Pappa,

jag vet inte vad jag känner när alla pratar om sina pappor. Jag hatar att jag inte kan säga att jag ska ringa min pappa. Även fast jag kan ditt mobilnummer utantill. Numret till ditt jobb också. Du kommer inte svara. Jag hatar att jag inte kan säga att jag ska fråga dig om något. Även om du med all säkerhet hade suttit på ett svar. Du kommer inte svara. Det gör ont i mitt hjärta när jag inte kan säga att du brukar göra vissa saker. "Så gjorde alltid pappa" får jag säga istället. Det är som en oslipad kniv rakt in i hjärtat som vrids om av orättvisan, varv efter varv. Det är allas rätt att prata om sina underbara, roliga, knäppa föräldrar. Jag önskar bara att jag också fick prata om min helt fantastiska pappa som jag ville visa upp för hela världen. Jag vill inte vara utan dig. Jag kan egentligen inte helhjärtat förstå att jag inte kommer få skratta med dig. Det var vi bra på du och jag - att skratta tillsammans. Jag kommer aldrig någonsin att förstå. Jag kommer aldrig någonsin att vilja förstå.
Tänk när den dagen kommer, då jag kan le när andra pratar om sina pappor. Tänk när den dagen kommer, då jag kan le varje gång jag pratar om dig. Det kan jag nu redan - le när jag pratar om dig - men innerst inne vrids den där kniven ett kvarts varv. Bara för att nudda. Bara för att påminna mig om verkligheten. Jag hatar den där oslipade kniven. Allt jag vill är att det ska gå att vrida tillbaka tiden. Vrida tillbaka kniven. Även om vi har det bra nu, så blir inget sig likt igen. Du har lämnat såna spår efter dig, pappa. Underbart fina spår. Som bara du kan fylla ut.

Vi saknar dig pappa. Kom tillbaka.

Folk världen över säger och skriver att det inte är åren i livet som räknas, utan livet i åren. Det stämmer säkert. Men jag vill ha båda med dig. Både liv och år. Jag saknar dig med hela mitt hjärta.
Idag har vi seriepremiär. Jag kan se dig framför mig nu, nu när jag ligger på din sida sängen. Dina ögon och ditt leende när du är stolt. Jag önskar att du fick vara här. Varje dag.

Jag känner sorg för din skull.
Jag känner sorg för våran skull.
Bottenlös sorg, kärlek och saknad.
Man vet att vi kanske har setts för sista gången.
Den där dagen då dina andetag tog en livslång resa.
Det är därför man alltid kan hoppas. Hoppas kan man.
Ge önskan till att vi kommer ses någon gång igen.
Jag ger den önskningen till hoppet. Min önskan.

När jag känner ett misslyckande, så behöver jag dig. När jag känner att jag har lyckats, så behöver jag dig. Idag är en sån där dag när misslyckandet ler mot mig. Då behöver jag dig.
Ju fler gånger jag tänker på vart du är - att du inte andas med oss, och på vilket sätt du togs ifrån oss - ju mindre förstår jag. Jag kan inte förstå något som är så fel.
När jag går. För mig själv. Mitt i natten. För mig själv. Mitt under träning. För mig själv. I baksätet. För mig själv. När som helst. För mig själv. Tårarna är för dig - när ingen ser. Jag behöver dig i alla lägen.

Jag gråter för dig varje dag.
När ingen ser.

"
Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.
Jag har bara gått in i nästa rum.
Jag är fortfarande jag och du är du.
Vad vi var för varandra tidigare
är vi fortfarande för varandra.
Tilltala mig med mitt vanliga namn.
Tala till mig på samma sätt
som du alltid har gjort.
Förändra inte din röst.
Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.
Skratta åt samma saker
som vi brukade skratta åt.
Låt mitt namn höra till vardagslivet,
som det alltid har gjort.
Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.
Livet är likadant som det alltid har varit.
Dess betydelse har inte förändrats,
det fortsätter oupphörligt.
Varför skulle jag vara borta
bara för att du inte kan se mig?
Jag väntar på dig under en tid,
någonstans mycket nära dig,
alldeles runt hörnet.
Var lugn allt är i sin ordning.
"

Varenda tår är för dig, pappa.
Idag är det extra många.
Och jag vet inte varför.
Det gör mig svag.
Svag för dagen.
Jag hatar det.
Nu regnar det.
Längs min kind.

