En andra trygghet. Jag är trygg.
Hej världens bästa pappa (jag tänker på dig varenda stund).
Igår stod jag där du altid stått. I båset. Efteråt hade jag något slags lyckorus i kroppen. Jag kände mig glad - och endast glad - för stunden. Det var en konstig känsla. För den känslan har jag inte haft på oerhört länge. Jag minns knappt hur det kändes. Men nu vet jag.
Igår kväll var det lagfest, och vi har alltid lika kul på dom. Och som vanligt mår man sådär dagen efter dom. Vi skrattar alltid så mycket tillsammans, men vi kan även prata med varandra. Allihopa. Om livet. Om känslor. Om... allt egentligen. De är som en andra familj. Min andra familj. En andra trygghet. Jag är trygg.
Den största tryggheten; den är kopplad till dig. Du gav oss allt ett hjärta kan. Och lite där till. Världens bästa kommer du alltid att vara. Älskade pappa.
Jag vill inte vara utan dig.
I form av pussar och kramar.
Den här veckan är jag ledig från jobbet, och då har jag passat på att vara på SATS på dagarna. Om jag pressar mig själv så tänker jag att jag inte ska ge upp. För det hade aldrig du gjort. Aldrig. Så då fortsätter jag. Ibland är man starkare än vad man tror. Både fysiskt och mentalt.
Man kommer överleva. Man måste bara bestämma sig för att det på något vis ska gå vägen. Och inte ha för bråttom. Försöka le bitvis tills man har samlat ihop så många leenden, att det till slut blir ett skratt.
Jag har hjälp. Runt om mig. För jag har lyckats skratta många gånger.
Jag hoppas att mina leenden och skratt går upp till dig, lika mycket som jag hoppas att alla mina tårar kommer till dig. I form av pussar och kramar.
Du var våran trygghet.
Du är våran trygghet.
Den somnade in när du somnade in.
Jag vill hålla din hand. Somna. Så kan vi somna, och vakna imorgon och inse att det här inte var sant. Att det här aldrig har hänt.
Jag vill vakna med dig. Känna att du andas.
Det kommer jag aldrig att få uppleva igen.
Den tryggheten är som bortblåst. Den försvann när du försvann. Den somnade in när du somnade in.
Den där tryggheten. Som bara du kunde ge mig. Oss.
Vi somnade tillsammans. Hand i hand somnade vi. Tillsammans.
Du och jag. Du och jag, pappa.
Du behöver finnas. I närheten.
Jag måste veta att du är trygg och inte har ont. Då kan jag vara lugn. Då kan jag somna för idag. Och imorgon och under natten vakna upp i den här overkliga verkligheten återigen.
Jag saknar dig något ofantligt mycket, pappa.
Du har vårat hjärta hos dig.
Jag har vårat hjärta hos mig.
Förut satt ni där tillsammans. Du och mamma.
Hon är min ängel här nere på jorden. Du är min ängel där uppe i himlen.
Igår åkte vi upp till Sala för bortamatch, och jag såg framför mig efter matchen hur du skulle stå och le sådär stolt som du alltid gjorde. Som du alltid gjorde...
Vi vann. Världens bästa människor vann tillsammans. Vilket lag. Alltid efter matcherna, så tar jag alltid upp mobiltelefonen. Vet du vad jag alltid tänker göra då? Ringa dig. Ringa dig och säga hur det gick.
Ringa dig...
Sen slår det mig sådär ofattbart hårt och snabbt att jag inte kan ringa dig. Aldrig. Eller jo. Jag kan ringa. Det kan jag. Men jag kommer aldrig någonsin få något svar. Hade du fortfarande levt andats hade du redan varit där, och då hade jag inte ens behövt ringa dig.
Jag vill ringa dig. Ditt telefonnummer kommer alltid att sitta som klister i hjärnans allra innersta del. Jag saknar dig så mycket.
Idag är en sån där kväll där saknaden slår en lite hårdare än vanligt i ansiktet. Lite plötsligt. Jag behöver dig så mycket. När dom här dagarna kommer - när man hinner tänka lite extra - då förstår man vilka människor man behöver nära. Mina underbara vänner och världens bästa familj.
