Så är vi alltid tillsammans.
Sorgen efter dig ligger som grund till mycket.
Saknaden efter dig ligger som grund till det mesta.
Kärleken till dig ligger som grund till allt. Allt. Allt.
Jag kramar om hjärtat som vi delar. Någonstans.
När jag håller om hjärtat så vet jag. Någonstans.
Jag griper tag i hjärtat. Klappar det. Håller om det.
Så är vi alltid tillsammans. Just då. Du och jag.
Någonstans.
Grattis på födelsedagen världens bästa pappa. Vi har tänt ljus för dig idag.
"När min man dog, dog jag också. Enda skillnaden var att jag inte dödförklarades."
Vi saknar dig. Vi saknar dig så fruktansvärt mycket.
Kom hem.
Vad ska jag göra när hjärtat blöder konstant? När folk runt omkring tror att alla fungerar likadant och inte förstår? Jag vill inte vänja mig vid att leva med sorgen kombinerat med precis allt annat. Inte om jag inte får göra det på mitt sätt. Men mitt sätt blir inte förstått. Får inte bara vara. Får inte bara göra det som jag behöver för stunden. Inte utan konsekvenser. Jag behöver dig. Man kan aldrig förutse någonting. Inte någonting alls. Behöver jag en mils avstånd mellan mig och min verklighet - då vill jag ha det. Även om det bara är för ett kort tag. Utan några konsekvenser som får mitt hjärta att sjunka lite till, och blöda lite till. Det blir inte bättre annars. Bara värre. Men mitt sätt förstås inte. Mina ord blir till luft i tomma intet, växer till stormar och jag önskar att jag var med dig. Just då. När får jag bara vara Lisa Johnsson, 20 år gammal med en pappa i himlen, göra det jag behöver för stunden och inte mötas varannan dag av missnöje och varannan dag glädje? När får jag bestämma något själv utan negativa känslor tillbaka? Vet du det, pappa? Hur kan några ord få vända mig upp -och ned? Hur kan en blick från ett par ögon få mig att känna mig som världens sämsta människa för stunden? Hur mycket får en annan person bestämma över mina beslut? Hur starkt får en annan person reagera på vad jag känner och behöver? Kom hem.
I alla lätta situationer - då fattas du extra mycket. I alla svåra situationer - då fattas du ännu mer.
Såg du, pappa?
Jag gör det istället. För dig. För oss. Såg du, pappa?
Alla har en hjälte. Du var min.
Det är inte rätt att du inte får vara här. Du ville ju finnas kvar.
Jag känner fortfarande samma hugg i hjärtat när jag tänker på hur rädd du var. Rädd för att lämna oss. Vi var rädda - tillsammans. Jag tänker ofta tillbaka på när jag vände om och gick in till dig igen, fram till dig, pussade dig i pannan och du fällde tårar. Du kröp ihop och kramade om kudden i sängen som stod i rummet som du inte hörde hemma i. Jag ville inte säga hej då. Jag ville bara att du skulle veta att du inte var ensam. Jag ville inte åka hem. Hemma är där alla vi är tillsammans.
Tanken på att vi delar hjärtan, du och jag, och att du har det med dig runt vänster handled där du är nu - det tar fram den där känslan som jag kallar maktlöshet. Jag hatar att jag inte kunde göra något. Hur starkt jag än drog emot orättvisan, så var den andra sidan alltid starkare. Jag hade inte en chans. Vi hade inte en chans. Även om vi sa att vi skulle klara det tillsammans. När vi låg där i din och mammas säng den där morgonen som var starten på kampen. Jag och Johan i din famn. Mamma bredvid. Vi grät tillsammans. Jag längtar tillbaka dit. Bara för att jag vill vara i din närhet.
Snälla pappa, kom hem.
Mitt livslånga hål.
Idag fick jag ännu ett bevis på att jag inte är ensam. Jag är omringad av helt fantastiska människor hela dagarna. Dom får mig att le mitt bredaste. Dom kramar om mig. Dom värmer mig. Alla får vara den dom är. Jag är inte den enda som varit med om det här.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Ibland vrider sig den där oslipade kniven lite extra. Vissa dagar. Vid vissa tillfällen. Som när folk pratar om cancer. Jag hatar ordet cancer. Cancer förstörde för oss. Cancer tog dig ifrån oss. Cancer gjorde hål i mitt hjärta som alltid kommer blöda. Inget plåster kan laga mitt hål. Mitt livslånga hål.
"Varje gång ni ser en stjärna lysa extra starkt - då vet ni."
Den här overkliga verkligheten.
Men jag vet att vi delar en plats. Våra hjärtan...
Ett par vingar.
Hur känns det att ha vingar? Har du vingar? Eller får man bara det i början, när allt är nytt, tills man har lärt sig att flyga och sväva på egen hand? Är dom vita? Är dom tunga? Är dom lätta? Kan man flyga nedåt med vingarna? Delar man på ett par vingar, eller får alla egna? Är det svårt att vara där du är? Eller är det ett paradis som är som hemma? Är det en belöning eller ett straff att få vingar? Kan man klappa oss här nere med vingarna? Syns dom? Jag undrar vart du är... Min ängel utan vingar - som ofrivilligt fick ett par ändå.
Tillökning i änglahimlen.
Mamma pratar med ängelns andra hälft just nu. Vi vet vad dom har att gå igenom. Orättvisa.
Du med ditt trollspö.
Ditt lugn behövs. Det där lugnet som spred sig till andra också. Inte bara till oss här hemma. Det var som att du kom med ett trollspö och visade att allt löser sig. Att allt inte är hela världen. Bara för stunden. Men det är inte alla som förstår det. Inte förrän dom har varit med om någonting som fått dom att se vardagen med andra ögon. Ur ett annat perspektiv. Med ditt lugn kändes det som att jag skulle klara vad som helst. Med mammas push och pepp tillsammans ditt lugn, envishet och tålamod, och bådas glädje - så har vi fått dom bästa förutsättningarna här hemma. Jag önskar bara att det där trollspöet fick finnas kvar här. Så att allt skulle vara som vanligt igen.
Andras känslor kan få mig att börja gråta inombords. Skrika inombords så att det känns som att hjärtat snart spricker. Sen behövs det inte mycket för att det lilla tålamodet jag har ska rinna ut i sanden. Jag hatar att inte du finns. Kom hem och trolla fram lugnet hos alla igen. Jag behöver dig. Alla behöver dig.
Du har lämnat kvar lite lugn. Men jag behöver mer.
Jag behöver din knuff i ryggen nu pappa.
Jag undrar vart du är. Jag behöver dig. Just nu.
Varje dag.
