Nyårsafton är en dag, kväll och natt fylld med glädje, kärlek, skratt, längtan, spänning, gemenskap, och löften. I vanliga fall. Det är också en dag, kväll och natt med saknad, längtan och orättvisa. Överallt i hela världen finns det enskilda personer, par och familjer som idag saknar en eller flera personer hos sig. Nära änglar. Änglar med vingar som inte skulle ha fått vingar. Vid såna här högtidliga dagar visar sig tomheten och saknaden lite extra.
Det är en tom stol, en röst mindre, ett skratt mindre, ett glas mindre, ett leende mindre och ett telefonsamtal mindre som gör att det ekar med saknad efter en ängel såna här dagar. Såna där små saker som inte är små saker när det kommer till kritan. Alla ska vara kontaktbara. Man ska kunna ringa till alla man vill en sån här dag. Och säga gott nytt år. Dela leenden och känslan. Men det kan man inte. Inte alla. Jag saknar dig så mycket pappa, och det vet jag att alla andra som hör ihop med dig också gör. En dag som denna.
Alla änglar kommer få mycket fina färger upp till sig vid tolvslaget idag. Hoppas du kommer tycka om det, pappa. Akta dig så att du inte gör illa dig. Men du brukar vara bra på det där med raketer. Leta efter min lykta till dig.

Gott nytt år världens bästa pappa!

Idag när jag var på väg hem såg jag några som skickade upp en svävande lykta. En khom loy. Den svävade upp mot himlen. Det var så vackert. Dom kanske gjorde det för en ängel som inte får vara med dom imorgon. Förra nyåret fick du en sån uppskickad till dig från Thailand. Men inte från mig. Du fick den av Garpen. Hon tackade dig fastän hon inte kände dig. Det kändes stort för mig. Jag letade efter en sån lykta när jag och Sophie var iväg på vårat äventyr i Thailand, men jag hittade aldrig någon. Men jag letade mycket. Jag ville skicka upp lite ljus till dig. Men vet du? Nu har jag en hemma. Mamma har beställt hem några stycken, så du kommer få några från dom som är uppe vid din favoritplats - Idre - och en hemifrån från mig. Massa ljus. Massa ljus för dig. För att du inte får vara här. Imorgon ska jag tända den för dig. Så ska den åka upp i oändligheten. Där det inte finns någon ände. Det kommer bli fint.



Susan "Garpen" Garpensund årsskiftet 2008/2009. Till dig, pappa.

God morgon världens bästa pappa.

Det var länge sen jag träffade dig nu. För länge sen som jag såg dig. Alldeles för länge sen. Det är ungefär 1 år, 8 månader och 11 dagar sedan jag senast fick se och röra vid dig. Hålla din hand. Gråta vid dig. Klappa dig. Tiden går för fort. Fast ju fortare tiden går - kanske får jag träffa dig desto tidigare? Nu är det till och med för länge sen som jag fick träffa dig i drömmarnas värld, pappa. Det känns oroligt. Mycket. När jag vaknar känns det tomt. I tankarna och i hjärtat. Samtidigt som allt är på högvarv. När jag går och lägger mig känns det tomt. I tankarna och i hjärtat. Trots att det samtidigt är i full gång. Det är konstigt det där. Den där saknaden. Och i natt drömde jag att samma sak hände en gång till i våran familj. Jag hatar det. Jag hatar att vara utan dig.
Imorgon är det nyårsafton. Det känns inte lika kul som förut. För andra gången ska ett nytt år påbörjas utan dig vid min och våran sida. Jag tycker inte om det. Vi hade många år kvar att påbörja. Men dom tog slut. Vem bestämde det?

Oj... vad jag saknar dig pappa. Hur mycket kan man sakna en människa?

Under en dag som evighetslånga julafton märks det lite extra att det är en person som saknas. Oavsett hur många man är som firar jul tillsammans. Så är det. Jag saknar dig så mycket, och det är vi flera som gör. Hålet blir bara lite extra brett och djupt en dag som denna. Imorgon kanske det är tillbaka i - det jag numera kallar normal storlek - igen. Men vi har gjort det bra idag, pappa. Och du var med oss hela tiden i våra hjärtan. Jag älskar att jag har gjort nära och kära glada idag. Det värmer mest av allt tror jag.
När vi var hos dig idag tände vi ljus och satte dig tre mörkröda rosor som lyser upp hela din plats. Den här gången la vi även dit en mistel. En sån där man kramas och pussas under vid jul. Vi saknar dig så.

God jul världens bästa pappa. Jag hoppas du fick julklappar i himlen och att du kunde bjuda alla andra änglar på janssons frästelse. Men snart får du komma hem igen, så att vi kan fira en vanlig julafton nästa år.

