Jag kan inte låtsas att du är på semester och kommer hem snart. Jag kan inte låtsas som det längre. Och det gör ont in på det djupaste. Jag behöver dig hela tiden och vill att du ska komma hem nu. Men jag kan inte låtsas längre. Och det gör ont. In på det djpaste. Djupet.

God morgon pappa! Världens bästa ängel. Världens klaraste stjärna.

Idag ska jag och Johan åka iväg och få massage. På Studio Paus på Östermalm. Efter det ska vi ut och äta på ett ställe som jag får välja och sen till ett annat ställe för efterrätt. Det ska bli så otroligt skönt och mysigt, särskilt med den här träningsvärken jag har efter gårdagens BodyPump-pass och innebandyträning efter det.
Jag vet att jag har världens bästa pojkvän vid min sida. Det vet jag att du tycker också, pappa.

Jag vet vad du hade sagt om du hade andats nu. "Hoppas att du kan ligga still och inte skrattar ihjäl dig idag." Ja, jag kommer alltid att vara Sveriges mest kittliga människa. Så är det. Det vet du, pappa. Du var inte så icke-kittlig du heller. Mest under fötterna och på sidan, vid revbenen. Det visste jag alltid. På mig spelade det ingen roll vart du kittlade, för det är värst överallt. Minns du? Jag kan höra oss skratta tillsammans.

Jag saknar dig något ofantligt mycket. Jag kan höra ditt skratt i mitt huvud, hur det låter när jag kittlade. Jag kan höra ditt skratt i mitt huvud, hur det låter när du inte alls var beredd. Jag saknar ditt skratt med hela mitt hjärta. Med hela mitt hjärta.

Jag undrar om det kan vara så som du sa åt mig att tänka.
Ibland försöker jag lura min hjärna för att göra stunden lite lättare. Men man kan inte lura sig själv hur länge som helst. Det går inte. Jag vill att du ska komma hem nu pappa. Så behöver jag inte gråta mer...

Jag minns så tydligt varje gång jag kom in till dig, kramade om dig länge och fick höra dina andetag och svagt tydda ord. Jag fick känna din famn och din kärlek. Jag minns så tydligt.
Jag minns så tydligt doften när vi höll om varandra. När vi sågs första gången på dagen. När vi sågs sista gången på dagen. Doften som var en kombination mellan sjukhuskläder och dig, pappa. Det är två ting som inte passar ihop i vanliga fall. Men just nu är det den doften jag förknippar med dig. Älskade pappa. Jag minns så tydligt.
Jag minns så tydligt dina vinkningar och ledsna ögon varje gång vi sa hej då för dagen. Jag minns så tydligt.
Varje gång jag går från din plats - din grav - så brukar jag vända mig om... och göra samma vinkning.

Jag minns så tydligt.




Kom tillbaka. Det spelar ingen roll om du har din sjukhusskjorta på dig. Du har ju vårat hjärta.

Fina pappa.

Ikväll låg jag i soffan och kollade på Spårlöst. Det var en tjej som letade efter sin mamma. Man vet att eftersom programmet visas i tv, så kommer dom att hitta personen som dom söker. Annars får dom inte visa inslaget.
Tjejen hittade sin mamma. Hon fick träffa sin mamma igen. Hennes älskade mamma. Efter alla år och alla mil som varit emellan dom. Jag visste att hon skulle hitta henne. Jag tror att dom har tänkt på varandra varje dag. Det måste dom ha gjort.
Jag grät när dom kramade varandra. Mamma och dotter.

Ikväll låg jag i soffan och tänkte samtidigt som programmet gick, att jag letar efter dig också. På mina ställen där jag vill leta. Men jag vet nog innerst inne att jag aldrig kommer att hitta dig. Även fast jag vet att jag inte kommer hitta dig, så utspelar mitt liv sig ändå på riktigt. Jag kommer inte att få träffa dig igen. Min älskade pappa. Samtidigt som det är en oändlighet mellan oss, så är du mig ändå närmast. I hjärtat. I tankarna.
Jag vet att jag inte kommer hitta dig igen. Men jag tänker på dig varje dag.
Jag grät när jag insåg att jag aldrig kommer att få krama dig igen. Pappa och dotter.

