Pappa,
jag fick några tänkvärda ord från mamma.
Ord som kanske emellanåt kan ge tröst för stunden. Om än ingen lång stund, så iallafall en liten sådan. Jag låter dom sjunka in i tanken då och då. Även om det är en kamp.

Läs dom, världens bästa pappa.

God morgon pappa. Har du sovit gott?
Jag har haft ont i magen hela natten. Det är nog lite allt möjligt som spelar in på det. Jag vill drömma om dig. Jag har gjort det några gånger.

Jag vill veta om du har det bra. Jag vill veta om du slipper lida där, där du är nu. Det finns aldrig någon garanti på någonting. Inte på någonting mellan himmel och jord. Inte på någonting mellan adjektiv och attribut. Jag vill ha den där garantin, pappa. Garantin som består av en lugnande känsla och trygghet i att du mår okej trots att du inte är där du vill och borde vara. Här hos oss. Ge mig och de andra runt omkring ett tecken på att du finns - på att du ser oss - och mår bra. Att du ler. Visa dig, pappa. Snälla.

Vissa stunder finns det inga ord.
Då blundar jag och tänker tillbaka.
Jag saknar dig hela tiden pappa.

God morgon pappa.

Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Ovissheten som finns här mer och mer gör mig svag. Den gör mig arg. Förbannad. Kom tillbaka pappa. Älskade pappa.
Varför ska ovisshet, svek och ondhet finnas? Den finns tydligen överallt. Omkring. Även där man inte visste. Ovissheten dyker upp igen.
Kom tillbaka och var bredvid oss igen. Som du alltid har varit. Jag är inte hel utan dig.

Mamma är inte heller hel utan dig

Du vet det där jag skrev till dig i boken pappa - det där med tecken? Visst är det ganska otroligt? Jag behåller det för mig själv. Bara vissa ska få veta det. Dom som jag vill dela det med. Bara dom. Inga andra. Det ska förbli mitt tecken. Jag ska försöka se det igen. Det ska jag...
Jag saknar dig så mycket. Jag älskar dig - varje dag.

Hej papi.

Nu är jag hemma hos Sandra. Det är alltid lika härligt att komma hem till dom här. Dom är så omtänksamma och glada hela tiden. Varje gång jag träffar Håkan och Lotta får jag en kram, och det är en gång som jag börjat gråta när Håkan kramat mig. Det var någon vecka efter att du somnat in och allt var totalt nytt och overkligt, även fast det fortfarande är det. På begravningen räknas det inte att jag fällde tårar när dom kramade mig, för under dom timmarna som allt höll på, så hade jag inte torra ögon många sekunder.

Jag och Sandra ska på bio ikväll, och sen ska jag sova här. Sandra har flyttat hemifrån. Roligt va? Tiden går så fort, eller hur? Det var inte länge sen som hon och jag spelade innebandy mot varandra i våran hall känns det som. Kommer du ihåg det pappa? Det vet jag att du gör. Du, jag och Johan brukade också spela när vi var mindre. I våran hall, innan den var fixad och klar. Du hann inte bli klar med hallen innan det ofattbara hände, men den har blivit klar nu med hjälp av några runt omkring. Kanske inte till precis så som du ville, men vi kunde inte tänka på det så mycket nu, för vi behövde få hallen klar. Men den är fin nu pappa. Den är fin. Bra va?
Mamma har förstorat upp foton som du tagit uppe i Idre och satt upp på två ställen i hallen. Dom passar perfekt där. Det är underbara foton på utsikten mot fjället vid vattnet. Du tog alltid ett foto där. Från samma plats varje gång.

Pappa,

på radion här på jobbet, spelades nyss en massa låtar från Melodifestivalen. När jag hör dom låtarna tänker jag på dig. Inte på grund av texterna eller så, utan för att vi brukade ligga i din sjukhussäng - eller sitta  bredvid och hålla handen - på lördagarna och kolla på alla delfinaler. Det var mysigt, även fast ingenting var som det skulle vara. Allt var ändå fel. Men jag fick vara med dig. Med min pappa. Min älskade pappa.
Jag fick vara med dig. Nu kan jag bara drömma.

