2010 blir en fortsätning på 2009.
Till förra årets nyårsafton ville både du och mamma att jag skulle vara med vänner och ha kul. Att jag inte skulle behöva tänka på hur allting precis hade blivit. Att du hade blivit sjuk. Att våran vardag hade vänts upp och ned. Ni ville att jag skulle släppa det för en kväll. Det var inte lätt, men jag gjorde mitt bästa.
Du och mamma stannade hemma och gick över till din bror. Ni tog det lugnt. Det fanns inget att fira. Inte för mig heller. Inte för någon i våran närhet.
Jag var inte med dig på nyårsafton.
Vet du varför jag valde att lyssna på dig och mamma? Vet du varför jag valde att vara med vänner på nyårsafton och fira in det nya året, istället för att vara hemma med dig, mamma och Johan? Vet du varför, pappa?
För att jag inte visste att det var ditt sista år. Ditt sista nyår. Din sista nyårsafton. Jag visste inte att det var våra sista månader tillsammans.
Hade jag vetat det... då hade jag aldrig, aldrig åkt ut till Ekerö och firat nyår. Även om det var med massa personer som jag håller kärt. Aldrig, pappa. Det hoppas jag att du förstår. Du är inte arg väl, pappa? Om jag bara hade vetat. Förlåt. Förlåt.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha 2009 som livets sämsta år. Samtidigt vet jag att det är otroligt många som nämner 2009 som det bästa de varit med om. Så vill jag också ha det, pappa.
Men det är en total omöjlighet. Total. Du behöver vara levande för att jag ens ska kunna tala i ord som bra, bättre och bäst. Jag behöver dig hela tiden.
2009 var världens sämsta år. Det värsta året i mitt liv. I alla våras liv här hemma. Det känns som att det bara kan bli bättre. Men ingenting kan bli bra på det viset som det kunde bli förut. Inte nu. Inte utan dig.
2010 blir en fortsättning på 2009. Man kan inte lämna det bakom sig, som man har kunnat göra med föregående år. Det går inte med 2009. Det kommer alltid att vara med. För alltid. Hack i häl. Tätt. Alltid närvarande.
GOTT NYTT ÅR PAPPA. GOTT NYTT ÅR, UPPE I HIMLEN.
Du är med oss varenda sekund. Av alla år som komma skall. Vi kommer skjuta raketer upp till dig imorgon. Hoppas det lyser upp fint. Hos dig. För dig. Kanske får färgerna dig att le. Där uppe. Någonstans.
Ingenting blir sig likt igen. Inte 2010 heller. Och heller inget år som kommer att komma. Däremot kommer vi med åren lära oss att leva med sorgen och saknaden. Med medvetenheten om vad som faktiskt är viktigt och betyder någonting. Gud, vad jag saknar dig pappa. Jag vill hålla din hand, och säga att allt kommer bli bra.
Men det är för sent. Det har varit för sent ända från början att säga att allt kommer bli bra. Men det har aldrig någonsin varit för sent att hålla din hand.
Det kunde jag göra när jag ville. Men inte längre. Aldrig mer.
Kom tillbaka... Det är ju nyårsafton. Mamma måste ha någon att pussa vid tolv-slaget. Kommer du då?
Den största verkligheten.
Mina skratt tillhör verkligheten. Det gör dom. Dom är på riktigt. För stunderna som kommer. Men när jag helt plötsligt under dom stunderna börjar tänka på den riktiga verkligheten - den största verkligheten - så försvinner det där skrattet lika fort som den starkaste tornadon sveper om alla föremål som kommer i dens väg. Så fort. Så fort visar sig den största verkligheten, pappa. Att du inte får vara här. Att du inte får leva. Leva med oss. Leva ditt liv. Den verkligheten tar bort allt för stunden och ett tag framåt, och gör det smärre omöjligt för ett litet leende att träda fram.
Det är så svårt utan dig. Det är en kamp. Utan dig, pappa.
Det är så svårt utan dig. Det är en kamp. Utan dig, pappa.
Jag älskar dig - varje dag!
Jag ska vinna, och jag ska göra det för dig.
Hej världens bästa pappa.
Idag var vi och köpte massa raketer till imorgon. Jag tror inte att det är så många av oss som har behov av att skjuta raketer imorgon. Men killarna behöver få göra det. Johan allra mest. Ni brukade göra det tillsammans. Han har lärt sig mycket av dig. Och det märks på honom så tydligt att du fattas honom. Otroligt tydligt. Han saknar sin pappa lika mycket som jag.
