Det är som att riva och gräva med naglarna och händerna, det hårdaste man kan, för att man vill ut. Ut från sorgens och saknadens kammare som håller en som fånge. Inte som gisslan. Som fånge. Finns inget som kan bytas ut mot personen. Jag gräver på samma ställe hela tiden i tron om att ljuset någon dag kommer att skina in och ta över det stora, svarta hålet som är i hjärtat efter dig. Mitt i. Jag saknar dina andetag. Dom behövs för att det där okända ljuset ska kunna skina in och dominera allt. Det är svårt utan dig. Som att gå i en av de starkaste motvindarna. Man vill vända och få vinden i ryggen, men då kommer man åka bakåt i sorgearbetet. Det går inte. Det fungerar inte så. Skulle jag kunna så skulle jag vända vinden ryggen så att jag flög tillbaka flera år. Hårt och snabbt, och sen stanna där. När allt var som det ska vara på riktigt. Alla vi tillsammans. Vi lever för dig.