Sorgen behöver tid att sörja. "Det kommer en dag"
"Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden. Jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen ibland. Jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland. Så länge du minns, kan jag ej dö."
"Du och Johan har så lena händer. Ni luktar hemma."
Ett sambo-liv med oturen.
Tänker på ord du viskat. Tänker på meningar du sagt. Tänker på tårar du har gråtit. Tänker på saker du har gjort. Du viskade, jag lyssnade med hela hjärtat. Du pratade, jag tog emot varenda ord med hela mig. Du grät, jag grät med dig. Du har gjort massvis med saker, vi gjorde dom tillsammans. Jag saknar dig med varenda liten del utav mig. Ingenting kan få mig att få dig tillbaka. När du försvann var det på något vis som att hjärtat blev ännu mer fyllt utav dig. Jag trodde det redan var överfullt, men det fanns plats kvar. Familjen har alltid mest plats. Jag hatar orättvisan och tycker inte att den borde finnas. Skulle jag kunna skulle jag göra allt som stod i min makt för att utrota den. Precis som att vissa djurarter dör ut. Precis som vissa blommor vissnar eller som man bara vill rycka bort allt ogräs på den fina gräsmattan. Orättvisan ska bort - men det är en omöjlighet. Det kommer förfölja människan för alltid. Det gäller att ha lite tur bara. Dyker oturen upp måste man lära sig att leva ett liv med orättvisan. Ett sambo-liv med oturen. Jag hatar orättvisan. Jag hatar oturen. Jag hatar att våran familj har blivit samboende med den. Jag hatar att det var våran tur att få otur. Jag är så ledsen för din skull, fina pappa. Du skulle ha fått vara här. För du ville det. Vi ville det. Kärleken lever kvar för evigt.
På din plats finns djurgårdsfärgerna. Dina färger.
Jag saknar dig med hela mig. Kom hem.
Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.
Jag visste inte att du aldrig mer skulle komma hem igen.
Precis som när man just har somnat och känner att man faller och då vaknar till igen... så skulle jag vilja att det hände någon dag, och så står du där. Man brukar somna om direkt efter det där verkligt overkliga fallet. Ända skillnaden nu skulle vara att efter det skulle jag inte vilja somna om igen. Inte om du stod där. Inte om du var hemma igen.
Jag visste inte att du aldrig mer skulle komma hem igen. Det fanns inte då. Nu finns det. Du kommer aldrig hem igen. Världens bästa pappa.
"... och Djurgården ligger mig väldigt varmt om hjärtat." Allt för dig pappa. Varenda andetag. Varenda viljetag.
Allt med sommaren påminner om dig. På sommaren är allt fint. Du var alltid fin.
Idag är det eran 25-årsdag. Ni är alltid nära varandra även fast ni inte kan kramas.
"Drömmar kan bota"
- Att bli återställd är ett heltidsgöra, tjugofyra timmar om dygnet, till och med när du sover. En del säger särskilt när du sover.
- Du kan få meddelanden, information , insikter eller undervisning av dina drömmar. Var öppen. Kanske du ska ha ett anteckningsblock vid sängen så du kan skriva ner dem.
- Mardrömmar kan vara kroppens sätt att ta hand om frågor som är alltför plågsamma eller störande att möta på ett medvetet plan. Tänk då att läkning pågår. När du vet att bilderna i en mardröm inte kan skada dig, kan du betrakta dem som du betraktar en film – en skräckfilm, kanske, men ändå bara en film.
- Omge dig medvetet med godhet och ljus innan du ska somna. Betänk att bara det som är gott för dig kommer till dig – oavsett vad du drömmer.
När ska jag få drömma om dig igen?
Jag hatar att vi ska behöva vara så långt ifrån varandra, pappa. Vi vill det ju inte. Varför ska det behöva vara på ett vis som vi inte vill att det ska vara på? Det är orättvist. Jag hatar orättvisa.
Jag vill kunna skratta med dig. Skratta åt dina skämt - åt våran humor. Jag vill kunna sno sportdelen av Dagens Nyheter på morgonen från dig men sen ge tillbaka den efter en minut bara för att jag ville retas. Jag vill ta med mig fjärrkontrollen från vardagsrummet till köket bara för att du inte ska kunna byta kanal. Jag vill kunna slå ditt mobilnummer varje eftermiddag runt klockan fyra bara för att höra vad du gör, och få ett svar tillbaka från din röst. Jag saknar din röst oändligt mycket. Jag kan gå in i mig själv för att höra den. Den finns alltid kvar. Precis som hela du. Alltid kvar.
