Det är inte rätt att du inte får vara här. Du ville ju finnas kvar.
Jag känner fortfarande samma hugg i hjärtat när jag tänker på hur rädd du var. Rädd för att lämna oss. Vi var rädda - tillsammans. Jag tänker ofta tillbaka på när jag vände om och gick in till dig igen, fram till dig, pussade dig i pannan och du fällde tårar. Du kröp ihop och kramade om kudden i sängen som stod i rummet som du inte hörde hemma i. Jag ville inte säga hej då. Jag ville bara att du skulle veta att du inte var ensam. Jag ville inte åka hem. Hemma är där alla vi är tillsammans.
Tanken på att vi delar hjärtan, du och jag, och att du har det med dig runt vänster handled där du är nu - det tar fram den där känslan som jag kallar maktlöshet. Jag hatar att jag inte kunde göra något. Hur starkt jag än drog emot orättvisan, så var den andra sidan alltid starkare. Jag hade inte en chans. Vi hade inte en chans. Även om vi sa att vi skulle klara det tillsammans. När vi låg där i din och mammas säng den där morgonen som var starten på kampen. Jag och Johan i din famn. Mamma bredvid. Vi grät tillsammans. Jag längtar tillbaka dit. Bara för att jag vill vara i din närhet.
Snälla pappa, kom hem.