2008... den sista julen.

Hade det varit en vanlig kvällen-innan-julafton nu hade vi allihopa här hemma känt doften av julskinka, din jansons frästelse som alla tycker så mycket om, kollat på alla filmer som går den här kvällen blandat med lite Bingolotto uppesittarkväll och sen tagit en varsin skinkmacka. Kanske två, till och med tre. Bara för att man får. Och sen somnat i soffan. Men inte nu. Inte ikväll. För det är ingen vanlig jul. Men vi försöker, pappa. Vi försöker som bara den. Men det är inte lätt. Du fattas så. Det är mörkare utan dig. Men vi försöker lysa upp. Men det är svårt. Väldigt svårt. Imorgon bitti är den andra julaftonen utan dig. Det är så fel. Julen inkluderar alla. Att alla ska vara tillsammans. Att alla väntar med spänning på att någon ska öppna den där fina presenten som man är så nöjd med att man köpt. Så är det lite grann nu också, men inte alls på samma sätt. Det är sorgligt. Men jag lovar att vi försöker pappa. Och jag tycker att vi gör det bra allihopa här hemma. Det tror jag att du tycker också. Jag har till och med bakat julgodis med choklad som jag avskyr. Det trodde du inte att jag skulle göra va? Jag och lillen gjorde det tillsammans och mamma åkte gladeligen med oss och handlade ingredienserna. För mig är det stort just nu. En sån självklar handling hos familjer och sällskap som inte saknar någon inför familjens evighteslånga dag - julafton. En sån enkel grej gjorde min kväll. Nu är jag nöjd. Jag tror att vi är nöjda tillsammans. Imorgon tar vi imorgon. Vi saknar dig. Mycket. Oändligt.

... och jag har fortfarande inte fått det jag önskade mig för två julaftonar sedan. Minns du vad det var, pappa? Ett botemedel. Ett botemedel mot cancer. Ett botemedel mot orättvisan. Jag försöker. Genom att ge pengar. Men det hjälper inte. Inte ännu. Man får inte ge upp. Snart kanske det inte kommer några fler änglar som du upp till dig. Snart kanske änglar på jorden slipper få vingar och lämna sina nära mot deras vilja. Jag hoppas det. Jag hoppas för alltid.

Tänker på dig dygnet runt.

Pappa,

jag skulle göra vad som helst för att byta plats med dig. Men det vet jag att du inte skulle tillåta. Du är för snäll för det. Maktlöshet kan vara en av de värsta känslorna. Något man aldrig kommer ifrån. Det är den där känslan som kommer vara fastetsad för all framtid. Både på djupet och som ett tunt yttre skikt på personligheten - på det som visas och hörs utåt. Vissa dagar syns den mer än vad solen lyser en klar vinterdag. Andra dagar hörs den nedgrävd djupare ner än vad de mest sällsynta stenarna är. Det är en balansgång varje dag. En balansgång som balanserar parallellt med saknaden och sorgen. Jag behöver dig. Du förstår det va, pappa?

Vet du vad jag har gjort? Jag har startat en insamling hos Cancerfonden. För dig. För oss. Och för att se om jag kan hjälpa andra. Ett år har jag på mig - och jag ska bidra med någonting. Någonting. Man kan inte göra allt, men man kan göra något. Det är värt ett försök. Jag ska försöka ha samma tålamod som du. Även om det är långt, långt borta många gånger. Ibland ser jag inte skymten av det, medan jag vissa dagar lever med det tätt inpå. Jag ska göra mitt bästa för dig. För orättvisan. Orättvisans spel - livet.

Hej världens bästa pappa! Himlens klaraste stjärna.

Idag var det sista dagen i skolan för den här terminen. Tiden går så fort. Kan du förstå? När jag tänker tillbaka på den här första tiden i skolan minns jag inte dom dagarna lika tydligt som jag minns dom sista dagarna med dig. Och ändå minns jag det tydligt. Men inte i närheten av våra dagar. Dom sista dagarna jag fick se din bröstkorg höjas. Dom sista dagarna jag fick höra dig viska. Dom sista dagarna jag fick hålla din hand. Dom dagarna är inristade för all framtid. Tänk att så självklara saker inte är så självklara egentligen. Det är ingen självklarhet att få höra sin pappa viska "varje dag". Det är ingen självklarhet att få se sin förälders bröstkorg höjas av andetag. Förut trodde jag att andetag var gratis. Nu vet jag att dom kostar kärlek, maktlöshet och saknad. Försvinner ett andetag, försvinner något kärt tillsammans med det. Och kvar blir aska. I form av minnen.
Jag kan inte förstå att min tid springer förbi trots att jag har ett blödande hjärta med en gråtande själ, som sitter som en stor blyklump på axlarna vissa dagar - men som ett lätt gruskorn vissa dagar. Jag har tur som omringas av alla guldhjärtan varje dag. Dag ut och dag in.
Vi är på väg upp till Norrland nu. Och jag sitter på min plats, med så många varma hjärtan och skratt runt mig. Jag fäller tårar för dig. För att jag vet att jag får göra det här. Där man känner sig trygg får man visa det inte lagade hjärtats tårar. Känner du dom - tårarna? Dom är för dig. För att jag är ledsen för din skull. För att du inte får vara där du vill vara. För att vi inte får dela ett endaste andetag med varandra. Min fina Djurgårdspappa. Jag vet att du håller tummarna för oss i helgen.

