Hej världens bästa pappa.

Det kändes konstigt idag, att gå upp för samma ljusa grusgång till samma fina kyrka som vi sist var i - vid din begravning. Det kändes som att "här vill ju inte jag vara igen". Men jag skulle vara där. Och jag var där.
Under begravningen tänkte jag inte mycket på vad det var för ord som kom ut ur den snälla prästens mun och jag tänkte heller inte mycket på vad det var för låtar som spelades. Jag satt istället och tänkte på dig, på din begravning. Jag satt nu där i kyrkan med tårar i ögonen och kollade ut i de höga gamla fönstrena, upp mot himlen. I hopp om att du såg oss. Jag viskade för mig själv; "ser du oss pappa?"

Begravninge var jättevacker. Men ingenting kommer någonsin kunna vara på samma nivå som din begravning i mina ögon pappa. Jag kommer för alltid minnas den. När jag satt i kyrkan idag, då när det spelades lugnt och fint på orgeln när folk ska gå fram och lägga en ros, då tänkte jag på hur mycket människor det kom på din begravning. Dom tog liksom aldrig slut. Det var så underbart att se - hur omtyckt och saknad du var och är. Herregud pappa.
Det jag mest tänkte på under den låten var, när jag ställde mig upp mot slutet av din begravning och tittade bakåt med tårade ögon. Jag tittade då några av mina vänner som var där, rakt i ögonen. Och dom tittade tillbaka. Ibland behövs det inga som helst ord. Det var en speciell känsla. Vänner. Mina vänner.

Jag saknar dig så mycket pappa. Varje dag.