Spårlöst; jag letar efter min pappa. Kan ni hitta honom? Kan vi åka till himlen, hitta honom så att jag får krama honom? Kan jag få säga till honom att jag älskar honom varje dag?
Jag vill inte vara utan min pappa.

Du är världens bästa människa.

Var med mig idag och kämpa. Håll min hand och kämpa med mig. Du är världens kämpe. Världens kämpe. Jag älskar dig - varje dag.

God morgon världens bästa pappa.
Jag träffade dig inte i natt heller. När ses vi?

Strax ska jag åka iväg och träffa Maria, Jolli och Garpen. Vi håller på med en jätterolig grej och överraskning, och vi ska göra den största delen idag. Du kanske ser oss från din plats när vi håller på idag. Och då vet jag att du kommer att skratta. Skratta så som bara du kan.
(Jag saknar ditt skratt oändligt mycket).

Pappa,

ibland känner jag mig otillräcklig. Ibland osynlig. Men så är det nog att andas - att man inte alltid kan vara på topp. Det finns inte någon som aldrig är osynlig. Det tror jag iallafall.
Du kommer alltid att synas för mig hur mycket jag än inte ser mig själv. Eller någon annan.
Överallt kan jag se ditt ansikte. Överallt kan jag höra ditt skratt. Alltid. Överallt kan jag även se din sorg och rädsla. Det är både bra och dåligt.
Jag vill att du ska vara hemma nu.

Hej älskade pappa.

Igår kväll åt vi jättegod middag och gick ut för att fira Elin, och vi hade jätteroligt. Det finns så många bra människor.
Det jag kommer minnas mest från kvällen är inte alla skratt. Utan det är min och Violas pratstund i taxin på väg hem. Lika tankar. Lika situation. Lika vänner. Det finns så mycket man kan förklara med ord, fast inte till alla.
Nu kom jag precis hem från Sophie. Vi har tagit det så lugnt man kan hela dagen och skrivit en lång packlista inför Thailand. Nu är det bara tre veckor kvar. Men ändå känns det så långt bort. Men det kommer att ske. Som en dröm. Som en dröm som slår in.

Men alla drömmar slår inte in...

Hej min ängel.

Nu är jag hemma från gymmet. Jag tänker mycket på dig när jag är där. Jag tror att det är för att jag har sagt att jag ska kämpa för dig. Det gör jag när jag är där. Tar i lite extra.
Idag fyller världens bästa (världens bästa är nog att vara lite försiktig) Elin Gillberg år. Det ska vi fira ikväll. Hon som alltid håller min hand i alla lägen. Hon som går genom allting tillsammans med mig. Hon som aldrig viker av från min sida. Min stjärna. Ikväll ska vi fira världens finaste stjärna. Min älskade Elin Gillberg. Hon förtjänar det allra bästa.
Du vet hur viktig hon är för mig. Eller hur, pappa? Jag vet att du är glad att hon finns. Du kände dig trygg när jag var med henne. Och det är jag med henne. Trygg.

Du är himlens klaraste stjärna.
Ibland ser jag en stjärna som lyser klarare än dom andra på himlen. Ibland. Då tänker jag lite extra. För min egen skull.

I natt träffade jag inte dig i drömmarnas land. Men jag vet att du är med mig ändå, pappa. Det kommer du alltid att vara. Överallt där jag är. Helst av allt vill jag att du ska vara här så att jag kan se dig. Höra dig. Skratta med dig. Men det går inte. Så...

... där mitt hjärta är - där kommer du att vara.
I hela mitt liv.

"Allt som är från mig är från pappa också, det vet du."

Det vet jag. För ni är det tryggaste jag har.

Ohana.

