Varje gång jag går från din plats gör jag samma sak.
Viskar "hej då pappa" och vinkar likadant som jag gjorde när du andades. Det var en trygghet att få göra det. När du andades med oss fick jag alltid samma vink tillbaka. Det var en del av tryggheten. Nu finns inte den där delen av tryggheten. Den där delen som knappt han bli en vana, för allt gick så fort. Jag vill ha tillbaka våra vinkningar. Fast ändå inte. Jag skulle göra allt och mycket mer om det betydde att du fick komma hem igen med dina andetag. Jag vet att det inte kommer hända. Men ändå kan jag se framför mig hur det skulle se ut. Ibland tänker jag till och med på vad som skulle kunna vara det allra tuffaste fysiskt att utföra för att du skulle komma tillbaka. Hjärnan är konstig ibland. Hjärtat är konstigt ibland. Dom hänger ihop. Och dom vill bara väl. Mitt hjärta vill ha tillbaka dig. Jag vill ha hem dig igen. Jag vill skratta med dig.
När kommer du hem igen, pappa?