God morgon världens bästa pappa.

Det var länge sen jag träffade dig nu. För länge sen som jag såg dig. Alldeles för länge sen. Det är ungefär 1 år, 8 månader och 11 dagar sedan jag senast fick se och röra vid dig. Hålla din hand. Gråta vid dig. Klappa dig. Tiden går för fort. Fast ju fortare tiden går - kanske får jag träffa dig desto tidigare? Nu är det till och med för länge sen som jag fick träffa dig i drömmarnas värld, pappa. Det känns oroligt. Mycket. När jag vaknar känns det tomt. I tankarna och i hjärtat. Samtidigt som allt är på högvarv. När jag går och lägger mig känns det tomt. I tankarna och i hjärtat. Trots att det samtidigt är i full gång. Det är konstigt det där. Den där saknaden. Och i natt drömde jag att samma sak hände en gång till i våran familj. Jag hatar det. Jag hatar att vara utan dig.
Imorgon är det nyårsafton. Det känns inte lika kul som förut. För andra gången ska ett nytt år påbörjas utan dig vid min och våran sida. Jag tycker inte om det. Vi hade många år kvar att påbörja. Men dom tog slut. Vem bestämde det?