Nu ska jag och Johan gå och lägga oss. Han sitter med lill-Johan i hans rum, och dom spelar x-box mot varandra. X-boxet som lillen fick i julklapp av dig och mamma. I julklapp på den julaftonen som var. För ett halvår sen. På julafton då du fanns. Då du andades. Då allt var helt nytt. Alldeles för nytt. Kusligt.
Jag fruktar nästa julafton. Julafton 2009. Då är det första julaftonen utan dig pappa. Men jag vet också att jag inte ska tänka så långt fram - utan ta en dag i taget. Inte ha så bråttom. Men det är så svårt att inte tänka i dom banorna. Hur jag än tänker, så kommer jag alltid tillbaka till samma ruta. Rutan som berättar att jag inte vill något hellre än att du ska få vara med oss. Leva. Samtliga tankar för mig alltid tillbaka till ruta ett. Till sorgen. Till saknaden. Till alla minnen.
Vi saknar dig så mycket pappa.



Julafton 2008. Tolv dagar efter beskedet. Man ser i allas blickar att allt inte står rätt till i hjärtat och i tankarna. Det ser man. Man ser att vi fyra försöker se nöjda ut. Men vi misslyckas. Grovt. Det ser jag tydligare och tydligare för varje gång jag kollar på den här bilden. Alla som känner oss ser det. Mest utav allt syns det på dig pappa. På din blick. I dina ögon. Det stämmer inte. Ingenting stämde då. Ingenting stämmer nu.
Kom tillbaka till mig pappa. Kom tillbaka till oss...

God natt älskade pappa. Jag älskar dig - varje dag.

Hej pappa. Världens bästa pappa.

Det var mycket att göra idag på jobbet. Det är bra när det är mycket att göra, för då är jag tvungen att tänka på det - att göra ett bra jobb - istället för att drömma mig bort. Bort till din värld. Till din plats. Jag kan sitta i evigheter och fundera, för jag vet ju ingenting. Ingenting. Jag kan bara drömma. Drömma och fantisera. Tro. Hoppas. Jag vill så gärna veta pappa. Veta hur du mår. Veta vart du är någonstans. Veta om du någon gång ser oss.
Jag vill att du ska vara på samma plats som oss. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen.

Du är med mig hela tiden. Precis som jag är med dig. Jag behöver dig, och försöker hämta kraft från tankarna på dig. Från tankarna på hur bra vi hade det. Från tankarna på allt som du har lärt mig. Jag saknar dig så mycket.

God morgon världens bästa människa - världens bästa pappa. Världens bästa Rolle.

Varje morgon som jag är på väg till jobbet, och ser all bilar åka förbi, så tänker jag på dig. För i alla dessa bilar sitter män i din ålder. Kanske yngre. Kanske äldre. I kavaj eller kostym. På väg till sina jobb.
Du ska också sitta i din bil i kavaj på väg till ditt jobb. I bilköer. Ibland inte alls i bilköer.
Jag skulle mer än gärna sitta i miljontals bilköer för dig. Bara du kom tillbaka. Snälla pappa.

Hej älskade pappa.

Jag undrar en sak. Jag undrar många saker. Och du har säkert inget svar på det, men jag vet ändå att jag kan fråga. Ingen fråga är för dum, det har du sagt själv pappa.
Jag undrar när det ska sluta bli jobbigt att höra ordet och personen pappa i meningar nära inpå och utifrån. Jag undrar när det kommer sluta hugga till i bröstet när någon nämner ordet pappa. När kommer den tiden pappa? Kommer det komma en dag då jag kan le åt ordet 'pappa'? Kommer den komma? Just nu gör det bara så ont - till och med väldigt ont - att höra ordet i meningar och påståenden.
Min älskade pappa. Världens bästa pappa. Pappa. Min pappa.