Jag och Sophie har suttit och spelat fia med knuff ett tag. Jag har fått din sida även när det gäller att vara dålig förlorare. Men jag vann när vi spelade nu.
Det är det jag har lovat dig och mig själv - att jag ska försöka vinna i allt som jag står inför. Det spelar ingen roll om det gäller fia med knuff, kubb, en vanlig match eller något livsviktigt. Det spelar ingen roll. Jag ska vinna, och jag ska göra det för dig. Precis som jag har lovat. Man håller vad man lovat. Eller hur, pappa?
Det känns konstigt att vara här utan dig. Konstigt. Men inte fel. För det är rätt. Rätt är inte fel. Det här är din plats. Sorgligt känns det. Sorgligt. Konstigt. Tomt.
Du ska vara här.
Idag var vi och köpte massa raketer till imorgon. Jag tror inte att det är så många av oss som har behov av att skjuta raketer imorgon. Men killarna behöver få göra det. Johan allra mest. Ni brukade göra det tillsammans. Han har lärt sig mycket av dig. Och det märks på honom så tydligt att du fattas honom. Otroligt tydligt. Han saknar sin pappa lika mycket som jag.
Jag och Sophie har suttit och spelat fia med knuff ett tag. Jag har fått din sida även när det gäller att vara dålig förlorare. Men jag vann när vi spelade nu.
Det är det jag har lovat dig och mig själv - att jag ska försöka vinna i allt som jag står inför. Det spelar ingen roll om det gäller fia med knuff, kubb, en vanlig match eller något livsviktigt. Det spelar ingen roll. Jag ska vinna, och jag ska göra det för dig. Precis som jag har lovat. Man håller vad man lovat. Eller hur, pappa?
Det känns konstigt att vara här utan dig. Konstigt. Men inte fel. För det är rätt. Rätt är inte fel. Det här är din plats. Sorgligt känns det. Sorgligt. Konstigt. Tomt.
Du ska vara här.
Jag fick aldrig ta ett riktigt farväl.
Jag saknar att hålla din hand.
Jag saknar att skratta med dig.
Världens bästa pappa. Ser du oss?
Du behövs överallt. Överallt nära oss.
Hej bästa pappa!
I morse hade jag och Sophie ställt väckarklockan på 9 för att gå ut och gå en sväng i snön innan frukosten. När klockan ringde tänkte vi båda först strunta i att gå upp, men drog oss ändå upp. För vi hade bestämt oss.
Innan vi gick utanför dörren tog jag en titt på termometern. - 30 grader stod det. Du skulle ha sett hur vi såg ut, allt frös i våra ansikten på en gång. Som vanligt. Kallt var det. Men skönt. Uppiggande.
Vi sitter fortfarande i pyjamas. Du hade skrattat åt det om du var här (är du här?). Men snart ska vi ut och traska igen. Vi måste ju röra oss på något sätt. Även fast vi är här för att vila.
Det märks och känns så tydligt att du fattas här uppe. På alla sätt och vis. Du behövs här. Du behövs överallt. Överallt nära oss.
Tomhet. Saknad.
I morse hade jag och Sophie ställt väckarklockan på 9 för att gå ut och gå en sväng i snön innan frukosten. När klockan ringde tänkte vi båda först strunta i att gå upp, men drog oss ändå upp. För vi hade bestämt oss.
Innan vi gick utanför dörren tog jag en titt på termometern. - 30 grader stod det. Du skulle ha sett hur vi såg ut, allt frös i våra ansikten på en gång. Som vanligt. Kallt var det. Men skönt. Uppiggande.
Vi sitter fortfarande i pyjamas. Du hade skrattat åt det om du var här (är du här?). Men snart ska vi ut och traska igen. Vi måste ju röra oss på något sätt. Även fast vi är här för att vila.
Det märks och känns så tydligt att du fattas här uppe. På alla sätt och vis. Du behövs här. Du behövs överallt. Överallt nära oss.
Tomhet. Saknad.
När kommer du tillbaka och säger hej, pappa?
När kommer du tillbaka, så att jag får säga hej då en sista gång på riktigt? Jag fick aldrig säga hej då. Jag fick aldrig ta ett riktigt farväl.
Jag hoppas att du är här.
Hej fina pappa.
Det är kallt här uppe nu. 25 minusgrader. Men det är skönt. En annan sorts kyla. Din favoritplats.