Det var alldeles för länge sen jag träffade Rebecca. Fina Bec. Jag undrar när du och hon sågs sist. Jag minns hur ledsen hon var under begravningen. Och hur hon gick förbi mig och viskade; "jag älskar dig". Du tyckte så mycket om henne. Hon har gett mig så mycket dom senaste åren som jag är henne evigt tacksam. Rebecca Andersson. Min ängel.
Hon är min ängel här nere på jorden. Du är min ängel där uppe i himlen.
Jag är alla mina vänner evigt tacksam. Dom gör mig mindre trasig.
Jag saknar att se ditt stolta leende. Jag vill inte vara utan dig.
Hel - det kommer jag aldrig att bli igen.
Tänker på dig. Vart jag än är.
Hel - det kommer jag aldrig att bli igen.
Mindre trasig - det kan jag bli. Det är mitt mål.
Så småningom. Inte nu. Inte imorgon. Inte i övermorgon.
Den dagen kommer visa sig lika tydligt som solen på sommaren.
Och just nu är det som att det är världens mest gråa, mulna dag.
I mitt hjärta. Solen har gått och gömt sig för ett långt tag framöver.
Lite ondare än alla andra gånger.
Tänk att du har somnat in. För alltid.
Kände du hur mycket vi älskade dig då? Allihopa.
Jag kommer aldrig glömma när du och jag grät tillsammans.
Alla av gångerna. Men allra mest minns jag en särskild gång.
Och den stunden behåller jag för mig själv. Den stunden gjorde så otroligt ont. Otroligt ont att uppleva. Otroligt ont att se.
Lite ondare än alla andra gånger.
En gång familj - alltid familj.
Jag undrar när du insåg att du inte skulle få leva med oss längre.
Gråter du med mig nu, pappa? Jag gråter med dig.
Du log alltid när du såg oss tillsammans.
Jag vet att du tyckte om Johan så mycket. Så himla mycket. Ni brukade alltid skratta ihop. Och prata sport. Mest Djurgården. Erat lag. Ni fick två år tillsammans. Eller tiden innan det blev jag och Johan lärde ni känna varandra, och sen under åren byggdes det bara på till något ännu bättre. Visst, pappa? Jag vet verkligen att du tyckte om Johan.
Kommer du ihåg den kvällen du och mamma berättade att du var sjuk? Klart du gör. Den är inristad med svarta bokstäver i mitt hjärta. Onda bokstäver. Då var Johan här och han fick också veta. Jag minns att ni kramades i soffan efter att jag hade suttit där och kramat dig. Jag satt där med en tom blick fylld med tårar. Tittandes när du, med minst lika tom blick som jag, kramade om Johan. Han förstod ingenting då. Sen berättade jag.
Jag minns det som om det var igår.
Det var nästan sista gången ni träffade varandra. Du och Johan. Du och min Johan. Våran Johan. Han som jag ville att du skulle kunna se med mig hela livet. Nu kommer du få se oss hela livet någon annanstans ifrån. För det vet jag att du vill.
Du log alltid när du såg oss tillsammans.
Ondare än att få ett slag i magen.
Cancer är ett ord, ett begrepp, en sjukdom som inte vill någon människa väl. Inte någon. Inte några. Inte det minsta. Cancer bara förstör. Förstör på heltid. Kommer alltid att göra. Alltid. Varje dag. För en eller flera.
Cancer är en sjukdom som inte ska finnas. Som inte ska finnas i livet. Inte i någons eller någras liv. Cancer är förödande.
Men cancer finns i livet. Cancer finns i livet, och den fortsätter att förstöra på heltid för människan. Människor nära. Människor längre bort. Cancer hör inte hemma i livet. Cancer och livet hör inte ihop.
Jag önskar att det fanns något som botade cancer. Av alla dess slag. Jag önskar att jag kunde säga att jag är världens lyckligaste människa och att cancer inte finns. Att det bara finns i mardrömmarnas värld.
Förut kunde jag säga att jag var den där personen. Den där som var världens lyckligaste.
Men det kan jag inte säga nu. För den där cancern har nuddat mitt liv. Och det för alltid. För alltid.
Det gör ont. Ondare än att få ett slag i magen. För ett slag i magen går över. Iallafall efter ett tag.
Det här... det går inte över.
Har du fortfarande ont, pappa?
Vi har varit med om dig - vi kan inte förlora dig.
Varenda andetag ligger hos dig idag.
