Det är konstigt det där med hjärta, pappa. Hjärta och själ. Hjärta, själ och saknad. Tomrum. Tomrummet gör ont. Hur kan något som är borta ge en sån smärta? Förut trodde jag inte att kärlek, saknad och sorg var abstrakt. Nu vet jag att jag trodde fel. Man kan ta på den - saknaden. Nudda den. Precis som man kan nudda ett löv som fallit från sitt träd ner på marken. Lövet ligger på marken, känner sig ensamt men har miljontals likadana runt sig. Som varit med om samma sak. Som också har fallit och nu försöker ta sig upp igen. Upp till ytan. Vissa dagar går det. Andra inte. Jag saknar dig varje dag. Jämt. Hela tiden.
Det är konstigt det där med känsla, pappa. Att känna. Att uppleva känslan. Känslan som blir inuti hjärtat och magen, men som känns som att den även syns utanpå. Men det gör den inte. Inte alltid iallafall. Bara ibland. I sällsynta fall. Det är som att allt gör lite lite ondare, bara för att man redan har så ont i själen sedan tidigare. Bara för att man bär på en saknad och smärta dygnet runt. Att få ett blåmärke gör ont bara för att man redan har ont. En sorglig scen i en film bringar fram tårar extra lätt bara för att man bär på enorma mängder tårar sedan tidigare. Som ligger på lager. Som aldrig tar slut. Finns alltid nära. På gott och ont. Ibland när jag visar tårar känner jag mig som världens mest svaga människa. Men det är för att jag bär på ett tomrum. Efter dig.