Vi har precis suttit och tittat på två av Stieg Larssons filmer och mamma har precis börjat med middagen.
Ikväll ska jag och Sophie basta och ha en "spa-kväll". Du brukade alltid basta här. Du, Royne, Johan, Micke och Christoffer. Ni tog alltid med er olika starka korvar in och du och din bror satt och åt och drack öl och sprang in och ut innan middagen. Jag vet att han också saknar att ha dig här uppe. Ni köpte ju husen tillsammans. Ni ska vara här tillsammans. Dom är här nu också, som vanligt. Huset bredvid. Och vi äter tillsammans varje dag. Vi gör saker tillsammans. Men en sak fattas. Och det är att du inte är här. En viktig del. Du hör hemma här.
Jag saknar dig här uppe. Jag tror att du är här. Jag hoppas att du är här. Här med oss. På något sätt. För det är här du ska vara.
Det är kallt här uppe nu. 25 minusgrader. Men det är skönt. En annan sorts kyla. Din favoritplats.
Vi har precis suttit och tittat på två av Stieg Larssons filmer och mamma har precis börjat med middagen.
Ikväll ska jag och Sophie basta och ha en "spa-kväll". Du brukade alltid basta här. Du, Royne, Johan, Micke och Christoffer. Ni tog alltid med er olika starka korvar in och du och din bror satt och åt och drack öl och sprang in och ut innan middagen. Jag vet att han också saknar att ha dig här uppe. Ni köpte ju husen tillsammans. Ni ska vara här tillsammans. Dom är här nu också, som vanligt. Huset bredvid. Och vi äter tillsammans varje dag. Vi gör saker tillsammans. Men en sak fattas. Och det är att du inte är här. En viktig del. Du hör hemma här.
Jag saknar dig här uppe. Jag tror att du är här. Jag hoppas att du är här. Här med oss. På något sätt. För det är här du ska vara.
God morgon pappa.
God morgon älskade pappa!
Nu sitter jag och Sophie på tåget på väg till Idre. Vi kommer vara framme vid fyra-tiden och då hämtar mamma oss. Det hade snöat jättemycket sa mamma när jag pratade med henne nyss. Härligt.
Det kommer nog inte vara några problem för oss två att fördriva tiden här på vägen upp. Det är ju oss två vi pratar om. Det ska bli så skönt att komma upp och det ska bli kul att visa Trophy din favoritplats.
Jag älskar dig - varje dag. Jag saknar dig.
Nu sitter jag och Sophie på tåget på väg till Idre. Vi kommer vara framme vid fyra-tiden och då hämtar mamma oss. Det hade snöat jättemycket sa mamma när jag pratade med henne nyss. Härligt.
Det kommer nog inte vara några problem för oss två att fördriva tiden här på vägen upp. Det är ju oss två vi pratar om. Det ska bli så skönt att komma upp och det ska bli kul att visa Trophy din favoritplats.
Jag älskar dig - varje dag. Jag saknar dig.
Början var lika med slutet.
Hej pappa.
Jag har legat hela kvällen i sängen och kollat på hockey. Sverige var överlägsna. Roligt att se. Roligare än A-landslaget. Det vet jag att du håller med mig om. Kommer du ihåg för ett år sen, när vi alla låg här inne i mitt rum och kollade junior-VM i hockey? Vi höll varandra i handen, du och jag. Då var allt så nytt. Ett år sen, helt otroligt att tiden går framåt. Utan dig.
Jag ligger hela tiden och tänker på att du har funnits här. Funnits här levande. Och nu är du inte det. Nu är du inte levande. Hur är det möjligt?
För ett år sen låg vi här allihopa. Då var allt sprillans nytt. Sjukdomen. Det hann aldrig bli gammalt. Det gick för fort.
Jag saknar dig varenda sekund. Jag behöver dig.
Allt var så plötsligt. Allt var så nytt. Ingenting hann bli gammalt. Början var lika med slutet.
Jag har legat hela kvällen i sängen och kollat på hockey. Sverige var överlägsna. Roligt att se. Roligare än A-landslaget. Det vet jag att du håller med mig om. Kommer du ihåg för ett år sen, när vi alla låg här inne i mitt rum och kollade junior-VM i hockey? Vi höll varandra i handen, du och jag. Då var allt så nytt. Ett år sen, helt otroligt att tiden går framåt. Utan dig.