Fokus finns inte idag. Varenda andetag ligger hos dig idag. Jag saknar dig så mycket. Jag var ju din tjej, pappa. Det finns inte många som kan ta på våran relation. Inte på din och lill-Jontes heller. Inte på din och mammas heller. Vi var en familj. Vi är fortfarande en familj. Men herregud vad du fattas, pappa. Hela tiden. Vi var ju bäst tillsammans. Vi fyra. Vi hör ihop. Varför skulle du tas bort?
"Vi som hade det så bra..." Dom orden ekar i mitt huvud just nu.
PS. Jag drömde om dig i natt. Du var död. Fast levande. Du var ledsen.
För dig.
Ikväll var jag på Bootcamp/Crosstraining, och jag överlevde det. Det var rätt så tufft emellanåt. Direkt efter det åkte jag till träningen, och nu äntligen ligger jag redo för att sova nyss hemkommen från träningen. Underbara lag.
Många gånger under Crosstrainingen tänkte jag på dig. Att jag fan inte skulle ge upp. Aldrig. Jag skulle inte ge upp någonting. Inte under någon övning. Och det gjorde jag inte heller. Istället gjorde jag tvärt om - tog i ännu lite mer, det där sista, i slutet. För dig.
Jag får en timmes sovmorgon till jobbet imorgon, och jag antar att det bara är att tacka och ta emot det.
Det kommer upp så många tankar i mitt huvud hela tiden. Varje tyst stund. Då är tankarna där. Tankarna som endast innehåller dig. Fina du. Min älskade pappa. Våran älskade pappa. Allas Rolle.
Jag saknar dig.
Varje dag.
Jag älskar dig.
Varje dag.
Du hade aldrig slutat att kämpa. Då ska inte jag heller göra det.
Jag tror att vi gjorde dig stolta idag. För vi kämpade. Riktigt ordentligt emellanåt. Vi vann. Tillsammans gjorde vi det också. Laget. Laget som endast består utav bra människor. Fina människor. Empatiska människor. Snälla människor.
I morse kände jag att jag inte skulle le mycket. Nästan ingenting. Det brukar jag känna. Allra mest på morgonen. För jag vaknar upp till en verklighet som jag inte vill ska finnas. Men det är samma sak varje gång - att laget får mina mungipor att resa sig uppåt istället för nedåt. Tydligt. Starkt. Dom är starkt inristade i mitt hjärta.
Imorgon bitti ska jag och Trophy åka in till mammas jobb för att få lite hjälp angående Thailand-resor. Sen på kvällen ska jag på Bootcamp på SATS och efter det åker jag till träningen med laget. Jag kan nog räkna med en ordentlig träningsvärk dagen efter. Man får passa på när man är ledig från jobbet. Eller hur? På tisdag kör det igång igen.
På Bootcamp imorgon ska jag aldrig sluta kämpa. Det har jag lovat mig själv. Du hade aldrig slutat att kämpa. Då ska inte jag heller göra det.
I dina fotspår...
Jag kom precis hem från bio med världens bästa Elin. Den människan ger mig så mycket energi, så det känns som att det är det enda jag behöver för att gå igenom ytterligare dagar utan dina andetag. Dygnet runt är hon där och tar emot mig när jag faller. Varje sekund lyfter hon upp mig när jag ramlat. Hon håller min hand i alla lägen, och det är jag henne evigt tacksam. Det vet hon om.
Idag stod jag där... på din plats. I båset. Coachande. Det kändes konstigt. Där har ju du stått förut. Och nu var det jag som stod där. I dina fotspår.
I dina fotspår...
Vi kommer till dig imorgon och tänder mer ljus.
Imorgon ska jag kämpa för dig. Älskade pappa.
Om jag gråter - får du varma pussar då?
Vi hade ju inte skrattat färdigt tillsammans, pappa. Vi hade ju bara börjat.
Tänk att få se bröstkorgen lyftas - om än svagt - kan ge en trygghetskänsla.
Den där trygghetskänslan försvann när jag inte längre såg bröstkorgen lyftas.
Om jag ropar på dig - svarar du då?
Om jag skrattar - skrattar du också då?
Om jag gråter - får du varma pussar då?
Då visade sig verkligheten.
Inte den minsta lilla sanning skulle kunna dölja sig i dom orden. Det fanns inte en möjlighet till det. Du har ju alltid varit hos oss. Alltid. Alltid. Alltid.
