Jag tror vi träffades i natt, pappa.
Gud, vad jag saknar dig hela tiden.
Jag undrar när jag ska ta in ordentligt till hjärtat att vi kommer duka för en mimdre för resten av våra liv.

"Ni finns här inne", viskade du hest när du låg där. Några dagar innan slutet. På väg mot slutet. Slutet som man aldrig riktigt hann förstå var så nära. Slutet som man inte ville acceptera och fortfarande har svårt för. Slutet som kom alldeles för tidigt. Alldeles för fort. Och så tog du dig vid hjärtat. Du hade ett hjärta lika stort som oändligheten - ändå var det vi som tog upp den största platsen hos dig. Det är värdefullt för mig att veta, pappa. Men det får inte tillbaka dig hit där du hör hemma ändå. Jag skulle göra vad som helst.
Jag saknar dig något fruktansvärt och jag vill uppleva en vardag med dig igen. Och sen en vardag till. Och en till efter det. Så att alla vardagar till slut blir hela livet. Att vi kan fortsätta skratta och leva där vi blev hastigt avbrutna och puttade nedåt för att aldrig mer komma upp tillsammans igen.
Jag saknar dig i mitt liv, pappa. Jag behöver dig.

Hej min älskade ängel.

I fredags åkte jag direkt från jobbet ner till Cissi och hennes familj i Växjö, och jag fick ha en av mina bästa helger på jättelänge med alla deras vänner där nere. Jag älskar att dom fick mig att skratta konstant och känna lycka och lugn samtidigt. Jag hade så himla roligt och det verkade alla andra också ha.
Nu har jag och lillen precis varit ute och tränat efter att vi varit ute i Bålsta och grillat med en del av världens bästa släkt. För visst är vi det pappa? Världens bästa familj och släkt? Det vet jag att du tycker. Du har sagt det. Du har uttryckt det. Och det är verkligen sanningen. Dom är allihopa runt oss hela tiden och vi är alla varandra nära trots att vi är så många, och vi kan både skratta och gråta tillsammans. Samma humor har vi alla - det har inte ändrats pappa, det lovar jag. Jag är ganska säker på att den kommer hålla livet ut för oss alla. Du lämnade kvar din del också. Även skrattet. Det fattas i alla sammanhang - ändå kan jag höra det när jag vill. Jag kan plocka fram det.

Dom senaste dagarna har jag pratat lite med dig i smyg för mig själv. Och jag har gjort det utan tårar. Mer leenden än tårar. Det har nog inte hänt förut. Kanske är det för att du finns överallt och för att jag aldrig kommer glömma dig och allt vi har gjort. Samtidigt är det just det som bringar fram tårarna - att allt vi gjort tillsammans inte kan återupplevas mer. Men du är med oss i allt, det vet jag.
Vet du vad, pappa? Jag hör ditt skratt varje dag.

God morgon världens finaste ängel!

Nu har jag varit på jobbet i snart tre timmar. I tre timmar har jag suttit och tänkt fram och tillbaka med hur nöjd jag är över gårdagens val. Vet du vad jag gjorde? Jag fick välja mitt nummer på ryggen som jag ska ha i Djurgården. Vet du vad jag valde? Jag valde nummer 59. För att du föddes 1959. Då föddes världens snällaste människa. Den roligaste jag känner. Den lugnaste jag varit med om. Personen som har haft mer tålamod än vad jag någonsin kommer att ha. Ängeln som har gjort mig till den jag är. Människan med ett stort hjärta för Djurgården. Därför valde jag nummer 59 framför något av de mer vanliga numrena. För att du är bäst, min fina pappa. Jag älskar dig - varje dag.

Jag har så svårt att tro det.

Hej älskade pappa.

Nu under sommaren är det väldigt lugnt på jobbet. Det hatar jag. Vet du varför? För då får jag så mycket tid över till att tänka. Tid till att tänka tillbaka på allt som har varit. Tid till att tänka tillbaka på allt som aldrig kommer att upplevas. Tid var allt jag ville ha förut. Tid med dig. Nu vill jag inte ha den alls. Inte ensam.
Jag saknar dig något fruktansvärt, pappa.

God morgon himlens klaraste stjärna.

