Det finns inga plåster som läker saknad.
Vissa dagar saknar jag dig så mycket att det gör ont i hela mig. Ont i hjärtat. Ont i bröstet. Ont i tomrummet. När det inte gör ont, så är det alla runt omkring mig som får mig att le. Leenden hjälper för stunden mot smärta och saknad. Men så fort leendet övergår till vanlig min så påminns man om hur ont man faktiskt har. Inuti. Utanpå. Inget plåster i världen kan få såret att läka. Inte ens plåster med röda hjärtan på. Men skratten kan få huvudet på glada tankar. Och det är värt så otroligt mycket. Man lever med sorg och saknad. Men man lever också med lycka och glädje. Jag är glad att jag har dom bästa hjältarna och stjärnorna runt mig. Dom är så många. Och en i himlen. En dag kommer jag kunna le åt alla minnen. Tror jag. En dag. Någon gång.
"Ett leende betyder inte alltid att du är glad - utan att du är stark nog att le även när det gör ont."
Jag och mamma var och gjorde höstfint hos dig i helgen, älskade pappa. Fina färger. Fina stenarna. Det fina lugnet. Hösten är din. Du fyller år på hösten.
Att uppleva känslan.
Det är konstigt det där med känsla, pappa. Att känna. Att uppleva känslan. Känslan som blir inuti hjärtat och magen, men som känns som att den även syns utanpå. Men det gör den inte. Inte alltid iallafall. Bara ibland. I sällsynta fall. Det är som att allt gör lite lite ondare, bara för att man redan har så ont i själen sedan tidigare. Bara för att man bär på en saknad och smärta dygnet runt. Att få ett blåmärke gör ont bara för att man redan har ont. En sorglig scen i en film bringar fram tårar extra lätt bara för att man bär på enorma mängder tårar sedan tidigare. Som ligger på lager. Som aldrig tar slut. Finns alltid nära. På gott och ont. Ibland när jag visar tårar känner jag mig som världens mest svaga människa. Men det är för att jag bär på ett tomrum. Efter dig.
Vi saknar att vara fyra. Fyra stycken som andas tillsammans. Så kommer det alltid vara. Saknaden symboliserar dig.
Du är med överallt.
Du är min hjälte för alltid.
Många dagar skrattar jag. Nästan varje dag faktiskt, pappa. Många dagar gråter jag också. Nästan varje dag. Vissa dagar vrider sig kroppen i panik och kan inte slita sig ifrån det hur mycket hjärnan än vill. Tankarna och saknaden efter dig vrider sig i min kropp, pappa.
Förut kände jag mig som världens elakaste människa som skrattade. Ända tills jag fick sagt till mig att det är medicinen mot saknad. Precis som det kan vara en medicin att få fälla tårar. Precis när man vill. Precis när man vill får man också skratta. Skrattet - det kommer för dig pappa. Och jag vill sprida det överallt, runt omkring mig. Till alla andra. Vissa gånger önskar jag bara att du fick vara med och skratta. Det är en önskan jag har.
Här om dagen satt jag och skrev till dig i boken. Och då slog det mig än en gång... jag kommer inte få skratta med dig igen. Kan det verkligen vara så? Kommer jag aldrig mer att få se ditt härliga leende igen? Ditt vackra ansikte? Kommer jag aldrig mer att få höra din trygga röst? Jag kan fortfarande inte förstå, och vid det här laget borde jag vara van. Eller kommer hjärtat någonsin att vänja sig vid att alltid vara utan dig, varje dag? Jag saknar dig så fruktansvärt mycket pappa.
Sms:a "BESEGRA 4633" till 72988
