Dag för dag.
Hej älskade pappa.
Visst är det märkligt hur sorg och saknad kan visa sig på så olika sätt på olika människor? Jag vill sparka på något, slå på något och gråta floder överallt. Men samtidigt kunna le och kämpa. Någon annan vill inte visa någonting, och slår istället sig själv inombords. Misshandlar hjärtat. Misshandlar själen. Någon annan lever som vanligt. Som om ingenting har hänt. Någon annan måste göra någonting hela tiden. Hålla sig sysselsatt och ha tankarna på något helt annat än sorg. Kanske till och med få möjligheten att skratta dagen lång. Alla sorger är olika. Min sorg är min sorg. Någon annans sorg är den personens sorg. Även om sorgen tillägnas samma människa. Samma hjärta. Visst är det konstigt, pappa? Man ser det inte på utsidan, men på insidan slåss man mot livets utmaning - att lära sig att leva med sorgen och saknaden. Man slåss mot något som man nästan med säkerhet vet inte kommer försvinna. Nu är det här vardagen. Nu är det här vardagen.
Och oj, vad det är svårt. Förut tyckte jag det var svårt att utmana vardagen, testa något nytt. Du vet hur jag är. Lite småfeg ibland. Nu är det vardagen - livet - som utmanar mig. Det är inte svårt. Det är svårare än så. Obeskrivligt. Elakt. Fruktansvärt. Ännu svårare när man är som jag. Lite småfeg.
Vissa dagar skrattar jag från morgon till kväll. Vissa dagar blandas skratten med tårar. Minnen blandas med verkligheten. Vissa dagar gråter jag lika mycket som jag gjorde på din begravning. Lika mycket som jag gjorde när jag fick veta både början och slutet på resan. Allt det tillsammans. Att leva från dag till dag - det var något jag trodde skulle dröja länge till. Jag hatar det. Jag hatar att det är många som är tvingade till att leva från dag till dag. Man kan aldrig veta hur hjärtat mår nästa dag.
Ju större kärlek, ju större sorg.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och en sak lovar jag dig pappa; jag kommer aldrig att ge upp. Aldrig. Inte förrän det tar stopp. Men där vet jag att du bär mig över. Och så fortsätter jag min resa framåt. Dag för dag. Utan dig i livet. Med dig i hjärtat och i blodet.
Visst är det märkligt hur sorg och saknad kan visa sig på så olika sätt på olika människor? Jag vill sparka på något, slå på något och gråta floder överallt. Men samtidigt kunna le och kämpa. Någon annan vill inte visa någonting, och slår istället sig själv inombords. Misshandlar hjärtat. Misshandlar själen. Någon annan lever som vanligt. Som om ingenting har hänt. Någon annan måste göra någonting hela tiden. Hålla sig sysselsatt och ha tankarna på något helt annat än sorg. Kanske till och med få möjligheten att skratta dagen lång. Alla sorger är olika. Min sorg är min sorg. Någon annans sorg är den personens sorg. Även om sorgen tillägnas samma människa. Samma hjärta. Visst är det konstigt, pappa? Man ser det inte på utsidan, men på insidan slåss man mot livets utmaning - att lära sig att leva med sorgen och saknaden. Man slåss mot något som man nästan med säkerhet vet inte kommer försvinna. Nu är det här vardagen. Nu är det här vardagen.
Och oj, vad det är svårt. Förut tyckte jag det var svårt att utmana vardagen, testa något nytt. Du vet hur jag är. Lite småfeg ibland. Nu är det vardagen - livet - som utmanar mig. Det är inte svårt. Det är svårare än så. Obeskrivligt. Elakt. Fruktansvärt. Ännu svårare när man är som jag. Lite småfeg.
Vissa dagar skrattar jag från morgon till kväll. Vissa dagar blandas skratten med tårar. Minnen blandas med verkligheten. Vissa dagar gråter jag lika mycket som jag gjorde på din begravning. Lika mycket som jag gjorde när jag fick veta både början och slutet på resan. Allt det tillsammans. Att leva från dag till dag - det var något jag trodde skulle dröja länge till. Jag hatar det. Jag hatar att det är många som är tvingade till att leva från dag till dag. Man kan aldrig veta hur hjärtat mår nästa dag.
Ju större kärlek, ju större sorg.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Och en sak lovar jag dig pappa; jag kommer aldrig att ge upp. Aldrig. Inte förrän det tar stopp. Men där vet jag att du bär mig över. Och så fortsätter jag min resa framåt. Dag för dag. Utan dig i livet. Med dig i hjärtat och i blodet.
Kommentarer
Trackback