Igår skulle jag och Elin ha haft en heldag tillsammans ute i solen med bad och picknick. Men dom mörka molnen kom, så det blev inte så. Istället tog vi oss in till Gröna Lund och hade en rolig dag tillsammans där.
Men vet du vad vi lyckades med, pappa? Vinna på chokladhjulet! Det har du och jag aldrig gjort förut, trots alla tusen gånger vi har spelat på sånt där. Det tog lång tid innan vi gav upp. Jag kommer ihåg när du skulle försöka förklara för andra hur du inte tyckte om att åka alla attraktioner på olika tivolin. Jag älskar att snurra runt och åka allt - du var tvärt om. Men du hade roligt ändå. Du sa alltid: "Jag blir tillräckligt snurrig av att spela på chokladhjulen". Dom orden sitter kvar.
Du hade skrattat om du hade sett oss igår tror jag. Vi blev så himla glada, vi skrek och tjoade som om vi hade vunnit VM i någonting. Dessutom hade du skrattat åt mig eftersom du vet hur mycket jag hatar choklad. Eller hur? Haha.
Finaste, älskade pappa. När kommer du hem igen?

Pappa,
nu har jag suttit ute i en stol i regnet länge. Vet du vad jag har gjort? Läst igenom dina brev. Och mitt brev till dig. Jag läser dina brev för att hämta lite kraft. Det är bara dina egna ord, med din egna handstil, som kan övertyga mig om någonting alls. Jag grät ikapp med regnet.
Får jag visa några av dina ord här, pappa? Bara några få? Jag gör det... såna ord som inte behöver ligga mjukt i bara mitt hjärta, utan som kan delas med några andra. Dom djupaste orden och meningarna - dom är bara med mig. Det lovar jag. Det vill jag. För det är dina ord till mig. Till bara mig.
Jag har inte läst dina brev på ett tag, så när jag läste dom här orden nyss, så rann tårarna extra mycket. Mer än de runnit längs kinderna de andra gångerna jag har läst dom här orden. Dom kom ännu närmare än innan. Du förstår varför.

"Som ni vet så ligger Djurgårdens IF mig mycket varmt om hjärtat och jag har haft de som lag sen 1966 någon gång, då Viola hade en kille som bodde på Djurgårn vid Gröna Lund och tog med mig på hockey och fotboll. Han hette Leif. Jag var och såg när Rolle Stoltz spelade hockey bland annat. Sen är det så att en kille som hette Gösta "Knivsta" Sandberg, som blev utsedd till århundradets Djurgårdare för några år sedan, var klasskamrat med farmor. Det är stort. Därför har jag givetvis försökt få er två att bli Djurgårdare i hjärtat då det för mig har betytt så mycket genom åren. Så jag hoppas att DIFs märke finns hos er framöver och att ni tänker på mig när de spelar."

Jag ska börja spela i Djurgårdens märke pappa. Oj, vad jag kommer tänka på dig då. Samtidigt som jag ser framför mig hur stolt du är. Hur stolt du skulle ha varit...

Hej världens bästa pappa!

Igår kväll bjöd Elin mig på middag och bio. Jag vet att du känner dig trygg när du vet att jag är med henne. Hon var den allra första jag ringde när du hade tagit ditt sista andetag med oss. Hon visste det redan några minuter efter mig, och jag valde att ringa och gråta hos henne först - för jag vet att hon delade tårarna med mig. Hon är glädje och trygghet för mig.
En scen i filmen vi såg visade hur en son till sin sjuka pappa satte sig bredvid honom och läste ett brev som han hade skrivit till sin pappa. Han höll honom i handen och grät. Då fällde jag flest tårar. Kanske var det så jag skulle ha gjort för att känna att jag fick ett riktigt hej då, med garanti att du visste alla mina tankar - läst upp ett brev för dig. Men det är för sent nu. Det gick för fort. Jag hann inte tänka. Så du fick ditt brev på din begravning. Jag hoppas du hörde då. På något vis.

God morgon älskade pappa!

Igår efter jobbet cyklade jag och handlade hem det som behövdes, och direkt efter det gick jag upp till farmor och var där hela kvällen. Det är så tomt att vara själv hemma, så då är farmor en bra vän att ha. Din mamma. Hon lagade för mycket mat. Som alltid. Hon frågade hela tiden om jag var hungrig. Som alltid. Hon fick mig att skratta. Som alltid. Vi satt på hennes balkong. Som alltid. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Som alltid. Vi pratade om när vi var små. Som alltid. Hon pratade om dig. Som alltid. Det tycker jag om - att hon pratar om dig. Hon saknar dig så mycket. Jag ser det i hennes ögon, både när hon bara tittar ut genom fönstret och när hon pratar om dig. Jag tycker om när vem som helst pratar om dig. På så vis finns du kvar ännu mer.
Farmor berättade att hon drömmer mycket om dig, men att hon har drömt ännu mer om dig på sistone. Men det är mardrömmar. I drömmarna springer hon runt och letar febrilt efter dig, i panik och frågar alla som hon ser - men ingen har sett dig. "Det känns ju så verkligt, liksom" sa hon. Jag förstår vad hon menar. Varje gång jag har drömt om dig, träffat dig i sömnen, rört vid dig, skrattat med dig eller gråtit med dig i sömnen - så känns det så himla tomt när jag vaknar. Du fanns ju där nyss. Jag hatar den här verkligheten som vi behöver leva utan dina andetag.
Jag har fått sagt till mig att när man drömmer om den man saknar, som  befinner sig i himlen - då är personen hos dig just då. Och hälsar på. Kollar att allt är okej. Visar att personen mår bra och att den aldrig försvinner. Kanske är det så. Ibland måste jag tänka så, för att över huvudtaget orka gå i motvind. Med dig skulle allt vara perfekt igen. Utan dig är motvinden framme och drar mig bakåt. Med dig är världens mjukaste hand mig tätt i ryggen och tar mig framåt. Jag behöver dig. Jag saknar dig.