Tänk att viljan och kärleken kan ta över verkligheten så starkt. Det fanns inte för mig att du inte skulle få leva mer. Inte förrän jag fick se det med mina egna ögon. Med mitt egna hjärta. När jag fick se dig för sista gången. För sista gången.
Då visade sig verkligheten. Och den har sedan dess stannat. Nära. Otroligt nära. Ibland för nära. Dygnet runt. Varje dag.
Olika stunder i huvudet visar sig som tydliga filmer varje dag. Verkligheten spelas upp dygnet runt. Samma. Samma. Samma.
Jag vill hålla din hand. Känna din doft. Le tillsammans med dig. Gömma fjärrkontrollen. Träna med dig. Skratta tillsammans med dig. Prata med dig. Höra dina andetag. Se dig andas.
Nu ser jag inte vad jag skriver mer. Så istället kollar jag på min arm och tänker på vad du sa.
"Ska vi för alltid ta adjö,
vill jag hellre dö,
än tvingas leva ensam utan dig.
utan dig."
Jag vill bara få vara nära dig. Skratta med dig.
För att jag saknar dig.
Jag saknar den lukten. Jag saknar att öppna dörren. Jag saknar att kliva in tyst om jag såg att du blundade.
Jag saknar allt det där som man inte borde sakna. För att jag saknar dig.
Kom tillbaka till oss, pappa.
Som din dotter. På din plats.
Igår var jag hemma hos Sophie och fixade hennes hår, sen åkte vi till träningen med killarna och sen hem hit. Hon åkte tidigt imorse till jobbet och jag låg kvar. Men jag ska inte slöa hela dagen iallafall, för jag ska strax åka och gymma. Och ikväll är det tidig träning också. Med världens bästa lag.
På lördag, pappa... då ska jag stå i båset på killarnas match. Jag ska stå på din plats. På din plats. Men inte ta din plats. För det kan ingen. Men jag ska stå där. Göra nytta. Jag kommer vara nervös. Men jag tar det som en ära. Att få stå där. Som din dotter. På din plats.
Vet du vad vi fick veta igår kväll, pappa? Det kommer hängas en bild på dig i Bele-huset. För att man ska minnas och hedra. Du ska ha ett foto bredvid fotot på Viktor som gick bort precis innan dig. Där ska du få hänga också. Vi ska få välja foto på dig, och sen hänger någon upp det. Så att alla kan se dig. Det var fint av dom att säga det. Eller hur? Du hade blivit glad, det vet jag.
Jag saknar dig något ofantligt. Jag tror att man som människa saknar ännu mer, när man vet att den eller dom man saknar inte kommer komma tillbaka. För det gör det hela till en omöjlighet. Det gör det till ett ännu högre hinder än vad det redan är.
Jag saknar dig så mycket. Du vet väl att du får komma tillbaka när du vill, pappa? Alla här hemma tycker det.
Puss
Våga vilja leva vidare efter en stor förlust. Citat. Sida 32.
Du kommer att överleva
- Du kommer att må bättre.
- Helt säkert.
- Läkeprocessen har en början, en mitt och ett slut.
- Kom ihåg, i början, att det finns ett slut. Det är inte så långt borta som du tror. Du kommer att bli återställd.
- Naturen är på din sida och naturen är en mäktig bundsförvant.
- Säg till dig själv, ofta: "Jag lever. Jag kommer att överleva."
- Du lever.
- Du kommer att överleva.
Kanske det...
... men det är inte alls nära det där så kallade "slutet". Jag är inte redo för boken. Men jag läser. Jag läser och analyserar. Tar in. Tänker på orden. Märker att på varje sida står det många ord som stämmer in. Ordagrant. Boken sätter fingerspetsen på känslan och situationen. Det är jobbigt. Men samtidigt otroligt bra.
Jag läser den för dig, pappa.
Hela livet ut.
Det är fel att du inte är här. Det är fel att du inte får andas mer.
Men jag ska försöka andas för dig. Hela livet ut.
Sov gott pappa.
Sov gott för alltid.
Jag älskar dig - varje dag.
En konstig, tung känsla som förut var lätt och naturlig.
Tänk om du hörde mig..? Tänk om du hörde mig, pappa.
Jag kan inte sluta tänka på att jag ropade på dig. Och känslan som kröp igenom kroppen. Det kändes. Det kändes ordentligt. Som om jag precis gjort bort mig inför hela världen. Jag kan inte sluta tänka på det.