Vi fick alltid en varsin ros av dig och mamma på den här dagen, pappa.
Även om du inte tar dina andetag här hemma med oss, så betyder det inte att du inte ska få rosor på den här dagen. Det är fortfarande alla hjärtans dag. Och vi är fortfarande en familj. Det kommer aldrig att ändras.

Fem ljus tände vi hos dig. Du fick tre röda rosor på din plats idag. I snön. Röd står för kärlek. Bara kärlek.
Vi fick också rosor. Av mamma. Och då är dom från dig också.
Jag älskar dig - varje dag.

Utsidan ler ofta. Och gråter ibland ofta.
Insidan gråter hela tiden. Och ler aldrig mer sällan.

I morse skulle du ha kommit in till mig tillsammans med mamma och lill-Johan. Som ni alltid gör. Du skulle ha haft kameran i högsta hugg (både digitalkameran och filmkameran), kramat om mig länge och sagt att jag är din stora tjej och att tiden går så fort. Men bara om allt var som vanligt. Bara om du andades.

Idag är det ett år sen som jag fick ett långt sms av dig på morgonen på väg till skolan, där du hade skrivit hur mycket du älskar mig. Resten av sms:et behåller jag för mig själv. Jag fick ett långt sms trots att du knappt såg något med dina fina ögon som jag också har. Du ansträngde dig så mycket. För min skull. Världens bästa pappa.
Idag är det ett år sen som jag trodde att det kommer komma flera såna här dagar att ha tillsammans. Men det gjorde det inte. Jag hade så fel. Livet lurade mig totalt. Oss. Från toppen ner till botten blev vi nedknuffade.

Bredvid dig i din säng. Några försök till leenden. En onsdagkväll. Den 11 februari 2009. För mig spelade det ingen roll vart jag var. Bara jag fick vara med min familj. För mig fanns det ingenting att "fira".
Jag önskade mig ett botemedel mot cancer. Det fick jag inte. Det fick vi inte.
Idag önskar jag mig dig tillbaka. Min fina pappa. Men det kommer jag inte få. Det kommer vi inte få.

Idag är det ett år sen... ett år sen som jag firade min 19:e födelsedag på ett sjukhus.
Min 20:e födelsedag får jag uppleva utan dig. Idag. Den första någonsin utan dina andetag. Den första någonsin utan ditt leende och ditt skratt. Min första födelsedag någonsin utan dina kramar. Idag. Idag är den. Du skulle aldrig glömma den dagen.

Tack för allt du har givit mig under mina år med dig, pappa.
Tänk om jag kunde få en födelsedagskram utav dig igen.
Jag vet att du håller om mig från någon annanstans, tittar ner på mig och säger "grattis min stora tjej".

Jag tror att du gråter idag...
... för det gör jag.

Imorgon är en speciell dag, pappa. En dag som kommer kännas konstigt att vara med om utan dig bredvid mig. För det har aldrig hänt förut. Du har aldrig missat den dagen. Aldrig. Förtom en gång när du var utomlands. Men det tog du igen snabbt.
Jag tror inte att du glömmer den dagen imorgon heller. Vart du än är.
Helst vill jag inte vara med om morgondagen alls. Inte imorgon.

Min största rädsla är att jag någon gång ska glömma någonting om dig. Glömma någonting som jag har gjort med dig. Glömma någonting som du har sagt eller gjort.
Men just nu vet jag att det aldrig kommer att hända. Aldrig.
Men det är en stor rädsla jag har.
Jag vill aldrig förlora dig igen.

"Vi har varit med om dig.
Vi kan inte förlora dig."

God morgon min trygga ängel.

