Jag drömde om dig i natt, pappa. När jag vaknade kände jag att jag hade gråtit. I drömmen kramade jag om dig hårt ooch länge. Jag visste att det var nära till det sista andetaget. Men jag ville inte inse. Dagen efter fanns du inte mer och jag och Johan gick runt och letade efter saker som du hade rört vid. Våran älskade pappa. Jag grät. Vi grät.
Jag känner mig fortfarande ledsen från drömmen, men nu för verkligheten. I drömmen hade jag dig nära, jag kände det. Allt kändes mindre svårt. För du fanns. Nu när jag är vaken är du så långt bort. Verkligheten är så mycket längre än alla drömmar.
Varför kramade jag dig inte ännu mer? Varför höll jag inte din hand ännu hårdare? Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt i all evighet, pappa. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och jag ångrar att jag inte höll fast i dig hårdare, så att orättvisan inte kunde ha tagit dig härifrån. Kom tillbaka, pappa.