Ser du när vi ler här hemma, pappa? Ser du hur vi skrattar? Leenden och skratt parallellt med saknaden, sorgen och tårarna. Det är en svår kombination, att klara av att skratta, men vi klarar det tillsammans. Men jag tror att vi alla tycker att det hade varit lättare att få fram skrattet om du hade varit hemma. För då hade vi inte haft någon sorg i våra hjärtan varje dag. Den ligger som en blyklump i magen, bröstet och hjärtat. Vissa dagar väger den bara som bomull, men det är bara tillfälligt. Den där sorgen. En tillfällig lätthet. En lätthet som jag dock är tacksam för att människorna runt omkring mig kan få fram över huvudtaget. Famnarna runt omkring är lika öppna som din var. Varma. Glada. Mottagliga. Ärliga.
Jag undrar fortfarande... När kommer du hem?

 

God morgon älskade pappa.
Hade allt varit som vanligt idag hade du kramat mig i morse, tagit foton och gett mig presenter. Alla vi tillsammans. Men nu är det inte som vanligt. Men jag klarar mig. Det vet du. Men jag kan inte låta bli att längta tillbaka två år. Två födelsedagar sedan. Tiden springer förbi. Min 19-årsdag firade vi hos dig på sjukhuset. I ditt fina rum som såg ut som ett hotellrum. Du satte dig upp. Du åt en bakelse som du inte fick känna någon smak av. Du var med. Allt för att det var min dag. Du gjorde allt för mig. Allt för oss. Älskade pappa. Trots att du inte kunde se så bra så fick jag ett långt födelsedags-sms på morgonen på väg till skolan.  Jag kommer aldrig glömma vad det stod i det meddelandet. Tårarna forsade och jag ville till dig på en gång. Du kämpade. Gud, vad du kämpade pappa. Allt för min skull. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur du orkade. Vilket hjärta. Vilken kärlek. Jag ville inte ha något annat än ett botemedel mot cancer i födelsedagspresent då. Men det fick jag inte. En månad senare rev jag önskelistan samtidigt som det sista andetaget togs. Då var det inte viktigt för mig längre. Inte just då, för då hade den tagit allt. Hjärtat. Själen. Saknaden och sorgen tog istället över. Det visste jag innan, men man kan aldrig vara beredd. Jag kan fortfarande inte förstå att jag fick minsta lilla sömn den natten. Och alla andra nätter. Utan dig. Det är konstigt. Du fattades på en gång. Direkt. Nästan till och med innan. Du fattas nu.
Idag önskar jag mig bidrag till min insamling. Min insamling till Cancerfonden. Den är för dig, och för andra som ska slippa se sina nära få änglavingar och lämna deras vardag dom alltid har haft tillsammans. Jag kan inte få tillbaka dig - men ändå drömmer jag om det. Idag vore en bra dag för det. Eller imorgon. Vilken dag som helst.
Jag glömmer aldrig kramarna jag fick på den här dagen för två år sen. Jag längtar tillbaka. För att få vara nära dig. Jag älskar dig - varje dag!

Du vet att du är min hjälte va, pappa? Som stålmannen. Världens starkaste stålman. Med ett hjärta av guld och en famn fylld med kärlek som du kan skydda de dina med. Trygghet. Jag saknar din famn. Jag saknar din närhet. Den där självklara närheten. Som inte är självklar, men som jag trodde alltid skulle finnas där. Den fanns där tills det sista andetaget och lite efter. Jag ville att den skulle stanna. För evigt. Sen tog saknaden och sorgen över med ett fast grepp - slet sig in - och där är jag kvar. Ofta smyger glädjen in så fint, men det som dominerar är saknaden. Jag badar i den. Många andra också. Samtidigt som jag är själv. Ensam i mitt hav, tillsammans med bara mina känslor. Badar i vatten som är utspätt med mina tårar. Tårarna som är fällda för dig. Min älskade pappa. Världens bästa. Livets bästa. Änglarnas bästa. Tänk om du har lika breda vingar som din famn var. Då måste det vara många änglar som känner sig trygga. Jag har känt en enormt trygghet - det är nog därför jag saknar dig så otorligt mycket. Sorgen är kärlekens pris. Tryggheten finns kvar, men inte dina andetag. Då är det halvt. Inte helt. Trasigt. Då är kämpa är en förutsättning för att det ska gå, och ibland orkar man inte. Ibland gr det inte, hur mycket man än tar i. Energin försvinner. Sinar bort. Kvar blir kroppen. Tomhet. Och så får det vara. Så ska det vara. Tror jag. Så är livet. Jag behöver dig.
Kom hem.