Jag ligger hela tiden och tänker på att du har funnits här. Funnits här levande. Och nu är du inte det. Nu är du inte levande. Hur är det möjligt?
För ett år sen låg vi här allihopa. Då var allt sprillans nytt. Sjukdomen. Det hann aldrig bli gammalt. Det gick för fort.
Jag saknar dig varenda sekund. Jag behöver dig.
Allt var så plötsligt. Allt var så nytt. Ingenting hann bli gammalt. Början var lika med slutet.
"Vi som hade det så bra..." sa du med din svaga röst. I början. Mot slutet.
Utan dina andetag.
Det gör mig så ledsen, pappa.
Att du inte får andas nu. Finnas.
Att du inte får leva nu. Aldrig mer.
Du kommer aldrig få leva mer.
Det gör att tårarna letar sig fram.
Utan några som helst hinder.
Jag gråter för din skull. Det gör ont.
Utan dina andetag.
Du lever aldrig mer.
Du lever aldrig igen.
Kom tillbaka.
Det lyser hos dig varje dag pappa.
Din favoritplats. Våran favoritplats.
Hej älskade pappa.
Igår kväll kände jag egentligen bara för att vara hemma. Så som man kan känna ibland. Att man bara vill ligga ner och inte röra sig många millimeter. Men sen ändrade jag mig. Så Nikolina kom hit och vi hade jättetrevligt här hemma för att senare mot natten dra oss in mot stan. Det blev en kall historia.
Jag har så många fina vänner runt mig. Överallt. Hela tiden. Det känns skönt. Jag är aldrig orolig över vart jag har mina nära och kära. Det måste betyda att man är riktiga vänner. Det är tryggt. Vänskap.
En trygghet som dom - allihopa - alltid ger mig, det är skratt. Skrattet. Jag skrattar alltid med mina vänner. Och pratar. Stojar.
Jossan ringde precis. Det är som att hon och några andra är bredvid mig på något sätt och ser allt. Förstående. Så snälla. Så omtänksama. Fina människor. Fina hjärtan. Fina vänner. Fina stjärnor. Så många som bryr sig. Om det här. Om välmående hos andra. Otroligt. Unikt. Visst är det tryggt, pappa?
Tryggast är du.
Igår åkte mamma, Johan och dom andra upp till Idre. Och tidigt imorgon bitti åker jag och Sophie upp till dom. Det ska bli så skönt. Din favoritplats. Våran favoritplats. Idre. Vårat hus. Våran plats.
Det kommer lysa hos dig medan vi är borta. Det lyser alltid hos dig. Varje dag. Och det är inte bara vi som åker dit och tänder ljus för dig. Det är många.
Igår kväll kände jag egentligen bara för att vara hemma. Så som man kan känna ibland. Att man bara vill ligga ner och inte röra sig många millimeter. Men sen ändrade jag mig. Så Nikolina kom hit och vi hade jättetrevligt här hemma för att senare mot natten dra oss in mot stan. Det blev en kall historia.
Jag har så många fina vänner runt mig. Överallt. Hela tiden. Det känns skönt. Jag är aldrig orolig över vart jag har mina nära och kära. Det måste betyda att man är riktiga vänner. Det är tryggt. Vänskap.
En trygghet som dom - allihopa - alltid ger mig, det är skratt. Skrattet. Jag skrattar alltid med mina vänner. Och pratar. Stojar.
Jossan ringde precis. Det är som att hon och några andra är bredvid mig på något sätt och ser allt. Förstående. Så snälla. Så omtänksama. Fina människor. Fina hjärtan. Fina vänner. Fina stjärnor. Så många som bryr sig. Om det här. Om välmående hos andra. Otroligt. Unikt. Visst är det tryggt, pappa?
Tryggast är du.
Igår åkte mamma, Johan och dom andra upp till Idre. Och tidigt imorgon bitti åker jag och Sophie upp till dom. Det ska bli så skönt. Din favoritplats. Våran favoritplats. Idre. Vårat hus. Våran plats.
Det kommer lysa hos dig medan vi är borta. Det lyser alltid hos dig. Varje dag. Och det är inte bara vi som åker dit och tänder ljus för dig. Det är många.
Tre rosor från oss på julafton. Till dig.
Det kändes inte konstigt att säga det. Faktiskt.
I morse kom mamma in till mitt rum, där jag låg i sängen, och sa "god jul mammas och pappas lilla älskling".
