Ibland kan ett leende vara det största för dagen.
Sorgen är kärlekens pris. Ju större kärlek, ju större sorg. Bottenlös kärlek. Bottenlös saknad.
Det är världens mest oändliga kärlek. Det är även världens mest oändliga saknad.
Allt efter som dagarna och kvällarna går, växer saknaden. Men även kärleken. Kärleken till dig och allt du har gjort här. Du har format. Du har funnits. Precis här.
Alla minnen slår mig hårt i magen, för att jag vet att jag inte kommer få några nya. Inga nya minnen som inkluderar dig. Jag försöker ta stegen mot den dagen då jag istället ler åt allt som har varit. Varje dag. Långsamt. Ibland lite fortare. Men man får inte ha så bråttom.
Ibland kan ett leende vara det största för dagen.
Det måste man ta vara på. Fånga känslan.
Det är världens mest oändliga kärlek. Det är även världens mest oändliga saknad.
Allt efter som dagarna och kvällarna går, växer saknaden. Men även kärleken. Kärleken till dig och allt du har gjort här. Du har format. Du har funnits. Precis här.
Alla minnen slår mig hårt i magen, för att jag vet att jag inte kommer få några nya. Inga nya minnen som inkluderar dig. Jag försöker ta stegen mot den dagen då jag istället ler åt allt som har varit. Varje dag. Långsamt. Ibland lite fortare. Men man får inte ha så bråttom.
Ibland kan ett leende vara det största för dagen.
Det måste man ta vara på. Fånga känslan.
Ser du, pappa?
Ser du att jag ler varje dag? Ser du att jag är lite nere varje dag? Ser du att jag skrattar om dagarna? Ser du att jag fäller tårar om kvällarna? Ser du att jag varje dag tittar uppåt? Upp mot himlen. Både när det är klarblått och när det inte går att se himmelen. Någonstans måste du ju vara pappa... Jag undrar bara vart någonstans. Det är läskigt att inte veta någonting, och det trycker ner mig i det djupaste när jag tänker på att när man är död - då försvinner man. Jag vill inte att du ska vara försvunnen. Jag vill veta vart du är. Vart ifrån du kan se, höra eller lyssna.
Jag behöver veta. För att kunna slappna av.
Jag behöver få veta att du har det bra. Att du har frid.
Jag behöver veta. För att kunna slappna av.
Jag behöver få veta att du har det bra. Att du har frid.
Något stort fattas...
... inte bara inom mig. Utan precis överallt.
Jag vill att du ska komma hem nu, pappa.
När kommer du? När kommer du hem och kramas?
I min egna värld.
Trots allt buller runt om. Trots allt tjatter från helt okända människor runt om. Trots alla skrik från okända ting runt om. Trots alla läten och händelser - så blir det knäppt tyst när jag sitter och tänker på dig, pappa. Som om det är jag i hela världen. Vart jag än skulle befinna mig. Bara jag. Totalt ensam. Själv. Jag och mina tankar som svävar. Allt annat blir tyst. Det enda som finns sen är du. Bara du. Och jag lite grann. I min egna värld.
I min egna värld - där lever alla minnen vidare. Jag älskar dig.
I min egna värld - där lever alla minnen vidare. Jag älskar dig.
Oändligt.
Den har inget slut.
Den har ingen botten.
Ingen botten alls faktiskt.
Den där oändliga saknaden.
Den där bottenlösa saknaden.
Pappa, kom hem. Snälla fina pappa.
Tiden med dig gick alldeles för fort.
Hej världens bästa pappa!
Förlåt för att jag inte har skrivit till dig på några dagar pappa, men jag har knappt varit hemma sen i fredags. Du kanske har varit med mig. För kanske är det så att där jag går... där finns du. Laget har varit iväg och haft en rolig helg tillsammans med massa matcher, men tyvärr kom vi inte därifrån med guldet. Men vi har haft roligt, spelat bra och nu är jag väldigt trött. Kanske ska jag gå och lägga mig så att jag har en chans att få träffa dig.
Imorgon börjar jag skolan igen, pappa. Tänk när man var liten och skulle börja skolan för första gången. När föräldrarna följde med första dagen. När man var fint klädd. Tänk vad tiden går fort. Lite för fort ibland. Ibland väldigt långsamt. Tiden med dig gick fort. Alldeles för fort. Jag hann inte med till slut. Tiden utan dig går sakta framåt. Jag hatar att ha blivit tvingad till att vara utan dig.
Håll mig i handen. Jag saknar dig.