Ibland är drömmarna min verklighet. Där allt är som det var förut. Du lever. Du andas. Du finns. Här hos oss. Så vaknar jag och vill inget hellre än att leva i drömmen igen. Där du finns. Jag vill leva där du andas. När ska jag få drömma om dig igen?
"Du och jag mot hela världen"
Jag vill kunna hålla din hand. Som förut.
Jag undrar också hur långt man kan se.
- "Inte tillräckligt iallafall."
- "Hur långt skulle du vilja se?"
- "Till pappa."
Skyddsänglar överallt.
Jag försöker le och skratta varje dag. Det hjälper min sorg. Det hjälper min saknad. Jag kan leva med den - om jag får skratta parallellt. Det går att le varje dag. Det går att skratta varje dag. För att det finns helt fantastiska människor runt omkring som alla gör sin del av min glädje. Sen kan man gråta också. Fälla tårar. Varje dag. Men då finns det änglar runt omkring som torkar dom. Dom vill inte att saknaden ska ta min energi, utan att det glada istället ska få stärka och förlänga lyckan. Jag har tur som har änglar här på jorden - och uppe i himlen. Dom skyddar mig vart jag än befinner mig. Vart jag än befinner mig så har jag alltid minst en ängel nära. Men jag saknar den som är längst bort. Fruktansvärt mycket. Så mycket så att det gör ont. Och det får göra ont. För jag vet hur varmt det känns sen när jag får le. Mina änglar får mig att le, från alla håll.
Det räcker med att vi vet. Att vi vet vad orden betyder.
Din plats lyser - bara för att det är du. Du lös alltid. Som solen.
Tänk om man kunde krama hoppet?
Vingar. Stora. Stora vingar. Jag vet inte hur dom ser ut. Jag får gissa mig till hur dom ser ut, chansa. Dom ser ut som jag vill att dom ska se ut. Drömvingar. Dom kanske inte syns. Så tror jag att det är - att dom inte syns. Men att dom märks ändå. Precis som nu, att du inte syns här hemma pappa - men att du märks ändå. Tänk om dina vingar kom tidigare än vad vi såg? Var det så? Du kämpade så hårt för att inte behöva flyga iväg. Det vet jag. Det såg vi. Gud, vad du kämpade. Ända till sista andetaget. Ända till sista ordet. Du var så stark, samtidigt som du var så svag. Men vet du pappa? Du var inte svag samtidigt. Vi var med dig hela tiden. Du var inte själv. Du skulle aldrig vara själv, för det är man inte i en familj. I en familj är alla med - tillsammans. Även om man är på skilda platser då och då, under kortare eller längre perioder, så är alla alltid tillsammans. Det är det som är det fina och trygga med att vara med i en familj. Man finns alltid. Man betyder alltid något. För oss var du så mycket mer än en pappa. Jag kan inte sätta ordet på vad det var, men du var så mycket. En ängel på jorden. En sån där människa som det bara finns ett fåtal utav. Kanske var du till och med den enda. Det tror jag. Det fanns ingen som du för oss. Därfr blev det ännu mer tomt när du var tvungen att flyga iväg. Flyga iväg på din livslånga resa. Den där resan som jag fortfarande kan undra för mig själv när du ska komma hem från. Jag kan se det framför mig hur det skulle vara - om du kom hem igen. Sen kommer jag på mig själv att jag inte ens behöver försöka, för det hoppet finns inte. Man ska ha hopp, det vet jag. Men till slut är hoppet borta. Bortblåst. Med en hård vind. Borta för alltid. Går inte att ta på. Kan inte röras. Precis som du. Jag kan inte röra dig. Jag kan inte krama dig. Det gör så ont. Skulle jag kunna krama hoppet, skulle jag kunna krama dig. För hoppet försvann tillsammans med dig. Tänk om man kunde krama hoppet? Du tog med dig det. Hoppet. Upp till dig och till änglarna. Eller så gick hoppet lite i förväg. Lite innan dig. Och du fgick lite i förväg från oss. Du gick innan oss, fast ingen av oss ville. I en familj gör man allt tillsammans. Man går igenom allt tillsammans. Vi är fortfarande tillsammans, bara att vi är på olika platser. Du är där, och vi är här. Fast vi är ändå tillsammans. Det är vi alltid. Eller hur pappa? Visst är vi alltid tillsammans? Du tog din hand på hjärtat och viskade... att där inne fanns vi. I ditt hjärta. Därifrån kan man inte försvinna.
Vi är alltid tillsammans. Även om jag inte kan krama hoppet.
Jag älskar dig - varje dag.