Mamma behöver dig också... Alla behöver dig.

Jag undrar hur ofta jag tänker på stunder vi har haft tillsammas, pappa. Jag försöker att inte tänka så mycket på alla stunder på sjukhuset, från början till slut, men det är så svårt att komma ifrån. Väldigt svårt. Det tar över ibland, istället för att minnas alla miljontalsgånger vi har skrattat tillsammans.
Vissa saker känner jag att jag skulle ha gjort mer vid dig under den korta tiden som den där dumma cancern (usch, pappa, jag får rysningar byggda av ilska och sorg när jag hör eller skriver, hör eller säger det ordet) elakt bröt ner dig och tog dig ifrån oss på ett grymt vis. Men det är för sent nu. Det är såna där "småsaker" - som att läsa mer ur sporten eller berätta mer vad jag känner - som jag grämer mig över. Saker som man annars kan ta för givet - men som nu inte kommer kunna göras igen.
Sen känns det även som att jag hade kunnat säga hur mycket jag älskar dig, tack för att du är du och hur rädd jag var och är fler än tusen gånger. Bara en gång till, och det skulle kännas lite bättre. Etttusenen gånger. Till dig. Hållandes din hand. Men det är för sent nu. Förlåt.

Just nu sitter jag och tänker på när du och jag somnade hand i hand till Dr. Hook - A little bit more. Det får mig att fälla tårar än en gång. Alla för din skull. För saknaden och orättvisan. Du ska vara här. Jag vill inte vara utan dig. Jag kan inte förstå att någon där uppe behövde dig mer än oss. Det är omöjligt. Varför skulle du åka på en livslång resa utan oss? Vi hör ju ihop.

Jag saknar dig var eviga sekund.

Pappa,

för flera timmar sen skulle jag i vanlig ordning iväg och träna. Fortfarande sitter jag hemma. Jag kan inte sluta gråta. Istället för att träna sitter jag hemma och kollar på bilder från när du och mamma var unga, tänker tillbaka på alla ögonblick - såna där självklara ögonblic som det inte kommer komma några fler av - samtidigt som jag lyssnar på din favorit. Magnus Uggla. Vi hade ju så mycket mer att göra tillsammans pappa...

God morgon min ängel!

Igår låg jag och Nikolina på Lövsta hela dagen. Jadå, pappa, jag är försiktig med solen. Tänk vad mycket vi har varit där genom åren. Du, jag, mamma och Johan. På sommarloven och på sommarkvällarna när vi tog med oss kyckling. Och potatissallad som ingen åt så mycket av, men som hörde till. Det viktiga var att vara där. Tillsammans.
Igår kväll kollade vi på VM-finalen tillsammans och vi satt som på nålar. Det hade du också gjort, det vet jag. Allt gällande sport - då tänker jag på dig. Allt gällande allt - då tänker jag på dig. Du är överallt. Precis överallt.

I natt kunde jag inte sova så bra. Trots att jag sover i din säng. Men jag träffade dig i natt iallafall. Även om det bara var en kort stund. Man får ta vara på varenda sekund. För att orka. För att inte komma ännu längre bort.
Jag saknar dig med hela mig och jag vill att du ska komma tillbaka nu. Vore allt som vanligt nu skulle du ligga och sova i Idre med mamma och Johan nu. Och strax skulle du - precis som vi alltid gör där uppe - vakna utav tystnaden. Och äta frukost på altanen strax och sen ha semester. Kanske åka ut på sjön lite grann. Eller fiska. Eller inte göra någonting. Eller kanske måla huset med mamma. Vara med din bror och hans familj hela dagarna och kvällarna. Men nu får mamma och Johan göra det utan dig. Den här sommaren också. Jag önskar att jag var där nu. Man kommer liksom närmare dig när man är där uppe. Även fast det är tommare där nu när du inte andas med oss - så är det där det känns som att du är. Din favoritplats. Våran favoritplats. Där man vaknar av tystnaden. Det är underbart, eller hur pappa? Där finns du.

