Innan har jag alltid vetat att jag är lik dig på många sätt. Nu vet jag det ännu mer.
Jag önskar bara att den där gnagande känslan av att jag är arg på orättvian försvann. För det sulle betyda att du var tillbaka.
Det betyder att jag kommer att få leva med den där gnagande känslan av att vilja sparka på någon... för resten av livet. Jag saknar dig något fruktansvärt pappa.

Jag skulle göra vad som helst för att du skulle komma tillbaka hit där du hör hemma. Det är ju här du ska vara. Jag kan inte förstå at thimlen behövde dig mer. Det kan inte vara så. Jag behöver dig mer än vad himlen behöver dig, pappa.

Som alla andra dagar, så undrar jag för mig själv vad vi skulle ha gjort just i detta ögonblick, om du hade andats med oss. Det undrar jag lite extra idag. Kanske hade vi skrattat? Skrattat tillsammans just nu.

Jag satt ganska högt upp med laget och några andra vänner. Det kan ha varit på en läktare av något slag. Sen hände det något. På flera hundra meters avstånd ser jag dig gå där nere. Och du ser mig. Vi tittar varandra i ögonen hela din väg upp till mig. Jag grät. Jag kunde inte förstå att det var sant. Du hade ju redan tagit ditt sista amdetag. Men nu var du där. När du var framme vid mig tittade du ännu djupare i mina ögon. Jag grät. Du räckte mig något. Men jag vet inte vad. Jag kunde inte röra vid dig. Jag ville så gärna krama dig. Hoppa in i dina armar och känna mig trygg. När jag hade tagit emot det du gav mig, så var du borta.

Sen vaknade jag.

Min 19-årsdag. Vi hade den på sjukhuset. Jag fick öppna paket. Det var min födelsedag. Det var en extra mysig kväll bland dom där sorgliga. Mamma hade köpt med sig bakelser till oss. Förutom till mig som vägrade äta det då. Att jag inte ens kunde göra det då, pappa. Men nu kan jag. Vi höjde upp din säng så att du låg lite och satt lite. Lagom. Lagom för att äta en bakelse. Trots att du inte kände någon smak. Men du åt. För att det var min dag. Min födelsedag. Du kämpade. Allt för att det skulle vara en så bra kväll som möjligt. Som om allt var som vanligt.
På väg till skolan den morgonen fick jag ett sms från dig. Ett långt sms. Du ringde inte. Du kunde ju bara viska så jag hade inte hört något. Nu skickade du iväg ett långt sms istället med underbara ord. Trots att du knappt såg något. Så många ord. Tårarna kom. Tårarna kommer fortfarande. Nu var det jag som inte såg något. Närmsta vännerna kramade mig grattis. Men jag sa "det finns inget att fira" som svar. Jag ville till dig och jag visste att min önskan inte skulle slå in - att få dig frisk. Det var för sent.
När jag hade öppnat alla paket i ditt stora rum kramade jag om dig och tackade dig, mamma och Johan så mycket för dom fina sakerna. Du hade inte varit med och köpt dom, men du hade ditt hjärta i dom allihop. Som i allt annat jag har. Jag är säker på att du visste vad jag skulle få. Det ändras inte. Ni bestämmer tillsammans.
Jag kunde inte förstå att jag och min älskade familj firade min födelsedag på ett sjukhus. Där du av alla var på grund av orättvisa. Jag kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Det stämde inte. Vi skulle vara hemma, glada och skratta, som alla dom andra födelsedagarna.
När jag sen i år fyllde 20 år... då hade jag gjort vad som helst för att få fira min födelsedag på ett sjukhus med dig. Vad som helst.

En månad senare skulle Johan också få fira sin födelsedag där med dig. Men vi hann inte. För den dagen tog du ditt sista andetag. Varje gång jag tänker tillbaka och minns... då sjunker jag ner till botten och har svårt att ta mig upp. Det är då jag behöver dig. Min fina pappa.

... men det spelar ingen roll hur mycket jag vill det. Orättvisan ville mer. Jag hatar känslan av att veta att du aldrig kommer hålla om mig igen. Känslan av att inte få skratta med dig igen. Känslan av att inte få se dig mer. Känslan av att aldrig mer få höra dina andetag.
Dina andetag har fått mig att leva hela livet. Och fortfarande. Du finns inom mig för all framtid. Världens bästa pappa. Jag saknar dig något fruktansvärt.

Tänk att fast det har gått en bit över ett år utan dina andetag... så kan man inte riktigt förstå ännu vad som har hänt. Tanken slår mig ibland, att du kommer ju faktiskt inte komma hem igen. Då kommer de andra tankarna... Att, hur klarar jag av vardagen? Är det såhär det ska vara? Ska vi vara utan dig för alltid? Ska vi leva med blödande hjärtan hela livet som vi vet inte kommer kunna bli lagade? Kan man leva med brustna hjärtan som simmar i sorg och saknad, pappa? Som simmar i rädsla och tårar. Det är för mig en gåta, och den som lever den overkliga vardagen... det är den som kommer märka om det går eller inte.
Jag gör det mest för din skull. För allt du har gjort. För den du var. Oförglömlig. Du vet minnen... dom är odödliga.