Jag log och sa tillbaka - "god jul". Det kändes inte konstigt att säga det. Faktiskt.
För så är det. Jag kommer alltid att tillhöra dig pappa. Även om vi inte är tillsammans som vanligt. Jag saknar dig så mycket och jag vet att du hade velat att vi skulle ha en bra julafton. Det är smärre en omöjlighet utan dig. Så är det. Men vet du? Vi gör vårat bästa. Det vet du. För din och hela familjens skull.
Du är hos oss hela tiden. Hela, hela, hela tiden. På alla olika platser. För du hör ihop med oss.
God-jul-natt min fina pappa.
Jag log och sa tillbaka - "god jul". Det kändes inte konstigt att säga det. Faktiskt.
För så är det. Jag kommer alltid att tillhöra dig pappa. Även om vi inte är tillsammans som vanligt. Jag saknar dig så mycket och jag vet att du hade velat att vi skulle ha en bra julafton. Det är smärre en omöjlighet utan dig. Så är det. Men vet du? Vi gör vårat bästa. Det vet du. För din och hela familjens skull.
Du är hos oss hela tiden. Hela, hela, hela tiden. På alla olika platser. För du hör ihop med oss.
God-jul-natt min fina pappa.
Jag älskar dig - varje dag!
Hoppas vi träffas i natt. I drömmarnas värld. Även fast jag vet att du har många att vara hos. Men jag hoppas. Hoppas, det får man alltid göra. Precis som du och mamma alltid har sagt att "man får önska sig precis vad man vill".
Jag får hoppas precis vad jag vill.
Idag är det julafton.
Hej älskade pappa. (God jul)
Idag är det julafton. Snart är dagen slut. I morse ville jag nog egentligen ligga kvar under täcket och vakna imorgon. Men så fungerar det inte. Det gör det inte. Den här dagen behövde genomgås och levas. Precis som alla andra dagar. Precis som alla andra dagar utan dig.
Förra julafton kunde jag hålla din hand. Förra julafton kunde jag krama dig. Förra julafton kunde jag säga god jul till dig. Förra julafton kunde jag göra allt det - och få det samma tillbaka.
Idag åkte vi till din grav och satte dit tre stora, röda rosor. Vi tände ljus. Det var redan flera stycken som hade varit hos dig och tänt och gjort det fint i snön som lyser upp hela området.
Vi kom hem för en stund sen från farmor där vi var med några av dina syskon och deras familjer. Det var alldeles lagom, och som vanligt på julafton i familjen Johnsson, så sitter man och delar ut julklappar i flera timmar. Det blir lika mycket varje år. Om inte mer.
Tänk om jag hade fått köpa julklappar till dig i år. Och också ge dom till dig.
Tänk om jag iallafall kunde ha fått ett litet tecken från dig idag. Kanske fick jag det. Jag tror som jag tror, som din syster säger. Och det gör jag med. Mina tankar tillhör mig. Bara mig. För min egen skull.
God jul älskade pappa. God jul. På något sätt gick den här dagen förbi, och vi har kämpat bra allihopa. Vi har skrattat också. Det har vi. För dig. För att vi alla älskar dig.
Jag vet att du finns någonstans. Någonstans finns du.
Jag önskar att jag hade kunnat krama dig i morse. Som man gör. Som vi gör. Men i år är ingenting sig likt. Ingenting. Sista julen i huset. Första julen utan dig. Vi öppnade julklappar i morse. Mamma, jag och Johan. Ett foto på dig stod vid oss. På bordet. Du var med. Du är med.
God jul pappa.
Tack för alla fina julklappar.
Idag är det julafton. Snart är dagen slut. I morse ville jag nog egentligen ligga kvar under täcket och vakna imorgon. Men så fungerar det inte. Det gör det inte. Den här dagen behövde genomgås och levas. Precis som alla andra dagar. Precis som alla andra dagar utan dig.
Förra julafton kunde jag hålla din hand. Förra julafton kunde jag krama dig. Förra julafton kunde jag säga god jul till dig. Förra julafton kunde jag göra allt det - och få det samma tillbaka.
Idag åkte vi till din grav och satte dit tre stora, röda rosor. Vi tände ljus. Det var redan flera stycken som hade varit hos dig och tänt och gjort det fint i snön som lyser upp hela området.
Vi kom hem för en stund sen från farmor där vi var med några av dina syskon och deras familjer. Det var alldeles lagom, och som vanligt på julafton i familjen Johnsson, så sitter man och delar ut julklappar i flera timmar. Det blir lika mycket varje år. Om inte mer.
