Det är som att riva och gräva med naglarna och händerna, det hårdaste man kan, för att man vill ut. Ut från sorgens och saknadens kammare som håller en som fånge. Inte som gisslan. Som fånge. Finns inget som kan bytas ut mot personen. Jag gräver på samma ställe hela tiden i tron om att ljuset någon dag kommer att skina in och ta över det stora, svarta hålet som är i hjärtat efter dig. Mitt i. Jag saknar dina andetag. Dom behövs för att det där okända ljuset ska kunna skina in och dominera allt. Det är svårt utan dig. Som att gå i en av de starkaste motvindarna. Man vill vända och få vinden i ryggen, men då kommer man åka bakåt i sorgearbetet. Det går inte. Det fungerar inte så. Skulle jag kunna så skulle jag vända vinden ryggen så att jag flög tillbaka flera år. Hårt och snabbt, och sen stanna där. När allt var som det ska vara på riktigt. Alla vi tillsammans. Vi lever för dig.

"Och om jag ger mig av medans du ännu finns här...
Vet att jag lever vidare och vibrerar i annorlunda takt
bakom en tunn slöja du inte kan se igenom.
Du kommer inte att se mig. Så du måste lita på mig.
Jag väntar tills den gång då vi åter tillsammans svävar i skyn
- båda medvetna om varandra.
Tills dess, lev ditt liv i fullaste mått.
Och när du behöver mig, viska bara mitt namn i ditt hjärta.
... jag kommer att vara där."

Hej älskade ängel!

Det är konstigt det här med sorg och saknad. Känslorna som är. Tankarna som skenar iväg. Minnena som tittar tillbaka till världens bästa tid samtidigt som man blir påmind om den korta, hemska tiden som vi aldrig hann vänja oss vid. Jag vill inte att det ska vara den korta tiden som visar sig först när man tittar tillbaka och minns. För det var en så liten bråkdel av all tid vi fick tillsammans. Men ändå visar den sig så fort jag tänker på dig. Som ett hårt slag i ansiktet och ett i magen som gör att man för en liten stund tappar andan. Sen kommer tårarna som känns både på utisdan och på insidan.
Sorgen. Saknaden. Den obefintliga acceptansen. Allt det består ju utav kärlek. Det bygger på kärleken. Kärleken till dig. Jag saknar dig så mycket varje dag, pappa. Och jag tittar bakåt i tiden, fastän jag inte alltid vill. Det är inte alltid läge. Men det är oundvikligt. Ibland tittar jag framåt, och då kommer bilder upp som du inte är med i. Så var det inte förut. När vi andades tillsammans, allihopa. Jag är så ledsen för att du inte får vara här.
Jag älskar dig - varje dag.

Minnen bleknar. Det har folk sagt. Vad det än gäller. Det har jag hört. Det stämmer säkert. Kanske. Men jag har så oerhört svårt att tänka mig att minnena av dig kommer att blekna. Blekna till små, kanske obefintliga Din röst. Dina ögon. Ditt skratt. Alla ögonblick. Ditt leende. Din handstil. Ditt sätt att vara. Ditt sätt att prata. Dina ordval. Din humor.
Vet du varför jag har svårt att tro att allt det där kommer blekna för mig i framtiden, pappa? För att allt det där lever kvar med oss. Det lever vidare med oss. Inom oss och utanpå. Det kan inte försvinna. Det går inte. Jag kommer för alltid göra allt för att du ska leva inom mig varje dag framöver. Jag ska kämpa för dig. Jag ler för dig. Jag skrattar för dig.
Du var så mycket mer än en pappa. Du var en vän. En själsfrände. Med ett varmt hjärta som tänkte alltför lite på dig själv. Det var tur att vi kompletterade varandra så bra. Att vi delade hjärta. En hjärthalva var, eller hur? Vi var hos dig igår, vid din fina, lugna plats. Jag ville nog egentligen inte åka därifrån. Det är så mycket man vill säga när man står där, men jag får bara ut några få ord. Det kommer fler tårar än vad det kommer ord. Det hade precis blivit mörkt ute. Men mörkret blir ljust hos dig. Av dig och av alla ljus. Du skiner. Du skiner upp allt. Jag är så ledsen för att du inte får vara här, pappa. Världens starkaste människa. Världens sämsta förlorare. Världens bästa pappa. Med jordens varmaste personlighet. Du älskade att vara med oss. Vara med alla. Nu får du inte vara det, och det gör ont. Alldeles för ont för att kunna förklara med ord. Ibland måste man ha känslorna på insidan, och ibland får man ha dom utanpå kroppen. Det får vara så. För att det är så. Jag önskar att du kunde vara här och trösta. Höra dig säga att allt kommer bli bra. Få vara nära ditt lugn. Ditt unika lugn. Det är tungt utan dig. Du tog med dig så mycket när du tog dina andetag och åkte på en livslång semester i himlen. En alldeles för tidig semester. Ofrivilligt.
Någon behövde dig mer. Men jag kommer aldrig att få reda på vem... vem som tog dig ifrån mig. Jag vill inte vara utan dig. Ses vi igen? Du är välkommen hem igen när som helst. Varje dag.

Skillnaden mellan "alone" och "all one" är l och ett litet tomrum. Som inte är litet.

Ögonen på världens sämsta förlorare.
Jag är världens sämsta förlorare, pappa.
Det har vi alltid varit tillsammans. Familjen.
Jag saknar dig så mycket.

"
Du lämnade
spår
av dig själv
över hela mitt rum:

en dikt nedklottrad
i marginalen på en bok.

ett hörn av en sida
som du vikt i en bok.

din doft på min filt.

var är du i natt?

upptäcker du kanske just nu
spåren av mig
so jag lämnade
i din själ?
"