Igår kväll satt jag, mamma och stor-Johan och kollade på Vinterspelen med Gunde. Jag skrattade många gånger så högt att det gjorde ont i min mage. Då tänkte jag på dig. Du skulle ha varit med oss. Jag satt på "din plats" i soffan och skrattade. Utan dig. Det kändes fel.
Jag hörde i mitt huvud hur mycket du hade skrattat. Ditt skratt. Dina kommentarer. Det är något jag saknar så oerhört mycket. Ditt härliga skratt.
Mitt i allt skratt blev jag tyst och tänkte iväg upp mot himlen. Upp mot dig. Upp mot verkligheten. Om det så bara var för tre sekunder. Dom tre sekudnerna fick mig att sluta skratta och tänka på vad jag gjorde och vart jag var någonstans. Då såg jag bara dig framför mig. Då hörde jag bara dig.

För mig är det fortfarande overkligt att du inte andas längre. Att du inte skrattar längre. Det är för overkligt för att vara sant. Men så är det. Och jag undrar när man kommer resa sig ur det här mer hel än trasig mindre trasig än helt trasig. Man får inte ha så bråttom.

Jag tror du satt någonstans och skrattade med oss igår.

God morgon världens bästa pappa.

Igår hade vi match mot Bajen, och det är alltid lika skönt att vinna mot dom. Och det gjorde vi också. Men det var ingen trevlig syn att se våran största trygghet Maria på kryckor innan matchen och borta resten av säsongen. Stackarn. Kryckor har man ju gått på ett antal gånger, eller hur pappa? Du minns säkert alla gånger som det har hänt mig, för du har antagligen varit med under alla gånger.

Jag var tvungen att gå av matchen igår i slutet för att jag hade så ont. Man gör ingen nytta för laget om man spelar på halvfart. Inte ens det. Det kändes som ett bra taget beslut av mig själv. Det hade jag inte gjort lika självklart förra säsongen. Vi vann och det är jag jätteglad för. Vi vinner alltid tillsammans.
Du hade varit stolt igår, som vanligt. Det vet jag. Skulle jag förklara dig på snabbaste sätt med fem ord så skulle jag säga stolt, snäll, hjälpsam, rolig och tålmodig. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Jag saknar dina egenskaper. Jag saknar dig. Så otroligt mycket. Världen slutar inte att vara orättvis.

Varje dag får du änglar upp till dig. Tar ni hand om varandra?

"Stjärnan ser dig, Lisa. Villkorslös kärlek kan inte försvinna, den finns i ditt hjärta hela livet. KRAM <3"

Jag hoppas hon har rätt. Jag måste tro på det.

Förlåt om du får många pussar pappa... men tårarna har inget stopp just nu. Att kolla på alla foton överallt och att tänka på att jag aldrig mer kommer att få skratta med dig, krama dig och hålla din hand igen, får mitt hjärtas sorg att svämma över totalt. Totalt.
Förlåt för att jag är världens svagaste ibland. Men jag behöver dig.

Sju minusgrader. Promenad. Lång väg rakt fram. Mörk himmel. Stjärnklart.
Jag gick där själv nyss och tittade upp. Sa viskandes upp mot himlen och stjärnorna; "jag vill veta vart du är, pappa". Tårarna rann försiktigt ner. Ner längs kinden. Men frös innan dom hann lämna ansiktet.
Klev innanför dörren. Tårarna smälte. Jag insåg att jag inte skulle få något svar på min fråga. Det kanske kommer. Eller så förblir frågan obesvarad. Under hela livet. En börda. En otrygghet.
Trots att jag såg en stjärna lysa klarare än de andra.

Pappa,

igår när jag var med Julia, så stod det totalt klart för mig hur mycket skolan har betytt för mig när det var som svårast. Alla människorna. Alla vännerna. Dom som alltid var där, och som alltid är där fortfarande. Igår förstod jag helt och hållet. Hjältar. Mina hjältar. Dom är många.
Innan var jag tacksam. Oerhört tacksam. Nu är jag mer än det. Men det ordet hittar jag inte. Inte just nu. Det kanske dyker upp. Människorna runt om gör allt. Dom gör mitt liv. Allihopa. Dom. Mina.
Jag kallar dom mina. För, för mig - så är dom mina. Mina hjältar. Jag har många hjältar. Och dom finns nära. Stora som små.

