Det fungerar inte alls för mig på träningarna pappa. Men jag vill att det ska fungera. Jag har mina egna aningar och tankar om vad felet många gånger är, men samtidigt känner jag att jag inte alltid kan klaga inombords. Det behöver ju inte alltid vara det som jag tror är felet, som är felet. Jag visar det inte utåt - min frustration. Frustration. Inte ännu. Men snart kommer jag spricka känns det som. Emellanåt känns det som att jag kokar.
Du om någon vet hur jag blir när saker inte går som jag vill. Envisheten ligger i släkten. Och så blir jag arg. Nästan så arg att jag kan känna gråten i halsen flera gånger.
Det tål att tänka på. För jag ska framåt. Jag ska. Det har jag redan bestämt mig för. Jag ska bara våga prata med någon.
Imorgon kanske.

Hjälp mig, pappa. Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör mig stark.
God natt världens bästa pappa.

Jag älskar dig - varje dag.
OHANA