Förlåt för att jag inte har skrivit till dig på några dagar pappa, men jag har knappt varit hemma sen i fredags. Du kanske har varit med mig. För kanske är det så att där jag går... där finns du. Laget har varit iväg och haft en rolig helg tillsammans med massa matcher, men tyvärr kom vi inte därifrån med guldet. Men vi har haft roligt, spelat bra och nu är jag väldigt trött. Kanske ska jag gå och lägga mig så att jag har en chans att få träffa dig.
Imorgon börjar jag skolan igen, pappa. Tänk när man var liten och skulle börja skolan för första gången. När föräldrarna följde med första dagen. När man var fint klädd. Tänk vad tiden går fort. Lite för fort ibland. Ibland väldigt långsamt. Tiden med dig gick fort. Alldeles för fort. Jag hann inte med till slut. Tiden utan dig går sakta framåt. Jag hatar att ha blivit tvingad till att vara utan dig.
Håll mig i handen. Jag saknar dig.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
När kommer du hem från jobbet, kliver innanför dörren, kramar oss, pussar mamma, ler, skrattar och somnar i soffan igen? När kommer du hem igen pappa? Vi väntar fortfarande...
Våga vilja leva vidare efter en svår förlust. Sida 36. "Erkänn förlusten".
- Du kanske kämpar både med att försöka ta in och förneka att det verkliga har inträffat.
- Det har hänt. Det är sant.
- Ta in att du har gjort en förlust.
- Du kanske undrar om du är stark nog att bära förlusten.
- Du är tillräckligt stark.
- Du lever.
- Du kommer att överleva.
Det finns inget att göra.
Bara acceptera.
Och ta smärtan.
Det är ju ända gången jag får träffa dig.
God morgon min ängel.
Det var många nätter sen nu. Många nätter sen jag fick känna att du är bredvid mig. Många nätter sen jag fick känna din närhet - krama dig. Jag har inte fått se dig som en ängel på jättelänge. Min alldeles speciella skyddsängel. "Möter man personen i drömmen - då är den och hälsar på just då, ser till så att allt är bra". Jag saknar att möta dig i drömmarna, pappa. Jag saknar till och med att gråta i drömmarna. Samtidigt som jag hatar att drömma om dig, för att allt blir dubbelt så jobbigt, älskar jag att drömma om dig.
Det är ju ända gången jag får träffa dig.
I drömmarnas värld.
Det var många nätter sen nu. Många nätter sen jag fick känna att du är bredvid mig. Många nätter sen jag fick känna din närhet - krama dig. Jag har inte fått se dig som en ängel på jättelänge. Min alldeles speciella skyddsängel. "Möter man personen i drömmen - då är den och hälsar på just då, ser till så att allt är bra". Jag saknar att möta dig i drömmarna, pappa. Jag saknar till och med att gråta i drömmarna. Samtidigt som jag hatar att drömma om dig, för att allt blir dubbelt så jobbigt, älskar jag att drömma om dig.
Det är ju ända gången jag får träffa dig.
I drömmarnas värld.
Kärleksvisan.
Dag för dag.
Hej älskade pappa.
Visst är det märkligt hur sorg och saknad kan visa sig på så olika sätt på olika människor? Jag vill sparka på något, slå på något och gråta floder överallt. Men samtidigt kunna le och kämpa. Någon annan vill inte visa någonting, och slår istället sig själv inombords. Misshandlar hjärtat. Misshandlar själen. Någon annan lever som vanligt. Som om ingenting har hänt. Någon annan måste göra någonting hela tiden. Hålla sig sysselsatt och ha tankarna på något helt annat än sorg. Kanske till och med få möjligheten att skratta dagen lång. Alla sorger är olika. Min sorg är min sorg. Någon annans sorg är den personens sorg. Även om sorgen tillägnas samma människa. Samma hjärta. Visst är det konstigt, pappa? Man ser det inte på utsidan, men på insidan slåss man mot livets utmaning - att lära sig att leva med sorgen och saknaden. Man slåss mot något som man nästan med säkerhet vet inte kommer försvinna. Nu är det här vardagen. Nu är det här vardagen.
Och oj, vad det är svårt. Förut tyckte jag det var svårt att utmana vardagen, testa något nytt. Du vet hur jag är. Lite småfeg ibland. Nu är det vardagen - livet - som utmanar mig. Det är inte svårt. Det är svårare än så. Obeskrivligt. Elakt. Fruktansvärt. Ännu svårare när man är som jag. Lite småfeg.