Tänk om jag hade fått köpa julklappar till dig i år. Och också ge dom till dig.
Tänk om jag iallafall kunde ha fått ett litet tecken från dig idag. Kanske fick jag det. Jag tror som jag tror, som din syster säger. Och det gör jag med. Mina tankar tillhör mig. Bara mig. För min egen skull.
God jul älskade pappa. God jul. På något sätt gick den här dagen förbi, och vi har kämpat bra allihopa. Vi har skrattat också. Det har vi. För dig. För att vi alla älskar dig.
Jag vet att du finns någonstans. Någonstans finns du.
Jag önskar att jag hade kunnat krama dig i morse. Som man gör. Som vi gör. Men i år är ingenting sig likt. Ingenting. Sista julen i huset. Första julen utan dig. Vi öppnade julklappar i morse. Mamma, jag och Johan. Ett foto på dig stod vid oss. På bordet. Du var med. Du är med.
God jul pappa.
Tack för alla fina julklappar.
Det är ingen jul om inte hela familjen får vara tillsammans.
Snälla pappa... Kom tillbaka.
Det är inte lätt när det är svårt.
God morgon finaste pappa!
Det märks på många sätt att du är borta. Tydligt. Då knackar maktlösheten på dörren. Igen. Igen. Igen. Det är svårt. Det är inte lätt. Det är inte lätt när det är svårt. Vi alla behöver dig. Varje dag. Hela livet.
Ibland känner man sig som den enda i världen. Som den enda drabbade familjen i världen. Men så är det inte. På gott och ont.
Varför finns orättvisan, pappa? Fick du svar på det när du kom till himlen?
Idag hittar jag inte orden. Kom tillbaka, älskade pappa.
En overklig verklighet.
Hej papi.
Jag tror att vi lyckades göra dig stolt idag. Vi vann. Det spelades inte innebandy från det andra laget. Jag har ont. Vissa har ondare. Men du är stolt - det vet jag.
Som vanligt tänker jag att du inte kan vara borta. Du kan inte vara borta. Jag har ju skrattat med dig hela livet. Och nu? Det finns liksom inte. En overklig verklighet. Det är såhär dom känns. Nu vet jag. Jag vill inte veta.
Snart är det julafton. Utan dig. Ingen julafton.
Jag tror att vi lyckades göra dig stolt idag. Vi vann. Det spelades inte innebandy från det andra laget. Jag har ont. Vissa har ondare. Men du är stolt - det vet jag.
Som vanligt tänker jag att du inte kan vara borta. Du kan inte vara borta. Jag har ju skrattat med dig hela livet. Och nu? Det finns liksom inte. En overklig verklighet. Det är såhär dom känns. Nu vet jag. Jag vill inte veta.
Snart är det julafton. Utan dig. Ingen julafton.
(Saknar dig...)
God morgon älskade pappa.
Igår var jag hemma hos Jossan tillsammans med henne, Öberg, SS och Emma. Vi hade julmys där vi proppade i oss allt som hör julen till som innehåller socker. Och delade ut lite julklappar. Det var hur mysigt som helst och jag inser mer och mer för varje dag att jag har fler och fler fina personer kring mig hela tiden.
Snart ska jag gå ner till hallen hemifrån Johan. Vi har match idag. Jag ska försöka göra mitt bästa, pappa. Jag ska göra mitt bästa för att göra dig stolt. Det lovar jag.
Direkt efter matchen har vi julmys med laget och efter det åker jag direkt till familjerna inne i stan. Vi ska äta middag där ikväll och träffa småttingarna. Eira ska få våra Pippi-kläder av oss då, och det ska bli kul att se hennes reaktion när hon ser dom eftersom att hon tror att hon är Pippi Långstrump. Dom är så underbara, dom där. Vi har en bra släkt. Eller hur, pappa?
Nu är det dags att gå. Matchen börjar om två och en halv timme. Håll tummarna.
Jag älskar dig - varje dag. (Saknar dig...)
Igår var jag hemma hos Jossan tillsammans med henne, Öberg, SS och Emma. Vi hade julmys där vi proppade i oss allt som hör julen till som innehåller socker. Och delade ut lite julklappar. Det var hur mysigt som helst och jag inser mer och mer för varje dag att jag har fler och fler fina personer kring mig hela tiden.