Igår var jag med två hjältar. Ikväll ska jag till en annan av alla hjältar. Och imorgon ska jag till en annan. För det behöver hon. Mest av alla just nu. Tror jag. Nej, det vet jag. Hjälten som i varje andetag sätter alla andra framför sig själv. Jag tror inte att hon bara behöver mig. Hon behöver många. Även fast hon är otroligt stark. För så är livet.
Men imorgon ska jag göra det jag kan, och hon ska få den där saken också. Du vet vad jag menar, pappa. Jag har berättat för dig. Det är ett bra tillfälle imorgon. En sak som visar henne... att hon aldrig är ensam. För så är det.

För att inte glömma familjen. Och släkten.
Mitt liv är fullt med hjältar. Du var min största.
Och det förblir du för all framtid. Min största hjälte.

Hej himlen klaraste stjärna. Våran trygghet.

Jag mår bra när jag är på din plats. I båset. Jag förstår att du alltid var så stolt. För det är jag också när jag står där. Det är en helt annan sak att stå där än att vara åskådare. För att inte prata om att spela själv. Jag vet ingen annanstans, ingen annan plats - än kring ett lag och allt vad det innebär - där man kan få den där känslan som man får av att vinna. Samma sak gällande att förlora. Den går bara att hitta och känna med laget man tillhör. Jag tror att det är en av anledningarna till varför man håller på med det man gör. Blandningen av glädje, vinst och hjärta är oslagbar.
Dessutom gör man allt det där tillsammans.
Jag förstår att du alltid har hållit på med lagsport. Jag förstår varför. För vi är många som är likadana. Nu förstår jag.

Himlen blå ovanför din plats. Ser du oss?

Jag undrar vart du sover någonstans pappa. Det vill jag veta.
Är det lättare att vakna på morgonen nu, nu när du är i himlen?
Jag saknar att gå in till dig på morgonen för att du hade försovit dig lite.
Tänk om jag en gång till - bara en gång till - skulle få gå in till dig igen.
Bara en sista gång. "Behöver inte du gå upp nu, pappa?"
Sov gott pappa. Sov gott för alltid.

Vet du vad, pappa? Nu har vi träffats två nätter i rad. Du och jag.
Två nätter i rad...

Nu förstår jag varför du så var så mån om att få ta den här bilden på oss fyra tillsammans, pappa. Det är den sista bilden på oss. Sista bilden. Man ser i dina ögon att livet inte var det samma längre.
Blicken sa rätt.

Tårar för dig. Nu. Varje dag.

Du behövs i min värld. I världen och vardagen som är och var våran. Tomheten gör mig vansinnig och halv. Inte ens halv. Ännu mindre. Mindre än halv. Förut trodde jag inte att det gick. Nu vet jag att det går att bli trasig.
Att vara trasig och samtidigt kämpa allt vad man har... det är allt annat än lätt.
Förut var allt lätt. Förut när allt var som det skulle. När vi alla andades tillsammans. Skrattade tillsammans. Levde tillsammans.

Jag saknar dig hela tiden.
Jag älskar dig - varje dag.
Världens bästa pappa.
Världens finaste stjärna.
Världens tryggaste ängel.

Hej fina pappa. Min ängel.

Igår kväll var jag med Elin. Vi gjorde det vi är bäst på. Skratta och gå på bio. Jag är glad att hon håller min hand dygnet runt. För det gör hon. Genom allt.
Jag vaknade sent idag. Jag hade en del sömn att ta igen från helgen, så idag är tacksam att jag är "ledig" från jobbet. Jag ska passa på att fixa här hemma och sen dra till gymmet och få ur mig lite saknad-ilska-sorg-känslor. Ikväll får jag på leendet igen under träningen med laget. Det är jag säker på. Helt säker.

Jag tänker på dig hela tiden. Under varje ögonblick. Jag försöker vara stark för dig. De andra också. Vi vill att du ska vara här. Jag vill inte duka för tre personer.