God morgon min ängel!

Igår låg jag och Nikolina på Lövsta hela dagen. Jadå, pappa, jag är försiktig med solen. Tänk vad mycket vi har varit där genom åren. Du, jag, mamma och Johan. På sommarloven och på sommarkvällarna när vi tog med oss kyckling. Och potatissallad som ingen åt så mycket av, men som hörde till. Det viktiga var att vara där. Tillsammans.
Igår kväll kollade vi på VM-finalen tillsammans och vi satt som på nålar. Det hade du också gjort, det vet jag. Allt gällande sport - då tänker jag på dig. Allt gällande allt - då tänker jag på dig. Du är överallt. Precis överallt.

I natt kunde jag inte sova så bra. Trots att jag sover i din säng. Men jag träffade dig i natt iallafall. Även om det bara var en kort stund. Man får ta vara på varenda sekund. För att orka. För att inte komma ännu längre bort.
Jag saknar dig med hela mig och jag vill att du ska komma tillbaka nu. Vore allt som vanligt nu skulle du ligga och sova i Idre med mamma och Johan nu. Och strax skulle du - precis som vi alltid gör där uppe - vakna utav tystnaden. Och äta frukost på altanen strax och sen ha semester. Kanske åka ut på sjön lite grann. Eller fiska. Eller inte göra någonting. Eller kanske måla huset med mamma. Vara med din bror och hans familj hela dagarna och kvällarna. Men nu får mamma och Johan göra det utan dig. Den här sommaren också. Jag önskar att jag var där nu. Man kommer liksom närmare dig när man är där uppe. Även fast det är tommare där nu när du inte andas med oss - så är det där det känns som att du är. Din favoritplats. Våran favoritplats. Där man vaknar av tystnaden. Det är underbart, eller hur pappa? Där finns du.