens bästa pappa. Världens snällaste pappa.
Så oerhört tomt
Satt vid köksbordet. På min plats.
Bredvid din plats.
Det var så tomt.
Så oerhört tomt.
Tårarna kom. Dom rann.
Det var så tomt.
Så oerhört tomt.
Tittade ut genom fönstret. Upp mot himlen.
Det var så tomt.
Så oerhört tomt.
Du är hos mig hela tiden.
Det är så tomt.
Så oerhört tomt.
God morgon älskade pappa. Jag saknar dig.
Det är tungt att andas. Men jag försöker.
För din skull.
Jag älskar dig pappa - varje dag.
OHANA
Flera gånger har det hänt
Nu är jag och laget hemma från träningslägret i Linköping. Det har varit jätteroligt - precis som det alltid är med laget. Är glad att dom finns.
Igår vann vi mot Linköping med 15-5. Du skulle ha varit stolt om du såg våran attityd under matchen. Det vet jag att du skulle ha varit. Jag vet också precis vilken min du skulle ha gjort efter matchen om du hade varit där och sett den. Eller om jag bara hade kunnat ringa dig och berätta. Jag kommer nog för alltid kunna ditt mobilnummer lika bra som jag vet vad du heter. Det är många gånger jag har råkat slå det - ditt nummer - istället för ett annat nummer, för att jag har haft dig i tankarna just då. Flera gånger har det hänt.
Saknar dig älskade pappa. Så otroligt mycket.
OHANA
Sand av lycka
Snart ska jag ut och springa, och sen ska jag packa. Idag åker jag med laget till Linköping. Vi kommer hem på söndag kväll, och det ska bli hur kul som helst.
Jag undrar om det är många som känner någon slags oro kring sitt lag - att dom oroar sig över att inte kunna le och skratta. Tror du att det är många som har det så, pappa? Jag har en sån tur, att jag altid skrattar med mitt lag. Alltid. Alltid. Alltid. Innan vissa träningar känner jag att jag inte kommer att orka göra en enda min på smilbanden, för att jag tänker för mycket på dig. Men när jag väl är där, så är det som att någon kommer och slänger lyckosand över mig och tar bort allt det sorgliga för stunden. Sand av lycka. Dom får mig att må så bra. Dom gör mig stark. Undra om dom känner det själva... Jag hoppas det.
Ta hand om mamma och Johan medan jag är borta. Lova? Tack pappa.
Jag älskar dig - varje dag.
En skyddsängel över oss
Ps pappa: Din storasyster har satt ett kort med en skyddsängel på vid kortet på oss fyra - från julafton - i sitt sovrum. En skyddsängel över oss.
Jag var tom på ord
Ikväll var vi hemma hos Tony och Bella. Bella fyller år idag. Jag och mamma kom hem för en stund sen. Du saknas lika mycket varje gång någon i släkten fyller år - och det är ofta. Jag saknar dig varje dag. Varje minut.
Jag och mamma var hos dig idag. Vid graven. Din plats lyser upp på långt håll. Precis som du gjorde. Vi satte dit massa gula rosor.
När jag och mamma stod där, som vi alltid gör, bredvid varandra, mammas arm runt mig eller tvärt om, så sa mamma massa saker. Fina saker. Djupa saker. Jag fick höra meningar som; "Vi var menade för varandra, jag och pappa", "Vi var beredda att bli gamla tillsammans. Inte rädda för att bli gamla, för vi hade planer" och "Vi var bästa vänner långt innan vi blev tillsammans". Mamma berättade lite om hur det var när ni var yngre, och vad ni nu för tiden hade för framtidsplaner. Och när jag fick höra dom - era planer - så kom tårarna smygandes i ögonvrån. Jag var tom på ord. Tom. Jag insåg att jag skulle göra vad som helst för att ni två skulle få leva era planer som ni hade gjort upp. Ni två tillsammans. Vad som helst skulle jag göra.
Mamma har så rätt - ni hör ihop. Ni två.
Vart jag än är
Hej älskade pappa.
Nu är jag hemma hos Johan. Det är mysigt att vara här. Kommer du ihåg när du, mamma och lill-Johan kom hit och hjälpte Johan att få upp alla hyllor osv när han precis hade flyttat in? Då var det fullt hus. Eller full lägenhet kanske man säger. Men det gjorde ingenting - vi hade ju roligt ändå. Och ni hade med er en inflyttningspresent och lite mat.
Jag ser hyllorna som du har satt upp här. Jag ser spegeln som du har satt upp här. Jag ser klockan som du har satt upp här. Tänk att du finns överallt. Vart jag än är.
Tack pappa. Tack för att du finns. Någonstans. Överallt.
Någonstans finns du.
Någonstans.
Även i de svagaste ögonblicken
Hej världens bästa pappa.
Igår hade vi match. Såg du den? Det var ingen match jag vill prata om för min egen del, för det gick inte så bra. Men vi vann iallafall. När jag kände att det inte gick som jag ville på planen, så kände jag att jag inte ville göra dig besviken. Jag försökte höja mig, men det är inte alltid det går bara för att man vill. Men vi vann iallafall. Varje vinst jag är med om, tar jag som en vinst för dig. Från mig till dig.
Laget gör mig stark för stunden. Även i de svagaste ögonblicken. Otroligt egentligen. Men sant. Tryggt.
Jag är stolt över att vara den jag är.
Jag är formad av mamma och dig.
Jag saknar dig så mycket.
Jag kämpar för dig.
Jag älskar dig - varje dag.
Du är hos mig hela tiden pappa
Det ska bli skönt att skratta
Hej älskade pappa.
Idag är min första dag som arbetslös (det låter inte bra, eller hur?), men det kommer antagligen ändras ganska snabbt om jag förstod dom rätt. Bra va? Jag ska inte göra dig besviken. Aldrig någonsin.
Just nu är det bara skönt att vara ledig, någon vecka framöver iallafall.
Vet du vem som kommer hem hit strax? Johanna. Härliga Johanna Airas. Jag tror inte att jag har varit med den människan någon gång utan att ha skrattat, trots att jag egentligen inte mått bra på insidan. Visst är det bra pappa? Det ska bli skönt att skratta.
Jag tycker om mina vänner. Det är skönt, och en trygghet, att tänka på att dom finns i närheten. Och att man även kan välja sina motståndare.
Jag saknar dig.
Ni fick mig alltid att skratta.
Fortfarande är det så.
Men med minnena som grund.
Jag vill somna om
Pappa,
jag vaknade nu.
Jag vaknade av att jag kramade dig, pappa.
Det gick inte att somna om efter det.
Jag kramade dig i min dröm.
Jag fick krama dig länge i min dröm.
Och även i drömmen tror jag att det var en dröm.
För jag började att gråta i drömmen.
Jag grät i drömmen för den otroliga känslan.
Du kom till mig.
Det var så verkligt, pappa.
Det var så verkligt.
Jag vill somna om.
God morgon pappa...