För tänk om du hörde mig.
Jag vet ju att du inte svarar.
Vet du vad jag råkade göra ikväll? Sporten var på tv... en intervju med Kristoffer Ottosson. Vet du vad jag gjorde automatiskt? Ropade på dig. Jag ropade högt (högt) och tydligt; "pappa!"
Efter det fick jag ont i magen och blev tyst. Stum. Lite skakig. Varför ropade jag på dig? Jag vet ju att du inte svarar.
Vanligt vis hade du redan suttit i soffan och kollat. Men gjorde du inte det. Och jag ropade istället på dig.
Jag förstår inte. Jag förstår inte, pappa.
Tio månader på dagen efter att du tog ditt sista andetag... Då ropar jag på dig.
Fan... fan vad jag saknar dig.
Det lyser hos dig. Ser du det?
Jag fick hålla din hand.
God morgon pappa. Min fina pappa.
När jag vaknade nu i morse - på tok för tidigt efter igår - tänkte jag på kvällen då du och jag somnade hand i hand till den här låten. Du i din sjukhussäng. Jag i den stora stolen bredvid din säng. Vi somnade tillsammans.
Jag fick hålla din hand. Jag fick hålla din hand i min. Länge. Hela skivan hann spelas under tiden vi sov. Vi höll hand innan. Vi höll hand under. Och vi höll våra händer tillsammans efter.
Jag fick hålla din hand.
När får jag göra det igen?
Jag hatar cancer.
Klockan har blivit den 10 januari 2010 nu.
Den 10 januari betyder tio månader utan dig.
Tio månader helt utan dina andetag. Utan dig.
Jag hatar cancer.
Det är tungt att andas utan dig.
Det är en utmaning att le utan dig.
Jag hatar cancer.
Någonstans ifrån håller du min hand. Det måste du.
Men det här är också en mardröm.
När jag tänker på dom stunderna nu... så känns det som att jag skulle göra vad som helst för att få vara på sjukhuset med dig varje dag.
Tänk att man kan längta efter att vara på ett sjukhus. Det är nog inte sjukhuset jag längtar efter eller saknar. Det vet jag. Det är inte situationen heller. Det vet jag. Det var ju en mardröm.
Men det här är också en mardröm.
Ett liv utan dig.
Det är att vara nära dig jag saknar. Det är att veta att du andas som jag saknar. Det är att veta att du finns som jag saknar.
Det är allt... allt med dig, som jag saknar.
Jag älskar dig - varje dag.
Livet var underbart när du var i det...
Jag tror på för alltid.
Hur länge kommer verkligheten bestå av tårar? Vad tror du pappa? Jag tror på för alltid.
Det finns leenden också. Till och med skratt som leder till kramp i magen. Och dom försöker jag tillägna dig. Min fina pappa.
Tårar. Svaghet. Skratt. Styrka. Dåliga dagar. Bra dagar.
Utan dig. Allting svart.
Jag glömmer aldrig det här mms:et från dig. Från sjukhussängen. Med ditt och mitt hjärta i handen. På andra sidan telefonen höll jag i det andra hjärtat. Ditt och mitt hjärta. På vänster handled.
Du har det med dig. På dig. Hos dig. Jag har det med mig. På mig. Hos mig.
Du är hos mig. Inom mig. Inte bredvid mig. Overkligt.
Jag ville prata med dig. Prata till dig. Därför gjorde jag det.
I natt blev det så som det inte har blivit så jättemånga gånger (tro det eller ej)... att jag grät mig till sömns. Jag grät för dig. Jag gick och la mig vid tio-tiden. Började gråta när jag skrev i boken till dig. Och sen fortsatte det. Klockan halv 4 i natt slutade jag titta på klockan med tårfyllda ögon, våta och torra kinder. Och sen ringde klockan kvart i 6. Ungefär en timmes sömn och nu är jag äntligen hemma från allt. Hängig med magknip och en oroskänsla. Den känslan som alltid finns där på något sätt.
Jag saknar dig så mycket. Jag låg och tittade på foton på dig hela natten. Sa några ord till dig lite då och då. Jag kände mig inte ens dum. Inte ett dugg knäpp. Jag ville prata med dig. Prata till dig. Därför gjorde jag det.