Snart ska jag gå ner till hallen hemifrån Johan. Vi har match idag. Jag ska försöka göra mitt bästa, pappa. Jag ska göra mitt bästa för att göra dig stolt. Det lovar jag.
Direkt efter matchen har vi julmys med laget och efter det åker jag direkt till familjerna inne i stan. Vi ska äta middag där ikväll och träffa småttingarna. Eira ska få våra Pippi-kläder av oss då, och det ska bli kul att se hennes reaktion när hon ser dom eftersom att hon tror att hon är Pippi Långstrump. Dom är så underbara, dom där. Vi har en bra släkt. Eller hur, pappa?
Nu är det dags att gå. Matchen börjar om två och en halv timme. Håll tummarna.
Jag älskar dig - varje dag. (Saknar dig...)
Gjorde det ont att sluta andas, pappa?
Tårarna rinner och jag har just nu bara en tanke i huvudet, pappa. Gjorde det ont att dö? Hade du ont? Kände du? Kände du något? Smärta. Kärlek. Närvaro. Någonting? Gjorde det ont att sluta andas, pappa?
Tänk om det gjorde ont...
Du hade ont under tiden. Det vet jag. Det vet jag så väl. Det såg jag. Det hörde jag. Det kände jag. Men gjorde det ont sista minutrarna? Hur känns det att innerst inne veta att man snart inte finns mer? Du visste. Jag visste. Alla visste. Maktlöshet är ordet.
Nu gör det sådär ont bakom ögonen och kindbenen som det gör när tårarna blandat med sorgen och de andra känslorna trycker på sitt allra hårdaste. Det gör så ont. Det gör så ont att du inte får vara här.
Jag är så ledsen. För din skull. Fina pappa. Du ska vara här. Alltid. Varje dag.
Men det är du inte. Jag vill hålla din hand. Nu. Imorgon. För evigt.
Tänk om det gjorde ont...
Du hade ont under tiden. Det vet jag. Det vet jag så väl. Det såg jag. Det hörde jag. Det kände jag. Men gjorde det ont sista minutrarna? Hur känns det att innerst inne veta att man snart inte finns mer? Du visste. Jag visste. Alla visste. Maktlöshet är ordet.
Nu gör det sådär ont bakom ögonen och kindbenen som det gör när tårarna blandat med sorgen och de andra känslorna trycker på sitt allra hårdaste. Det gör så ont. Det gör så ont att du inte får vara här.
Jag är så ledsen. För din skull. Fina pappa. Du ska vara här. Alltid. Varje dag.
Men det är du inte. Jag vill hålla din hand. Nu. Imorgon. För evigt.
Ska vi allihopa vakna upp ur den här mardrömmen nu, pappa?
Det var som att tiden stannade till för en stund.
Hej älskade pappa.
Har du sovit gott i natt? Jag har sovit bra, men alldeles för lite. Så blir det ibland, och det var bara att pallra sig iväg i snön (det är massor av snö pappa, bra va?) och kylan till bussen och jobbet strax efter 7 i morse. När man väl kommer hit känns det bra. Trött-smällen på käften kommer lite senare. Vi har jullunch på jobbet idag, så efter den kommer jag nog hamna i någon slags svacka.
Jag har börjat jobba på en annan avdelning också här på jobbet. Idag är min första dag på den här avdelningen. Det har gått bra hittills. Men mitt hjärta hoppade till ett bra tag nyss. För vet du vilket företag jag tog emot en beställning av? Ditt jobb. Det var som att tiden stannade till för en stund.
Första dagen på en ny avdelning och den första ordern jag får till mig är från ditt jobb. Hur stor är den chansen?
Jag kommer ihåg när jag brukade vara med på ditt jobb när jag var mindre, pappa. Det gillade jag. Minns du? Klart du gör. Vi hade kul. Överallt hade vi kul. Jag saknar dig så mycket.
Sådan far - sådan son dotter. Jag behöver dig.
Har du sovit gott i natt? Jag har sovit bra, men alldeles för lite. Så blir det ibland, och det var bara att pallra sig iväg i snön (det är massor av snö pappa, bra va?) och kylan till bussen och jobbet strax efter 7 i morse. När man väl kommer hit känns det bra. Trött-smällen på käften kommer lite senare. Vi har jullunch på jobbet idag, så efter den kommer jag nog hamna i någon slags svacka.