Igår hade vi träningsmatch, pappa. Jag tänkte att det jag gjorde bra - det gjorde jag för dig. Vissa stunder gick det riktigt bra. Och då visste jag att du blev glad. För min skull. Du blev alltid glad för min skull. Eller för andras skull. Det var viktigt för dig. Du var så omtänksam. Det finns fortfarande kvar - ditt sätt att vara.
För vi finns ju kvar - din familj.
Och matchen, pappa... Vi vann den.

God morgon pappa.

Johan ska snart gå till skolan. Kan du förstå hur fort tiden går? Lilla Johan har börjat i sjuan. Lilla Johan är längre än både mig och mamma. Lilla Johan har blivit stora Johan. Jag saknar att höra er skratta tillsammans. Jag saknar att höra dig skratta åt alla knäppa och roliga saker som han gör och säger. Nu får vi skratta själva åt det istället. Jag saknar att höra dig säga hur duktig Johan är, hur stolt du är över honom. Lilla Johan har helt plötsligt blivit stora Johan. Min stora lillebror. Din och mammas son. Han saknar dig mycket, pappa. Han gör ofta saker som du gjorde, och efteråt så säger han "så brukade pappa göra..." eller "såhär gjorde alltid pappa...".

Du har format oss pappa. Du har gjort oss till dom vi är. Och det är jag glad över. Men jag vill vara den jag är tillsammans med dig. Med dig vid min sida. Inte utan pappa. Inte utan våran Rolle.

Ända sen klockan ringde i morse har jag tänkt på många av alla våra god-natt-sms, pappa.

"God natt gumman. Jag älskar dig - varje dag. /Pappa"
"God natt världens bästa pappa. Jag saknar dig. Jag älskar dig - varje dag."
"God natt pappa. Jag saknar dig. Imorgon syns vi. Jag älskar dig."
"Jag älskar dig - varje dag. God natt. /Pappa"

Jag vill krama dig. Jag vill skratta med dig.
Jag vill att allt ska vara som vanligt igen.
Det gör så ont utan dig pappa. Tungt.
Vissa stunder gör det ont att andas.
Utan dig.

Pappa,

jag skulle duka till middagen förut, ikväll.
Mamma hade ställt fram fem stycken tallrikar.
Jacko skulle äta hos oss. Jag tänkte; "men vi blir ju bara fyra då?"
Jag, mamma och Johan plus Jacko blir ju bara fyra personer.
Jag frågade mamma om Lisabet också skulle äta hos oss.
Hon hade ju ställt fram fem tallrikar.
Det blev tyst ett litet tag.

Sen sa mamma "Nej, oj, jag tänkte... ja, du vet hur jag tänkte."
"Ja...", sa jag. Och sen blev det tyst. Nu en mycket längre stund.
Hade du funnits hos oss pappa, så hade fem tallrikar varit normalt.
Mamma tänkte att du också skulle ha middag ikväll.
Varför skulle du inte ha det? Vi äter ju alltid middag tillsammans.
Det är fortfarande svårt att förstå att du inte sitter med oss vid middagen.
Alla dessa middagar. Dukade för tre personer.
Istället för fyra.

Hej världens bästa pappa.

I fredags åkte jag hem till Christines nya lägenhet och hade det mysigt. Hon har flyttat hemifrån nu, roligt va? Jag sov över där, och vi pratade om lite allt möjligt. Det behövs alltid, eller hur?
Jag åkte hem till Elin igår kväll och vi lagade middag. Det var ett tag sen som jag skrattade så mycket vid matlagning och under middagen. Hur kommer det sig att jag alltid skrattar kring Elin och hennes familj, pappa? Visst är det bra? Det vet jag att du tycker. På kvällen tog vi en promenad och hyrde film och köpte godis. En perfekt kväll med världens bästa Elin Gillberg. Det finns inga ord, men du vet vad hon och jag har för ord till varandra som säger det mesta, eller hur?

Vi fyra - du, mamma, jag och Johan - hade också ord som var våra. Bara våra. Det var du som startade dom orden. Våra ord. Bara våra ord.
"Varje dag".