Jag kände mig så otroligt ensam. Hade jag haft tillräckligt stor säng och bil så hade jag åkt och hämtat hem Elin, Johan och Sophie till mig. Alla tre. Mina stjänor. En del av min trygghet.
Jag tänkte gå och lägga mig i din och mammas säng när jag inte orkade mer. Men jag visste att det inte skulle hjälpa. Inte i natt. Så jag fortsatte gråta i mitt rum. Fälla tårar. För dig. Skickade massa varma pussar till dig.
Medan jag kröp ihop och grät, så låg jag ibland och tittade på min arm med dina ord på. Det gjorde ont. Jätteont.
Jag vill att du ska leva.
Jag skulle göra vad som helst för att du skulle få komma tillbaka.
OHANA
varje dag
Ena dagen fanns du. Andra dagen hade du tagits ifrån oss.
När jag la mitt huvud bredvid dig för sista gången.
När jag höll din hand i min för sista gången. Kallt.
När jag grät vid dig för sista gången. Högt. Skakigt.
När jag såg dig för sista gången. Tårögd. Chockad.
När jag såg att du inte längre andades. Helt blixt stilla.
Jag ville aldrig gå därifrån. Jag ville inte lämna bort dig.
När jag gick från ditt rum för sista gången. Den allra sista.
Dagen innan fanns du. Men nu andades du inte mer. Stilla.
Men du fanns där. Bilderna återkommer varje dag. Känslan.
Det gör att det blir svårt att andas. Oerhört svårt. Omöjligt.
Ena dagen fanns du. Andra dagen hade du tagits ifrån oss.
Hur är det möjligt? Du har ju alltid funnits. Här hos mig. Hos oss.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga hur mycket jag saknar dig.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga tack för allt du gjort. Allt.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga hur mycket jag älskar dig.
Tänk om jag fick träffa dig igen, och sedan ha kvar dig här hos oss.
Tänk om...
Jag ville aldrig gå ifrån dig pappa. Jag ville aldrig lämna dig.
Jag ville aldrig behöva se dig för sista gången. Sista gången.
Den dagen ska komma först när man är gammal. När alla är gamla.
Jag ville aldrig gå pappa. Lämna bort dig. Dit där du inte hör hemma.
Om jag visste när sista gången ditt andetag skulle komma - då hade jag varit hos dig varenda sekund på dygnet. Nu kom jag för sent. Nu fick jag se dig för sista gången utan andetag. Jag saknar dig så mycket. Det är svårt att acceptera att världens snällaste människa som alltid har funnits här för alla, helt plötsligt inte får vara här längre. Aldrig mer. Det fanns ju så mycket mer som vi alla skulle göra. Tillsammans. Snälla pappa, kom tillbaka. Jag gör vad som helst. Jag behöver dig.
Sov gott i natt pappa. Sov gott för alltid.
Det lyser hos dig varje dag.
Det ekar i hjärtat.
Utan dig... känns allt så oerhört tungt. Som att tårarna trycker på under kindbenen så fort det minsta inte blir som jag vill eller tänkt mig. Ska det vara så, pappa? Jag behöver dig. Hela tiden.
Jag kan inte få fram orden idag pappa. Jag känner mig bara otroligt ledsen. Ensam. Rädd. Svag. Halv. Utan dig.
Ensamheten är inte här, men det känns. För du behövs. Alla behövs. Men dom alla finns ju här. Runt om. Du finns inte här. Ingenstans runt om.
Allting är tungt utan dig. Precis allt. Tomt. Det ekar i hjärtat. Samtidigt som det är fyllt utav dig. Det är sorgen som gör att det känns tomt. Jag vill ha dig hemma.
Det är ingen bra dag idag. Snälla, kom hem igen.
Kom tillbaka och håll om oss alla, pappa.
Det är bra där. I den världen.
Idag jobbade jag till stängning, och sen åkte jag direkt från jobbet in till Fridhemsplan där laget befann sig. Vi åt sushi och bowlade. Gud, vad kul jag hade. Dom är några av världens bästa människor. Innan vi började spela hade jag tänkt säga som du alltid sa innan allting; "bara så att ni vet, så har jag aldrig förlorat i det här..." Men det gjorde jag inte. Med all rätt. Jag har mött några av mina överkvinnor i bowling. Tur att vi spelar i samma lag. Fina människor.