Vissa dagar skrattar jag från morgon till kväll. Vissa dagar blandas skratten med tårar. Minnen blandas med verkligheten. Vissa dagar gråter jag lika mycket som jag gjorde på din begravning. Lika mycket som jag gjorde när jag fick veta både början och slutet på resan. Allt det tillsammans. Att leva från dag till dag - det var något jag trodde skulle dröja länge till. Jag hatar det. Jag hatar att det är många som är tvingade till att leva från dag till dag. Man kan aldrig veta hur hjärtat mår nästa dag.
Ju större kärlek, ju större sorg.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och en sak lovar jag dig pappa; jag kommer aldrig att ge upp. Aldrig. Inte förrän det tar stopp. Men där vet jag att du bär mig över. Och så fortsätter jag min resa framåt. Dag för dag. Utan dig i livet. Med dig i hjärtat och i blodet.
Visst är det märkligt hur sorg och saknad kan visa sig på så olika sätt på olika människor? Jag vill sparka på något, slå på något och gråta floder överallt. Men samtidigt kunna le och kämpa. Någon annan vill inte visa någonting, och slår istället sig själv inombords. Misshandlar hjärtat. Misshandlar själen. Någon annan lever som vanligt. Som om ingenting har hänt. Någon annan måste göra någonting hela tiden. Hålla sig sysselsatt och ha tankarna på något helt annat än sorg. Kanske till och med få möjligheten att skratta dagen lång. Alla sorger är olika. Min sorg är min sorg. Någon annans sorg är den personens sorg. Även om sorgen tillägnas samma människa. Samma hjärta. Visst är det konstigt, pappa? Man ser det inte på utsidan, men på insidan slåss man mot livets utmaning - att lära sig att leva med sorgen och saknaden. Man slåss mot något som man nästan med säkerhet vet inte kommer försvinna. Nu är det här vardagen. Nu är det här vardagen.
Och oj, vad det är svårt. Förut tyckte jag det var svårt att utmana vardagen, testa något nytt. Du vet hur jag är. Lite småfeg ibland. Nu är det vardagen - livet - som utmanar mig. Det är inte svårt. Det är svårare än så. Obeskrivligt. Elakt. Fruktansvärt. Ännu svårare när man är som jag. Lite småfeg.
Vissa dagar skrattar jag från morgon till kväll. Vissa dagar blandas skratten med tårar. Minnen blandas med verkligheten. Vissa dagar gråter jag lika mycket som jag gjorde på din begravning. Lika mycket som jag gjorde när jag fick veta både början och slutet på resan. Allt det tillsammans. Att leva från dag till dag - det var något jag trodde skulle dröja länge till. Jag hatar det. Jag hatar att det är många som är tvingade till att leva från dag till dag. Man kan aldrig veta hur hjärtat mår nästa dag.
Ju större kärlek, ju större sorg.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och en sak lovar jag dig pappa; jag kommer aldrig att ge upp. Aldrig. Inte förrän det tar stopp. Men där vet jag att du bär mig över. Och så fortsätter jag min resa framåt. Dag för dag. Utan dig i livet. Med dig i hjärtat och i blodet.
OHANA.
Leenden för dig. Skratt för dig.
Hej himlens klaraste stjärna!
I morse var det innebandyträning och jag fick le ännu en dag. Det uppskattar jag. Jag uppskattar dom människorna som får mig att le och skratta. Dom skratten och leendena tar mig framåt. Även om det var en dålig dag för mig inebandymässigt - så fick jag iallafall le. Till och med skratta. Jag är bortskämd med det. Tänk att det finns hur många som helst runt mig som får mig att se positivt på saker och ting. Se positivt på vardagen och få mig att vilja leva den som en vanlig dag. Det är fint. Och dom vet säkert inte ens om det själva. Det gör det hela ännu finare - att dom helt enkelt är sig själva och får mig att känna glädje.
Jag kan göra bättre ifrån mig nästa träning, för det som har varit kan man inte göra något åt efteråt, eller hur? Så skulle du ha sagt till mig. Och du har rätt. Jag saknar dig. Fruktansvärt mycket.
Igår var din fina vän Anders här på middag, och det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag uppskattar allt han gör för oss. Men framför allt - han pratar om dig och han får oss att skratta.
Jag älskar dig - varje dag!