Jag saknar dig hela tiden pappa, och jag undrar ofta om du ser mig, mamma, Johan och alla andra som också saknar dig här nere? Gör du det? Jag vill så gärna få ett bevis, vad som helst, på att du finns. Någonstans. I trygghet. I ro.
Jag saknar dig så mycket. Allt är så ovisst.

Jag älskar dig - varje dag.

Jag drömde om dig i natt pappa.
Jag drömde att allt var som det var när du var sjuk.
Vi var på sjukhuset allihopa. Tillsammans.
Jag och Johan låg på en varsin sida om dig.
Vi kollade på tv. På "På spåret" som du brukade.
Och senare höll jag din hand medan vi båda sov.
Samtidigt som skivan med de gamla låtarna spelades.
Dr Hook - A little bit more. Spår nummer 3.

Ta mig tillbaka. Backa tiden. Till den levande tiden.

God morgon pappa.

I natt höll Elin mig sällskap, och jag tror nog att hon ligger kvar hemma hos oss nu och sover. Det behöver hon nog, för hon hostar som få. Igår kväll gick vi en promenad. Pratade. Om allt mellan himmel och jord. Hon får mig att känna trygghet. Glädje. Och det är okej att fälla tårar.

Just nu är det rätt lugnt här på jobbet, och jag sitter och tänker på min och Rebeccas låt. Det är vissa rader i den låten, som får mig att tänka på allt.

"Om du dör före mig, så får du vänta vid grinden, och vaka över mig som alla änglar i himlen. Jag lättar mitt sinne och är frälst i min själ. Du vet hur jag tänker, för du känner mig väl. Skulle göra allt för dig, skulle ge dig mitt liv. Jag vill ge dig mitt hjärta, jag vill ge dig min tid."

Jag saknar dig så mycket pappa. Jag skulle göra vad som helst - för att få dig tillbaka hit. Hem till oss.

Igår kväll var jag och Elin på bio, pappa. Vi skrattade jättemycket. Som vi alltid gör. Vi pratade. Som vi alltid gör. Så som bara vi två kan. Det var Elin jag valde att vara med när allt var som tyngst när du fortfarande andades. Jag minns som igår den dagen då du var millimeter från att gå bort. Då ringde Daniel till Elin mitt under deras träning och sa någonting till henne. Jag fick inte höra vad. Men han såg nog hur ledsen och uppgiven jag var, att jag behövde någon. Han frågade mig vem min bästa vän var, vem jag kunde säga vad som helst till. Sen åkte han med mig till Elin, så sov hon hos mig. Så att jag inte skulle vara ensam. Jag är aldrig ensam med Elin. Eller hur pappa? Det vet jag att du känner.

Jag saknar dig. Jag kommer aldrig känna mig hel utan dig pappa. Jag vill skratta med dig. Som vi alltid har gjort. Du och jag.

God morgon pappa.

Idag är det den 10 augusti. Vet du vad det är för dag? Det är klart att du vet det. Du skulle aldrig någonsin glömma. Det är din och mammas dag - eran bröllopsdag. Den 10 augusti 1996 gifte ni er.
För 13 år sedan stod ni i Järfälla kyrka och tog emot varandra som livspartners efter prästens fråga om ni kommer älska varandra i nöd och lust, tills döden skiljer er åt. Ni svarade ja. Ni två.
Nu har den där hemska delen "döden" kommit in i erat liv även fast ni hade räknat med en massa år till tillsammans, och skilt er ifrån varandra. Men ni är ändå tillsammans. Varje dag. Och ni har inte slutat älska varandra för att den valde att komma nu - döden. Eller hur?

Det är också idag precis 5 månader sen du somnade in för all framtid pappa. 5 månader - det är lång tid att vara utan dig. Men det är inte lång tid att vara med dig. Jag vill vara med dig hela livet pappa. Det känns som att det var en vecka sen, inte mer, som du låg där och jag hade mitt huvud bredvid. Tiden går så fort. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Kom tillbaka pappa. Snälla...

