Jag hatar att vi ska behöva vara så långt ifrån varandra, pappa. Vi vill det ju inte. Varför ska det behöva vara på ett vis som vi inte vill att det ska vara på? Det är orättvist. Jag hatar orättvisa.
Jag vill kunna skratta med dig. Skratta åt dina skämt - åt våran humor. Jag vill kunna sno sportdelen av Dagens Nyheter på morgonen från dig men sen ge tillbaka den efter en minut bara för att jag ville retas. Jag vill ta med mig fjärrkontrollen från vardagsrummet till köket bara för att du inte ska kunna byta kanal. Jag vill kunna slå ditt mobilnummer varje eftermiddag runt klockan fyra bara för att höra vad du gör, och få ett svar tillbaka från din röst. Jag saknar din röst oändligt mycket. Jag kan gå in i mig själv för att höra den. Den finns alltid kvar. Precis som hela du. Alltid kvar.
Ibland är drömmarna min verklighet. Där allt är som det var förut. Du lever. Du andas. Du finns. Här hos oss. Så vaknar jag och vill inget hellre än att leva i drömmen igen. Där du finns. Jag vill leva där du andas. När ska jag få drömma om dig igen?