VARFÖR MÅSTE MAN FÖLJA REGLERNA I ORÄTTVISANS SPEL?

Har du tappat den nyinköpta glassen på den grusiga vägen så att den nu är oätlig? Har du blivit rejält förkyld till en dag som är helt opassande? Fick du betala tillbaka skatt på deklarationen? Har du mist en nära familjemedlem? Har du då någon gång känt dig som en halv person? Att allt då är så tomt? Att allt känns så orättvist?

Dessa ting går inte att jämföra på något vis. Vi har alla så olika referenser. Men det som de kan ha gemensamt är att ingenting av dessa är något som du själv väljer att vara med om. Du blir bara inskickad i det, helt ofrivilligt.

Vem är det som bestämmer att man måste vara med?

Jag har alltid undrat lite smått vad det är som gör att man råkar ut för orättvisa saker, fakta, antingen du själv eller någon i din närhet, som man absolut inte vill gå genom. Men sedan jag själv nyligen var med om en oerhört stor förlust, som har gjort att jag känner mig halv, har jag börjat tänka i större utsträckning på varför just den personen och de runt omkring blev tvingade att genomgå något hemskt utan att kunna göra ett skvatt för att göra allting som vanligt igen.

Det gick inte, och det gör mig arg. Ledsen. Förbannad. Tom. Halv.

Jag har velat göra det där skvattet redan från början, för att allt skulle kunna bli bra igen - men någonting i universum har bestämt att det inte är tillåtet att hjälpa till. Och nu är det för sent. Alldeles för sent. Ingen kunde göra något.

Varför finns det bara ståtliga pyramider som underverk? Och kinesiska muren? Varför finns det inte fysiska underverk?

Vem är det egentligen som har bestämt att vi människor ska behöva vara med om sådant som vi absolut inte vill? Orättvisan spelar oss ett spel. Orättvisan spelar spel med oss. Orättvisan spelar mot oss.

Jag vill inte vara med i det spelet. Jag vill dra mig ur. Jag säger upp mig. På stört. Men nej, just det, det går inte! Man kommer aldrig kunna dra sig ur spelet, man har varit med i det från början och nu är det bara att fortsätta och fullfölja. Sådana är spelets regler. De är inte alls många, men väl så oförståeliga ändå. Ologiska.

Jag vet inte vad spelet har för namn - men jag kallar det för "livet". Drar du dig ur så får din omgivning ett stort straff, så den taktiken fungerar inte alls. Inte i det här spelet. Även om det är många som använt sig utav den under alla år. Men man måste förstå bättre än så. För drar man sig ur - då ger man upp.

Att ge upp är inget alternativ. Det finns en sådan ruta på spelets plan, men om man är tillräckligt stark hoppar man över den rutan varje varv. Det är inte alls samma sak som att fuska. Fuska är fel. Att vinna är rätt. Vinna över orättvisan.

Det här spelet måste följas, precis som en mening måste fullföljas för att bli förstådd. Fast det här spelet - livet - går inte att förstå sig på mer än att man mår bra av kärleken och glädjen som sprids från ens närhet. Resten kommer som ett brev på posten, en skyhög räkning som du inte alls var beredd på att få i handen, men som du nu måste ta del av ändå. Du kan inte slänga iväg den. Du måste vara med. Du måste fullfölja. Du har inget val.

Jag behöver ingen hemhjälp som säger åt mig vad jag ska göra, vad jag ska ha på mig för kläder. Likaså behöver jag ingenting som styr över vad som sker i min närhet mot min vilja. Men det sker ändå. Mot min vilja. Det är en stor del av spelets gång.

Det går inte bara att passera den rutan som heter "vardag vänds upp -och ned", utan när du väl hamnat på den rutan så kommer den alltid att vara med dig i din tunga ryggsäck, som bara blir tyngre och tyngre för varje steg du tar framåt. Och bara för att du hamnat på rutan en gång, så betyder det inte att du inte kan hamna på rutan igen. Det händer hela tiden.