Efter bowlingen åkte jag hem till Johan med sällskap av Cissi och nu är jag här. Imorgon är man ledig. Skönt. Då får jag längre tid på mig att drömma om dig. Då får jag längre tid till att träffa dig. I drömmarnas värld.
Det är fint där. I den världen. Det är bra där. I den världen.
Jag saknar dig så mycket. Allt du brukade säga och göra... det säger och gör jag nu. Lite förut också. Men nu, när du inte får vara här mer - då är jag som du oftare. Du var bäst. Du är bäst.
Det är tomt utan dig...
... otroligt tomt.
Ditt leende och skratt. Det finns där.
Vi hade hur roligt som helst igår och i natt , och som resultat är jag väldigt trött idag. Men det gör inget. Så är det. Vänner får en till en annan planet för stunden. Det är jag tacksam för.
Imorgon bitti är det slut på julledigheten. Jobb står på schemat och sen är det bråttom hem för att sen åka till matchen. Jag ska göra mitt bästa. Alla kommer göra sitt bästa. Det bästa utifrån läget som är. Det ska gå. För vi vill.
Jag har legat i sängen hela dagen sen Elin skjutsade hem mig och jag ligger fortfarande här.
Mitt i den härliga kvällen igår så kom du upp i mitt huvud ett flertal gånger. Då kände jag mig inte kontaktbar. Då var det bara du. Och jag. Du och jag. Jag tänkte på vissa stunder. Olika varje gång. Men som alla får mig att tappa leendet. Dom stunderna kommer alltid få mig att tappa leendet.
Inget är som det ska utan dig.
Du är i mina tankar hela tiden.
Du är i mitt hjärta hela tiden.
Ditt leende och skratt. Det finns där.
Ditt beteende. Det finns där. Alltid.
Jag saknar dig så mycket pappa.
Ju större kärlek - ju större sorg.
I morse efter träningen ringde Jimmy. Han berättade en sak som jag tänker skriva till dig i skrivboken imorgon när jag har den. Det var lite läskigt att höra. Men ändå tog jag det som något positivt. Det var någonting att ta på. Även om det även den här gången inte gällde mig personligen.
Nu är jag hemma hos bästa Elin. Vi har precis varit och handlat och ska laga middag nu. Sen kommer Nikolina hit och vi ska ut och ha kul. Några fler anländer säkert också så småningom. Ja, vi är försiktiga, det vet du pappa. Niko fyller år på måndag, så vi passar nog på att fira henne lite ikväll.
Jag tänker på dig hela tiden. Det hoppas jag att du känner. Precis som du kände att vi alla älskade dig så mycket när du fortfarande andades. Vi älskar dig fortfarande. Ännu mer, om det är möjligt.
Ju större kärlek - ju större sorg.
Hopp till mig. Med sina ord till dig.
Igår fick du massa fint ljus upp mot himlen. Det är första nyårsaftonen som jag firar in det nya året med tårar på grund av saknad och sorg. Att du inte var där med oss - det var helt overkligt. Trots att jag vet att du är borta, så var det första nyåret som du inte andades med oss. Och det, det var fel.
Det flög såna där ljusballonger på himlen vid tolvslaget. Dom lös starkt och dom flög högt. Jag följde dom med tårfyllda ögon, tills jag inte såg ljuset längre. Det var som att dom kunde flyga hur långt bort som helst. Jag tänkte att du fick ljuset.
Idag fick jag fina ord tilldelat mig. Eller snarare tilldelat dig. Från en person som stärker många. Från en person som sprider energi. Nu spred hon även hopp. Hopp till mig. Med sina ord till dig.
Dom orden kommer jag hålla för mig själv. Och även visa mamma. Det var ord som gav mig ett leende mitt i allt. Nästan ett stolt leende. Det jag fick läsa kändes så äkta. Så otroligt äkta. Från en äkta person.
Ord kan stärka en något otroligt för stunden. Medvetenheten om att det finns människor runt om som tänker med sina hjärtan för andras skull. Orden jag fick idag - dom gav mig en form av styrka.
Du fick ljus igår. Nu vet jag det. Med all säkerhet. Du fick ljus.
Du ville alltid alla människor väl. Det visar sig fortfarande. Nu vet jag det.
Nytt år. Samma sorg. Samma saknad.
Första dagen på det nya året. 2010.
Nytt år. Samma sorg. Samma saknad.