Man skiljs inte åt bara för att orättvisan knackar med döden på dörren och dörren öppnas alldeles för fort. Man skiljs inte åt för det. Det gör man inte. Kärleken varar för evigt. Även efter döden. Eller hur, pappa? Som ett jättestarkt band som håller ihop allt. Ett band byggt av diamanter. Ett sånt band går inte att ta sönder. Bandet som också är uppbyggt av all kärlek och alla minnen. På det bandet får sorgen och saknaden vila. I lugn och ro.

Dina ögon log alltid.

Ibland slår det mig extra hårt i ansiktet och hjärtat. Idag är en sån dag. En sån där dag då dom där gnagande känslorna är extra hårda och verkliga. Men jag vet inte varför. Jag vet bara att du inte kommer komma hem ikväll heller. Och inte imorgon. Aldrig mer kommer du komma hem. Det är en overklig verklighet. Och den måste vi leva i. Leva för din skull.

Har jag berättat för dig, pappa, att jag ska spela i elitserien nästa säsong? Har jag berättat för dig att jag nästa säsong kommer att spela i Djurgårdens IF? I blåränderna. Jag fick chansen, och jag tog den. Har jag berättat hur glad jag är för det och hur jag kan se din min just nu? Din min av stolthet. Djurgården har alltid varit en stor del av ditt hjärta, det fick jag förklarat för mig ännu tydligare i ditt brev till mig. Och nu är jag där själv... i ditt hjärtas lag. I mitt hjärtas lag. Undra hur många Djurgårdsmatcher i fotboll och hockey du och jag har sett tillsammans... Nu får du se innebandy också.
Jag önskar att du var här - och att vi kunde vara glada och stolta tillsammans. Som vi alltid har varit. Kanske är vi det nu också. Fast från skilda platser.

Jag vet att jag inte skulle klara mig utan dig. Aldrig utan dina andetag. Det har jag intalat mig själv för länge sen. Till och med långt innan ditt sista andetag.
Eftersom jag fortfarande står upp och andas så måste det betyda att du finns någonstans. Någonstans bara. På något vis som jag inte vet om. Ännu. För hur länge kan man leva och överleva på minnen, pappa?

Jag drömde om dig i natt, pappa. När jag vaknade kände jag att jag hade gråtit. I drömmen kramade jag om dig hårt ooch länge. Jag visste att det var nära till det sista andetaget. Men jag ville inte inse. Dagen efter fanns du inte mer och jag och Johan gick runt och letade efter saker som du hade rört vid. Våran älskade pappa. Jag grät. Vi grät.
Jag känner mig fortfarande ledsen från drömmen, men nu för verkligheten. I drömmen hade jag dig nära, jag kände det. Allt kändes mindre svårt. För du fanns. Nu när jag är vaken är du så långt bort. Verkligheten är så mycket längre än alla drömmar.
Varför kramade jag dig inte ännu mer? Varför höll jag inte din hand ännu hårdare? Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt i all evighet, pappa. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och jag ångrar att jag inte höll fast i dig hårdare, så att orättvisan inte kunde ha tagit dig härifrån. Kom tillbaka, pappa.

"Skräcken att jag skulle
komma hem en dag och
upptäcka att du lämnat oss
har förbytts
mot verklighetens smärta.

"Vad gör jag om det händer?"
brukade jag fråga mig.

Vad gör jag
nu när det har
hänt?"

"Ursäkta mig.

Jag är för närvarande
drabbad av världens
mest invalidiserande
sjukdom:
förbindelse, fixering, paralysering,

går vanligtvis under beteckningen
kärlek.

Om du har någon tröst till övers
att skänka mig
skulle jag vara mycket tacksam,
även om min förmåga att ta emot
kan vara tillfälligt nedsatt.

Tack"

Försöker komma på vad jag har drömt i natt. Kan inte komma på. Det betyder att du och jag inte sågs i natt. För det kommer jag ihåg. Varje gång.

Hej älskade pappa.

Igår delade jag glädjen med så många att jag kan le stort idag också.
Jag tänker på dig hela tiden. Jag har flera myggbett från när jag och mamma var hos dig härom kvällen. Såg du oss? Vi gjorde sommarfint igen. Vi var där länge. Jag tittade upp mot himlen. Vi stod där och kollade på stenen och tyckte att allt fortfarande är lika konstigt som när det var nytt. Kanske kommer det alltid vara nytt? Det tror jag. Jag kom därifrån med tårfyllda ögon och flera myggbett. Det får jag alltid när jag är där på sommaren. Men det är inte så konstigt... du fick också alltid tusen myggbett på sommaren. Jag vinkade till dig likadant som jag gör varje gång vi går därifrån. Likadant som jag vinkade till dig när du fortfarande andades med oss, men var på fel plats. Du är hos mig hela tiden.