I morse var det innebandyträning och jag fick le ännu en dag. Det uppskattar jag. Jag uppskattar dom människorna som får mig att le och skratta. Dom skratten och leendena tar mig framåt. Även om det var en dålig dag för mig inebandymässigt - så fick jag iallafall le. Till och med skratta. Jag är bortskämd med det. Tänk att det finns hur många som helst runt mig som får mig att se positivt på saker och ting. Se positivt på vardagen och få mig att vilja leva den som en vanlig dag. Det är fint. Och dom vet säkert inte ens om det själva. Det gör det hela ännu finare - att dom helt enkelt är sig själva och får mig att känna glädje.
Jag kan göra bättre ifrån mig nästa träning, för det som har varit kan man inte göra något åt efteråt, eller hur? Så skulle du ha sagt till mig. Och du har rätt. Jag saknar dig. Fruktansvärt mycket.
Igår var din fina vän Anders här på middag, och det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag uppskattar allt han gör för oss. Men framför allt - han pratar om dig och han får oss att skratta.
Jag älskar dig - varje dag!
Det där stora ärret...
Det kommer alltid att finnas där. Det kommer varje dag i hela mitt liv påminna mig om det som har varit. Även påminna om det som inte kommer få bli minnen - framtiden utan dig. Det kommer alltid att synas på något sätt. Inombords. Utåt. Beteendemässigt. Tårar. Konstiga tankar. Leenden. Slag. Ilska. Skrik. Skratt. På något vis kommer det alltid att visa sig. Ibland ofta. Ibland mer sällan. På olika vis. För mig själv och gentemot andra. Vissa förstår. Vissa förstår inte. Vissa har överseende. Vissa har det inte. Det kommer vara där hela livet. Och jag ska lära mig att leva med det. Någon dag.
Det där stora ärret...
Jag hatar att jag inte kunde rädda dig.
Hjärtat kämpade. Men dina ögon sa något annat. Jag hatar att du skulle behöva vara rädd, pappa.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att ta din rädsla för att dö, rädslan för att lämna oss kvar. Jag var rädd. Det kunde jag ta. Jag är fortfarande rädd. Det kan jag ta. Men att se dig rädd - det var helt främmande. Du och rädsla hör inte ihop. Men det är något jag kommer få leva med hela livet - synen av att se dig ledsen och rädd. Världens starkaste pappa. Och jag kunde inte ta det ifrån dig. Hur mycket jag än ville.
Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kunde rädda dig.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att ta din rädsla för att dö, rädslan för att lämna oss kvar. Jag var rädd. Det kunde jag ta. Jag är fortfarande rädd. Det kan jag ta. Men att se dig rädd - det var helt främmande. Du och rädsla hör inte ihop. Men det är något jag kommer få leva med hela livet - synen av att se dig ledsen och rädd. Världens starkaste pappa. Och jag kunde inte ta det ifrån dig. Hur mycket jag än ville.
Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kunde rädda dig.
Kom tillbaka...
Idag för 14 år sedan gifte ni er - Du och mamma.
Ni firar på olika håll. Otaliga mil från varandra.
Men ändå så nära.
Men ändå så nära.
Idag har du namnsdag pappa. Roland "Rolle" Johnsson.
Det är din namnsdag idag pappa. Rolands dag. Rolles dag. Vi får alla alltid namnsdagskort hem i brevlådan från farmor, det vet du. Johan får också det eftersom han har ditt namn som mellannamn. Numera är det bara ett kort i brevlådan när det är Roland-dagen. Förut damp det alltid ner två kort. Ett till dig. Ett till Johan. Nu är det bara till Johan. Men du får nog en blomma på graven istället.
På din namndag.
På din namndag.
Från morgon till kväll.
Jag hatar att vakna varje morgon och inse att även den här dagen ska upplevas utan dig. Från morgon till kväll. Från morgon till kväll lever vi utan din närhet, och det är en smärta som man inte önskar någon. Sen gör det om möjligt ännu ondare efter en ond, kort stund. För det är då jag inser att det här bara är en morgon utav flera tusen som jag kommer vakna utan dina andetag i mitt liv.
Jag älskar dig - varje dag! Min fina pappa.
Jag älskar dig - varje dag! Min fina pappa.
Någonstans finns du.
God morgon älskade ängel. Min ängel.
Vet du vad som är bra? Att du alltid kommer att vara min pappa. Vart jag än befinner mig någonstans. Vart du än befinner dig någonstans. Jag är en tjej utan pappa. Samtidigt är jag en tjej som har en pappa. Du är en pappa utan barn. Samtidigt som du har två stycken. Vi är pappa, mamma, dotter och son - fast från olika håll. Du är ju fylld av oss. Precis som vi är fyllda med dig och din kärlek.