Hej älskade pappa. (Förlåt för att jag inte skrev till dig igår, det var inte meningen)

Igår åkte jag med några av dom bästa in till Gröna Lund och hade en jättetrevligt dag och kväll. Vi gick ut efter det också. Dom fick mig att skratta väldigt mycket, vädigt ofta. Mina vänner får mig att må bra. Eller bättre. Det är något jag uppskattar otroligt mycket, och antagligen kommer jag aldrig att kunna tacka dom tillräckligt. Ingen av dom. Dom gör så mycket.

Vet du vem jag var hemma hos efter att vi hade varit ute, pappa? Joakim. Du vet, Joakim som jag känt sen dagis-tiden. Kommer du ihåg när han var liten (och jag ännu mindre) och var hemma hos oss för att han skulle vara den som "skolade in" mig på dagis - bli som min "trygghet" på dagis? Jag kommer inte ihåg det, men du har nämnt det många gånger förr, så det har blivit som att jag minns det. Fortfarande får han människor att känna sig trygga. Han fyllde 20 år igår. Tiden går så fort.
Vi satt länge i natt och pratade. Mest om dig. Om det här, att du är borta. Död. Vi grät massor tillsammans. Det var på riktigt. Det visades en äkta vänskap. Det var häftigt. Jag gick hem vid 8-tiden i morse och idag måste jag erkänna att jag mår som jag förtjänar. Han är så snäll, Joakim. Det har han alltid varit. Visst, pappa? Det har varit det ordet man använt sig mest utav när man har beskrivit Jocke. Eller hur? Snäll.
Du var också alltid så snäll pappa. Hur du kunde vara den du var, det är något jag aldrig kommer förstå - hur man blir som du. Jag tror inte att det går. För du var du. Du är du. Bara du. Våran.

Jag saknar dig.
Hela tiden.

Vet du vad jag gjorde idag under begravningen, pappa? När jag gick fram och la en ros på kistan, la jag även dit ett brev till Sören som jag skrev i morse, där jag bad honom om en sak.
Vill du veta vad jag skrev?

"Hej Sören,
kan du ge pappa världens största kram från mig, mamma och Johan när du träffar han, och säga att vi saknar honom så oerhört mycket? Kan du göra det?
Kan du också ge Veronica en stor kram från hennes man Mathias och barnen Viola och Oliver? Hon heter Veronica Persson, och hon hade begravning igår. Så ni är nya båda två där uppe. Kan du göra det för mig?
Säg till pappa att jag älskar honom - varje dag - och att jag ska göra honom stolt.
Tack.
Kram från Lisa, Rolles dotter."

Under det målade jag tre rosa hjärtan. Dom är för oss tre, som väntar på dig här hemma. Att du ska komma tillbaka.
Vi saknar dig så mycket. Kom tillbaka. Det här kan inte vara sant.

Hej världens bästa pappa.

Det kändes konstigt idag, att gå upp för samma ljusa grusgång till samma fina kyrka som vi sist var i - vid din begravning. Det kändes som att "här vill ju inte jag vara igen". Men jag skulle vara där. Och jag var där.
Under begravningen tänkte jag inte mycket på vad det var för ord som kom ut ur den snälla prästens mun och jag tänkte heller inte mycket på vad det var för låtar som spelades. Jag satt istället och tänkte på dig, på din begravning. Jag satt nu där i kyrkan med tårar i ögonen och kollade ut i de höga gamla fönstrena, upp mot himlen. I hopp om att du såg oss. Jag viskade för mig själv; "ser du oss pappa?"

Begravninge var jättevacker. Men ingenting kommer någonsin kunna vara på samma nivå som din begravning i mina ögon pappa. Jag kommer för alltid minnas den. När jag satt i kyrkan idag, då när det spelades lugnt och fint på orgeln när folk ska gå fram och lägga en ros, då tänkte jag på hur mycket människor det kom på din begravning. Dom tog liksom aldrig slut. Det var så underbart att se - hur omtyckt och saknad du var och är. Herregud pappa.
Det jag mest tänkte på under den låten var, när jag ställde mig upp mot slutet av din begravning och tittade bakåt med tårade ögon. Jag tittade då några av mina vänner som var där, rakt i ögonen. Och dom tittade tillbaka. Ibland behövs det inga som helst ord. Det var en speciell känsla. Vänner. Mina vänner.