Hej min räddande ängel.

Imorgon är det en speciell dag. Det är inte bara 15 månader(!) sen du tog ditt sista andetag (jag kan inte förstå att tiden över huvudtaget går framåt utan dig), utan världens bästa Elin tar studenten. Och fina Nikolina, Viola, Sofia, Sophie och en massa andra. Jag ser fram emot att se dom på en av sina lyckligaste dagar i livet - för när vänner är glada, då är jag också glad. Det är bara det som behövs.
En av dom i vita klänningar som kommer att springa ut imorgon är i samma sits som jag var på min student förra året. Hon springer ut mot sina vänner och familj, där hennes mamma också skulle ha stått och tagit emot henne. Jag sprang ut mot mina vänner och familj, där du också skulle ha stått och tagit emot mig. När jag sprang ut så började det regna precis när jag kom ut. Vi säger här hemma att det var du som grät för att du inte fick vara med. Var det så, pappa? Jag kan i mina drömmar se framför mig hur det hade sett ut om du hade tagit emot mig med dom andra den dagen. Det är lycka, pappa. Total lycka.
Imorgon hoppas jag att det kommer vara strålande sol när dom fina prinsessorna springer ut, och att det är ett tecken på att Violas ängel ler när hon ser hur mycket hennes dotter har kämpat.
Imorgon ska bli en fin dag. Ingenting ska få förstöra deras dag.

Maktlösheten finns där hela tiden. Utombords. Inombords. Gnagande. Frätande. Bultande. Ju fler dagar som går, ju mer vill jag göra för att du ska få komma tillbaka. Men så kommer den igen... den där maktlösheten som säger att jag inte kan göra någonting. Det smärtar att jag inte kan ge mamma, Johan och alla andra dig tillbaka. Det smärtar att jag inte kan ge tillbaka livet till dig. Hur starkt jag än andas så kommer andetagen aldrig att komma fram till dig, pappa. Och det gör ont ända in i själen. För jag vill att du ska andas med mig. Med oss. Tillsammans. Allihopa. Som vanligt.
Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Nära. Närvarande. Levande. Men jag kan inte komma närmare än att ha din tröja på mig. Tror jag. Så det har jag nu. För det är det enda jag kan komma på just nu som är i närheren av din trygghet. Jag är klädd i din närhet. Klädd i din trygghet.
Jag älskar dig - varje dag.

OHANA

Jag tänker på dig hela tiden. Jag försöker komma fram till den dagen då jag kan le åt allt som vi har varit med om, istället för att fälla tårar åt det som varit. Jag saknar dig så mycket och kämpar för dig, pappa. För dina andetag som inte längre är här. Nu andas jag för båda istället. För det är här du hör hemma. 

Pappa,

i förmiddags fick jag ett samtal av Johan. Han lät ledsen. Jag fick en klump i bröstet. Orden han fick fram var "Jugge finns inte mer..." Jag blev stum. Fick inte fram ett ord. Jag kände hur tårarna knackade på bakom ögonen. Han orkade inte vara kvar här längre, pappa. Han ville se hur det såg ut där du och dom andra änglarna är. Och han ville stanna där. Han ville det alldeles för tidigt. Jag träffade han för några veckor sen. Och nu finns han inte här mer. Han andas inte med sina barn längre. Han andas inte med någon längre. Förutom med alla änglar.
Lova mig en sak, pappa? Ta hand om honom när han kommer. Han kanske redan har kommit? Det är många här nere som ger honom sina tårar idag. Jag är en av dom. Jag har inte kunnat le ännu. Det går inte. Jag tog ut mina känslor på gymmet nyss. Ge honom några fina vingar, pappa. Stora. Vita.
Han fanns ju nyss. Det känns sorgligt. Alla väljer olika vägar, det vet jag. Men visst blir alla änglar till slut ändå, pappa? Det förtjänar han. Ta hand om honom när han kommer till dig.

Ibland försöker jag se framför mig hur det skulle se ut om vi fick träffa dig igen. Om du en dag skulle stå här framför oss. Att allt skulle vara bra igen. Jag försöker se hur det skulle se ut.
Det går att se. Det gör det. Men det tar inte många sekunder innan tårarna knackar på. Tårar för att det är en vacker och glädjefylld bild jag ser framför mig när vi får se ditt ansikte igen. Ditt leende. Sedan tårar för att det är en omöjlighet. Tårar som säger att det inte kommer att ske. Det gör ont att veta.
Skulle vi få träffa dig igen pappa - om vi skulle få hålla om dig igen, en sista gång - så skulle vi aldrig låta någonting ta dig ifrån oss igen. Aldrig någonsin. Då skulle vi vara tillsammans för evigt. Igen. Du hör ihop med oss. Vi hör ihop med dig.
Jag hatar att vara utan dig. Jag hatar det.

Jag och Sophie var ute och gick ikväll.
Jag gick i en av alla dina tröjor jag har sparat. Den värmde.
Nu ska jag sova. Nu ska jag sova i din säng. Den värmer.