Du finns. Jag vet inte bara vart. Räcker det att veta så mycket för att man ska orka? Att du finns? Ibland måste man lura sig själv och hjärtat för att orka gå framåt. Eller iallafall för att orka stå kvar där man redan står och trampar. Jag vet inte var du finns någonstans. Och det skrämmer mig ända in till det innersta, pappa.
Men någonstans...
Vi vandrar vägen tillsammans. Fast från olika håll. Kanske möts vi på mitten?
Pappa, utan dig går jag i motvind. Samtidigt som jag går framåt. Jag går framåt på den där vägen som du har sagt att du alltid vetat att jag ska gå på. Den vägen går jag på. Den vägen som jag vill gå på. Hur kunde du veta? Bara att jag går utan dig på den vägen nu. Det var inte meningen att det skulle vara så. Man ska inte gå på vägar ensam. Inte på vägar som man har trott på tillsammans. Men nu gör jag det, och jag ska komma ända fram, om inte längre. För dig och för mig. Du är med mig hela tiden pappa.
"... till döden skiljer er åt? - ja." Men efter döden också. Nu står mamma själv på platsen. Du fattas något ofantligt.
Jag hittar inga ord...
Så mycket saknar jag dig, pappa.
Hela jag saknar dig så att det gör ont. Ska det göra ont? Jag tror det. Då är det på riktigt.
Dina ord blev våra ord.
Jag vill måla en helt ny värld till dig, pappa. Till oss.
Varje dag tänker jag på ditt leende. Varje dag tänker jag på ditt skratt. Det där skrattet jag kunde höra på avstånd. Det där skrattet jag fick höra nära. Ditt skratt och dina leenden varje dag gav mig en trygghet. En trygghet som jag tror att jag inte kommer få uppleva igen. Den tryggheten försvann liksom med dig, pappa. Även om du lever kvar inom mig - så lever inte tryggheten kvar. Men minnena om tryggheten finns där. Så jag kan plocka fram den när jag som mest behöver det. Men det räcker inte alltid. Och det hatar jag. Jag behöver din riktiga närvaro för att känna din trygghet.
Det är för overkligt för att vara sant, att jag inte kommer få känna din trygghet igen. Att jag inte kommer få se ditt leende igen. Att jag inte kommer få höra dig skratta igen. Skratta tillsammans. Ditt skratt kunde många dagar göra hela min dag. Att få se dig le varje dag var som att få en knuff framåt, och att höra eller se dig stolt - det tog mig upp till det blå många gånger. Inombords. Din stolthet lever för alltid kvar, pappa. Den tar mig framåt ibland. Men jag sjunker sen tillbaka igen när jag kommer på att jag inte kommer få uppleva den igen.
Om jag kunde skulle jag måla en helt ny värld pappa. Till dig och till oss. Där vi skulle kunna leva som vanligt igen. Tillsammans. Allihopa. Fortsätta där vi blev avbrutna. Jag vill visa upp dig för hela världen. För att visa att du är världens bästa pappa. Det kommer du alltid att vara.
Ikväll ska jag läsa ditt brev igen. Jag saknar dig så.
Det är för overkligt för att vara sant, att jag inte kommer få känna din trygghet igen. Att jag inte kommer få se ditt leende igen. Att jag inte kommer få höra dig skratta igen. Skratta tillsammans. Ditt skratt kunde många dagar göra hela min dag. Att få se dig le varje dag var som att få en knuff framåt, och att höra eller se dig stolt - det tog mig upp till det blå många gånger. Inombords. Din stolthet lever för alltid kvar, pappa. Den tar mig framåt ibland. Men jag sjunker sen tillbaka igen när jag kommer på att jag inte kommer få uppleva den igen.
Om jag kunde skulle jag måla en helt ny värld pappa. Till dig och till oss. Där vi skulle kunna leva som vanligt igen. Tillsammans. Allihopa. Fortsätta där vi blev avbrutna. Jag vill visa upp dig för hela världen. För att visa att du är världens bästa pappa. Det kommer du alltid att vara.
Ikväll ska jag läsa ditt brev igen. Jag saknar dig så.
Jag kommer aldrig glömma kvällen då du och jag somnade hand i hand till den här låten. Minns du, pappa?
Jag kan sitta och le ena sekunden. Sekunden senare kan mungiporna vara rakt nedåt och mina ögon ser ut som att dom är i en annan värld. I en helt annan värld. Någon annan stans. Någon helt annan stans. Alla mina tankar är hos dig, pappa. Varenda tanke kan jag koppla till dig. Varje dag.
Jag saknar dig så mycket.
Jag saknar dig så mycket.