Vem är det som kastar tärningen i det här dumma spelet?

Du är fast som spindelns fångst i nätet, du kan inte ta dig därifrån hur gärna du än vill. Du måste mot din vilja följa den där dumma spindelns påhittade regler som egentligen antagligen har existerat längre än du vill veta. Vi låter den gåtan vara obesvarad. För alltid.

Hur kan allting vändas upp -och ned, hur kan allting bli så fel, när allting från början var så bra?

Har du ont i magen? Du är med i spelet igen. Följ reglerna. Då brukar det gå framåt i rätt riktning i vanliga fall, i vanliga spel. Men inte nu, inte i det här spelet. Det här är inget vanligt spel. Följ reglerna - så är du fortfarande med i spelet. Det känns inte som att det blir bättre. Vem har kommit på att "tiden läker alla sår"? Tiden läker inte alls alla sår.

Gick hopprepet sönder den där soliga lördagsmorgonen då allting var så bra, fast du var så försiktig? Ett stort grattis - du är med i spelet igen. Fortfarande. Roligt. Kul. Grattis.

Jag är också med. Även fast jag inte vill. Fortfarande. Grattis till mig. Grattis till min familj.

Jag vill inget hellre än att allting ska bli som vanligt igen, att allt blir bra. Att min andra halva kommer tillbaka till mig. Till oss som är kvar här. Kan vi inte spela poker och yatzy istället? Eller "fia med knuff"? Vilket spel som helst, bara inte orättvisans spel. Kan vi radera det från listan över livets spel, och istället föra över det till listan över de mest onödiga spelen? Jag lämnar det i lådan för önskemål. Hoppas beslutet tas snart, för det är många som behöver den hjälpen. Många i min närhet. Många i andras närhet.

Vem ska jag fråga om lov?

Det finns så oerhört många som får uppleva orättvisan, på olika nivåer. Hur som helst så är det fel, för det är ingenting som vi själva valt att delta i. Det är inte orättvisa vi strävar efter. Det är glädje och harmoni vi har beställt. Får man reklamera orättvisan? Får man reklamera livet?

Vi har ofrivilligt blivit uppskrivna på listan över pjäser som med sina hjärtan och själar ska vara med i spelet och dess gång och gå så många steg som tärningen visar. Både framåt och bakåt.

Det måste vara en svart tärning som hör till spelet. En svart tärning som det kastas och bollas med.

Jag var med, och jag är fortfarande med om orättvisans högre nivå i spelet. Jag vill inte. Jag vill inte vara en av pjäserna som det spelas med. Inte min familj heller. Vi vill inte.

Det är många människor som varje kväll får duka bordet åt en person mindre än vad de brukar duka åt i vanliga fall, många gånger på grund av spelets dumma, orättvisa regler. De människorna är med i spelet. Jag är en av dem. Jag är med i spelet. Min familj är en del av spelet. Vi är med i spelet.

 "Ge upp" är inget alternativ. Ger man upp försvinner man från spelplanen, och då utvecklas ännu mer sorg. Men man måste följa den svarta tärningens prickar.

Jag vill inte duka för tre personer längre. Jag vill duka ett bord för fyra. Precis som jag alltid har gjort. Men jag måste - precis som alla andra pjäser - följa spelets regler mot min vilja.

Jag ger inte upp. Det gör jag inte. Inte min familj heller.

Så... snälla någon; kan jag få duka för fyra personer igen och spela "fia med knuff" istället?

[Lisa Johnsson, Löfströms gymnasium, klass Ei3B]

... jag fick se dig igen.
... jag fick se dig le gen.
... jag fick krama om dig igen.
... jag fick skratta med dig igen.
... jag fick höra dina andetag igen.
... jag fick ett bevis på att du finns någonstans.

Skulle jag få något av det här skulle jag kämpa emot hela världen för att till slut komma fram till skatten. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Kom hem igen pappa. Vi var ju mitt uppe i livet. Vi blev avbrutna mitt i skrattet. Jag hatar det och kommer aldrig att se någon mening med sorgen.