Jag saknar dig så mycket pappa. Varje dag.

Hej papi.

Jag undrar vad du gör. Precis just nu. För i vanliga fall skulle du ligga och halvsova i "din del" av soffan. Jag saknar att se dig på den platsen. Numera sitter jag där varje dag. På din plats.

Idag var Veronicas begravning pappa. Såg du den? Tog du emot Veronica snällt tillsammans med de andra änglarna? Det tror jag. Det tror jag faktiskt. På något vis. En aning. Det var sol idag. Massa sol.

Imorgon är det också begravning pappa. Då är det Sörens begravning. Och vet du? Den äger rum i samma kyrka som jag döptes i. Samma kyrka som Johan döptes i. Samma kyrka som du och mamma gifte er i. I samma kyrka som din begravning var i. Det kommer till och med vara samma präst som vid alla de andra tillfällena. De underbara tillfällena. Det sorgliga tillfället.
Jag vet inte hur det kommer kännas. Om det kommer kännas obehagligt eller om jag kommer känna att jag är närmare dig. Jag är ju inte "den" personen som brukar känna så - en närhet genom kyrkan. Men numera tänker man i bredare grader. Så är det bara. Och då får det också vara så.
Skulle det kännas konstigt, att det känns mer obehagligt och jobbigt än bra, så får vi gå ut om vi vill. Jag, mamma och Johan. Men jag har redan bestämt mig. Jag ska sitta där. Gråta. Och lägga en ros på kistan.
Lätt - det kommer det med stor sannolikhet inte vara. Men livet är inte lätt. Livet är inte som man vill. Och jag har lovat både mig själv och dig att jag ska kämpa för oss båda. Kriga. I allt. Genom allt. Allt. Alltid.

Pappa,

imorgon är Violas mammas begravning. Veronicas begravning. Kan du lova mig en sak, som jag bett dig om så många gånger förr, en extra gång? Kan du ta hand om Veronica där uppe tillsammans med de andra änglarna? Kanske visa henne runt lite, visa henne sin familj från ditt och hennes perspektiv. Kan du det, pappa? Ge oss här nere ett tecken av något slag att det är bättre nu. Att det är bra nu. Snälla.
Tack. Tack pappa. Tack, dom andra änglarna.

Hej världens bästa pappa.

Idag var jag ledig från jobbet, men precis som du hade gjort så gick jag upp ganska tidigt ändå. Jag åkte och gymmade, och sen åkte jag in till stan och mötte Spophie. Vi satte oss på Friday´s och mös och sen på ett café i närheten. Vi pratade en del, om allt mellan himmel och jord. Jag är tacksam för att hon får mig att skratta, att hon vet när jag behöver skratta och inte. Att jag kan prata om allt med henne, jag kan beskriva detaljer för henne. Hon förstår. Men mest tacksam är jag för att hon försöker tänka ur mitt perspektiv. På det viset är hon en guldklimp i mina ögon som aldrig slutar glittra.
Precis som du.

Just nu är Karin här, en av mammas arbetskamrater, du vet? Hon har ätit med oss och hon stannar nog ett tag till. Mamma och sitter och pratar. Det är bra att mamma har bra och snälla människor runt sig. Eller hur, pappa? Det vet jag att du tycker. Då kan du känna dig lite lugnare. Och även jag.

Jag ska skriva en sak till dig i boken senare pappa... Du får lyssna på det sen. Det är viktigt.

God morgon pappa.

Nu har jag varit på jobbet i tre timmar. Det skulle du också ha varit. På ditt jobb.
Igår låg jag i sängen hela dagen. Hela kvällen. Bara låg och kollade på flera Vänner-säsonger, sov och tänkte på dig. Jag blev helt slut av det, och det är för mig en stor gåta. Men alla tankar på dig gör mig så ledsen, arg, och jag tror att det är just dom tårarna som tar orken ur mig. Från mig. Upp till dig.
Mina tårar blir till varma pussar upp till dig. Det sa du själv. Det skrev du själv.
Det vill jag tro på. Så jag försöker göra det.
Hur är det möjligt?