... och när jag gråter för dig torkar jag alltid mina tårar på vänster arm. Då kommer det ännu mer tårar. För då tänker jag tillbaka ännu mer. Ännu djupare. Tårarna som blir varma pussar till dig. Jag saknar dig.

Hej pappa (förlåt för att jag inte har skrivit till dig här på några dagar, men du vet att det viktigaste skriver jag varje dag till dig i böckerna).

I tisdags kväll hade vi fotbollsträning med killarna istället för fys. Det är kul att se Johan spela...  han kommer alltid vara ett boll-geni. Mycket tack vare dig. Det är synd att han inte vill spela längre. Men jag tror att det är för sorgligt för honom. Ni gjorde så mycket tillsammans som har med fotbollen att göra. Men han kommer bli minst lika duktig i innebandy. Det kan han inte lägga av med, även om du var med ännu mer där. Jag är stolt över att vara hans syster. Våran lagspelare och boll-underbarn, med precis samma lugn som du alltid har haft. Han är så lik dig.
På kvällen träffade jag Julia och Sophie. Vi satt och pratade och myste länge på en uteservering. Dom två tjejerna är två av mina hjältar. Dom var anledningen till att jag orkade mig igenom skolan sista tiden och gick ut med betyg du ler utav. Jag är dom evigt tacksam.

Vet du vad jag gjorde igår hela dagen? Jag var med Elin vid deras segelbåt, spenderade hela dagen där med en av dom viktigaste för mig, skrattade mycket och njöt av att vara vid vattnet. Det hade du tyckt om. Gud, vad vi hade det bra alla gånger vi har var ute på vattnet. Det var bland dom bästa dagarna på sommaren. Du älskade det. Vi älskade det. Jag tänkte mycket på dig igår. Vi har så fina minnen därifrån - vattnet.
Tänk om jag kunde se dig varje gång jag kollade ner mot vattnet. Som att se din spegelbild, fast ännu mer levande. Det önskar jag att jag kunde. Och sen hoppa mot dig. Ner i det blå.

Pappa,

hade allt varit som vanligt idag så hade du kommit hem från jobbet om ungefär en och en halv timme (om du inte hade valt att ta semester från vecka 27, det hände ibland) och haft med dig blommor hem till mamma. För det är eran årsdag idag. Idag har ni varit tillsammans i 24 år. Ni kommer alltid att vara tillsammans. Bara att ni är på olika platser. Kanske är ni på samma plats ibland. Det vet ingen av oss här. Man får känna efter och tolka för sin egen skull.

Hej älskade pappa!

Lite överallt hittar jag (ibland letar jag) lappar och annat smått med din handstil på. Du är överallt. Det finns lappar sparade där du bara har kladdat lite, men mitt i allt så kallat kladd på en lapp du skrev när du precis hade fått reda på att du var sjuk, ser man hur du har skrivit så här:
"MINA.
LISA.
JOHAN."
Jag saknar dig så mycket pappa.
Allt du har rört vid... det påminner om allt som har varit. Det påminner om allt som inte kommer komma tillbaka igen. Det påminner om allt som numera är ovärdeliga minnen som ingenting kan ersätta. Det gör ont. Väldigt ont.
Det gör ont att veta att vi inte kommer att skapa några nya minnen tillsammans. Det känns så konstigt pappa. Vi var ju mitt uppe i livet. Livet som vi har levt tillsammans.
Inte en dag utan dig.

Jag hatar att inte ha något att göra. Jag försöker göra något hela tiden.
Jag hatar att vara själv. Jag försöker att vara så lite ensam som möjligt.
Jag hatar att inte prata. Jag försöker prata så mycket som jag kan. Om allt.
Jag hatar att gå och lägga mig. Jag försöker somna så fort som jag kan.
Jag hatar att vakna och inte gå upp på en gång. Jag försöker gå upp direkt.
Annars tänker jag för mycket på hur mycket saknaden gör ont. Hur kraftigt mitt hjärta blöder av sorg. Jag tänker tillbaka för mycket. Minns allt. Blir ledsen för din skull. Arg. Fäller tårar.
Jag hatar att vara utan dig, pappa. Jag försöker...

Det ekar här hemma. Så tomt är det.
Tomt på ditt tålamod. Tomt på din trygghet.
Nu finns allt i hjärtat. Men det är inte så lätt att plocka fram det när det behövs (det behövs varje dag). För det är du som behövs för att det ska vara på riktigt.
Vi alla tillsammans. Nu gör vi vårat bästa.
Det är inte bara en person som är ledsen.
Ingen ska klandras för sin sorg. För den bär vi alla på.
Ingen ska behöva höra att personen är en börda.
För vi lever alla vardagen tillsammans utan dig.
Snälla pappa, kom tillbaka.