Jag hoppas du inte fryser min ängel.

Du var min ängel. Nu är du min skyddsängel.
Du var mitt hjärta. Nu är du mitt skyddshjärta.
Du var min sköld. Nu är du min skyddande sköld.
Du var min stjärna. Nu är du min skyddande stjärna.
Du var min pappa. Och du kommer alltid vara min pappa.
Världens bästa pappa som var starkare än Stålmannen.

Hålet i själen tar tid att läka - om det någonsin kommer bli lagat.
Men jag försöker, pappa. Jag försöker för dig. För Ohana.
Saknaden som är går inte att beskriva med ord. Likaså ovissheten om vart du är någonstans. Inte heller känslorna som kommer med alla minnen. Värst är det med känslorna inför det som komma skall. Dom där känslorna och reaktionerna som man inte vet om ännu. Dom oförberedda som ändå är förberedda. Men som man inte kan vara redo inför. Som man inte kan dölja. Känslorna som kommer... att vi ska fira jul igen utan dig. Det är inte rätt.

Du finns överallt. Minnen. Foton. Saker. Kläder. Brev. Handstil. Ord. Allt lever vidare genom oss här hemma. Men det är otroligt svårt. För inget är sig likt utan dig. Dom här sakerna tillhör dig. Och oss. Men mest dig. Precis som att du till hör oss. Och precis som att vi tillhör dig. Vi hör ihop. Allihop. Tillsammans. Det är oerhört svårt när en stor länk fattas. Man blir liksom... liten. Man känner sig... maktlös. Jag älskar dig - varje dag!

- "Jag ska göra det för Johans skull."
- "Vadå för Johans skull?"
- "Ja, för att hans pappa har byggt upp det här laget."

Ord sagda av en person till mig idag. Du fattas pappa. Jättemycket.
"Det är nu jag har förstått vilket stort tomrum eran pappa verkligen lämnade efter sig."

Vem som helst av oss här hemma skulle göra vad som helst för att byta plats med dig, pappa. Lossa på dina vingar så att du fick komma hem igen. Hur ser dina vingar ut? Är dom starka? Kan man flyga nedåt med dom, eller flyger du längre och längre upp för var dag som går? Kom hem igen.

... men ändå vaknar jag upp levande varje morgon. Dina andetag kanske finns inom oss här hemma. Kanske består minnen av andetag. Andetag som består av kärlek. All kärlek leder till så mycket sorg och saknad. Ju större kärlek - ju större sorg.
Ikväll var det Idol-final. Jag kommer aldrig glömma Idol-finalen 2008. Kevin Borg vann något han alltid kommer minnas. Och vi fick något vi aldrig kommer glömma. Vi förlorade. Det var den kvällen jag fick veta att du var sjuk. Det var den kvällen jag skrek rakt ut när jag satt i din famn och ni berättade. Så många tårar. En uppgivenhet. En chock. En stor rädsla. Det var första gången jag fick höra ordet cancer så nära inpå mig själv. Det var den kvällen allt vändes upp -och ned. Jag minns det som igår. Jag kan känna hur du håller om mig. Den kvällen. Dina starka armar som skulle komma att bli svaga. Jag kan känna hur vi torkar varandras tårar. Den kvällen. Tårarana som aldrig slutade att rinna. Jag kan fortfarande känna den tomheten som dök upp inom mig. Jag föll ner i ett hål. Jag var så ledsen för dig. För att jag såg din rädsla. För att allt var så orättvist. Jag blev rädd.
Vi sa att vi skulle klara det. Tillsammans. Men du visste. Och du försökte vara världens starkaste hjärta hela tiden. Och det var du också. Du gav inte upp - det var bara någon som behövde dig mer än vad vi gör. Vem det är kommer jag aldrig få svar på. För vi behöver dig, pappa. Jag kommer aldrig glömma känslan som kom den kvällen. Hjärtat började blöda och en blytung sten las på. Den kvällen bestämde jag mig för att jag ska göra allt för dig.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag älskar dig - varje dag.