Ser du när vi ler här hemma, pappa? Ser du hur vi skrattar? Leenden och skratt parallellt med saknaden, sorgen och tårarna. Det är en svår kombination, att klara av att skratta, men vi klarar det tillsammans. Men jag tror att vi alla tycker att det hade varit lättare att få fram skrattet om du hade varit hemma. För då hade vi inte haft någon sorg i våra hjärtan varje dag. Den ligger som en blyklump i magen, bröstet och hjärtat. Vissa dagar väger den bara som bomull, men det är bara tillfälligt. Den där sorgen. En tillfällig lätthet. En lätthet som jag dock är tacksam för att människorna runt omkring mig kan få fram över huvudtaget. Famnarna runt omkring är lika öppna som din var. Varma. Glada. Mottagliga. Ärliga.
Jag undrar fortfarande... När kommer du hem?