Pappa,

idag när jag var på väg hem så sms:ade mamma och sa att hon inte orkar åka och fira Lova idag. Det har jag full förståelse för, så jag ringde upp för att säga det. Mamma grät. Hon grät och sa att hon inte orkade helt enkelt. Jag vill inte att mamma ska gråta. Jag kan ta hennes tårar också. Jag vill inte att hon ska gråta. För det kan jag inte göra något åt. Jag är maktlös. Vi är alla maktlösa.

Så innan jag öppnade ytterdörren, så hade jag "förberett" mig på att gå till mamma och krama henne länge. Så som vi gör ibland. Kramas länge och fäller tårar. Utan ord.
När jag hittar mamma sitter hon uppkurad i ena stolen på baksidan, och sover. Jag såg att hon hade gråtit. Och jag tror att hon grät innanför ögonlocken också. Så jag ville inte störa. Hon behöver få sin vila. Hon behöver det.
Jag gick in, och ställde mig vid köksfönstret och tittade ut på henne. Där hon satt. I stolen. Där hon vilade. Jag ville inte störa. Så jag tog mina tårar och stod där istället. Mamma ser uppgiven ut pappa. Jag ser att hon har ont. Så ont. Vissa stunder ser det ut som att hon har förlorat sin själ.
Jag vill inte att mamma ska ha ont, pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra pappa? Det ser ut som att hon är övergiven. Är hon det pappa - övergiven? Nej. Du skulle aldrig överge mamma. Aldrig. Men ont, det har hon. Det har jag med. Ont. Jätteont. Vi har ju förlorat dig. Den dumma sidan vann. Fort gick det också. Fan.

Jag vill ge mamma tillbaka sin själ pappa. Kan du inte komma tillbaka?




Fan.

God morgon världens bästa pappa!

Har du sovit gott i natt? Jag har inte sovit gott. Jag drömde att du fanns. Det gör jag ofta - drömmer arr du finns. Att du andas. Att du lever. Tänk om drömmarna var sanna. Det är väl därför det heter drömmar, för att de inte är verklighet, utan just bara drömmar. Bara drömmar.

I torsdags kväll gick jag och mamma över till Royne och Inger, din storebror. Vi satte oss och drack te, och började prata om mitt körkort. Jag ska få övningsköra med honom. Bra va? Jag tror att det kommer gå jättebra, för ni två är så lika till sättet. Jag skulle ha övningskört med dig. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Eller hur pappa?
Det är så orättvist. Jag saknar dig så mycket.

Igår kväll var jag och Johan på bio, men det som lyste upp min kväll mest var innan bion - då jag stötte på Rebecca utanför. Den människan behöver bara visa sig, eller knappt det, för att jag ska le. Jag vet inte hur hon gör, men hon symboliserar riktig vänskap. Du tycker också om Rebecca, det vet jag.
På begravningen, när alla gick fram och la en ros på din kista och sen sakta gick tillbaka till sina platser, så grät Rebecca. Hon gick förbi mig, mamma och Johan tillbaka mot sin plats med många tårar i ögonen och kollade på mig, och viskade "jag älskar dig". Jag viskade tillbaka.
Vi har många underbara männikor runt oss pappa. Utan dom - tror inte jag att dagarna hade gått framåt, som dom nu faktiskt gör. Vi försöker, och alla runt omkring bidrar till det.

Snart ska vi åka hem till din lillasyster som fyller år idag. Släkten får oss också att orka. Vi är som en enda stor stor stor familj. Allihopa. Tillsammans. Vi alla saknar dig så mycket, och det är ett stort tomt hål när du inte är med oss när vi ses varje gång. Jag saknar ditt skratt när vi träffar alla, för vi skämtar alltid så mycket tillsammans. Men jag hör det inte - ditt skratt. Men jag kan föreställa mig det. Hur det låter. När det kommer.
Ditt skratt.
Ditt spridande skratt.