Jag har börjat jobba på en annan avdelning också här på jobbet. Idag är min första dag på den här avdelningen. Det har gått bra hittills. Men mitt hjärta hoppade till ett bra tag nyss. För vet du vilket företag jag tog emot en beställning av? Ditt jobb. Det var som att tiden stannade till för en stund.
Första dagen på en ny avdelning och den första ordern jag får till mig är från ditt jobb. Hur stor är den chansen?
Jag kommer ihåg när jag brukade vara med på ditt jobb när jag var mindre, pappa. Det gillade jag. Minns du? Klart du gör. Vi hade kul. Överallt hade vi kul. Jag saknar dig så mycket.
Sådan far - sådan son dotter. Jag behöver dig.
Hårt som diamant. Föralltid.
Vad jag än tänker.
Hur jag än tänker.
Vad jag än känner.
Hur jag än känner.
Så spelar det ingen roll.
För ingenting (ingenting)
tar dig tillbaka till mig.
En kokande känsla tas fram.
Inombords. Sitter kvar.
Hårt som diamant. Föralltid.
Frustration. Ilska. Sorg.
Hur jag än tänker.
Vad jag än känner.
Hur jag än känner.
Så spelar det ingen roll.
För ingenting (ingenting)
tar dig tillbaka till mig.
En kokande känsla tas fram.
Inombords. Sitter kvar.
Hårt som diamant. Föralltid.
Frustration. Ilska. Sorg.
Sov gott i natt pappa. Sov gott för alltid.
Varför skulle jag ge upp? Nej.
God morgon fina pappa!
Idag är jag ledig från jobbet, och det känns skönt, för jag var som en zombie från morgon till kväll igår. Träningen ska jag inte ens prata om. Mina frustrationer tog över mig själv och då går det som det går. Du vet.
Du ska se hur mycket det snöar ute pappa. Det ligger massor av vitt på marken och det är så fint. Hoppas det håller sig vitt till julafton. Även om det inte kommer vara någon vanlig julafton, så ska det fortfarande vara snö.
Idag ska jag till läkaren och lämna prover med hopp om att allt är som det ska igen, din vän Anders kommer hit och äter middag med oss, och senare ikväll är det träning. Nya tag. Nya möjligheter. Frustrationen är ibland min värsta motståndare på planen, pappa, och jag blir bara ännu argare när jag märker det på mig själv. Allt ska bara fungera. Du förstår vad jag menar, men jag vet också att jag är envis och ska uppnå det jag vill. Det vet du också. Även till dom små stegen. Dom små målen och etapperna. Man får inte ge upp bara. Varför skulle jag ge upp? Nej.
Jag saknar dig - varje dag. Jag älskar dig - varje dag. Kom tillbaka.
Idag är jag ledig från jobbet, och det känns skönt, för jag var som en zombie från morgon till kväll igår. Träningen ska jag inte ens prata om. Mina frustrationer tog över mig själv och då går det som det går. Du vet.
Du ska se hur mycket det snöar ute pappa. Det ligger massor av vitt på marken och det är så fint. Hoppas det håller sig vitt till julafton. Även om det inte kommer vara någon vanlig julafton, så ska det fortfarande vara snö.
Idag ska jag till läkaren och lämna prover med hopp om att allt är som det ska igen, din vän Anders kommer hit och äter middag med oss, och senare ikväll är det träning. Nya tag. Nya möjligheter. Frustrationen är ibland min värsta motståndare på planen, pappa, och jag blir bara ännu argare när jag märker det på mig själv. Allt ska bara fungera. Du förstår vad jag menar, men jag vet också att jag är envis och ska uppnå det jag vill. Det vet du också. Även till dom små stegen. Dom små målen och etapperna. Man får inte ge upp bara. Varför skulle jag ge upp? Nej.
Jag saknar dig - varje dag. Jag älskar dig - varje dag. Kom tillbaka.
Du har ju många att vara hos.
Hej älskade pappa.
Igår var jag och mamma hos dig. På din plats. Vid din grav. Det är så fint där. Så lugnt och fridfullt. Du tyckte om att ha det lugnt runt dig. När du väl fick det. Fina pappa.
Vi tände tre ljus hos dig. Ett i lyktan och två på marken. Nu brinner det fint hos dig. Vi vill att det ska brinna hos dig varje dag, och det har det gjort också. Det ska alltid brinna hos dig. För dig.
Jag hoppas att jag träffar dig i natt igen. I världen som kallas drömmarnas land. Där är du dig själbv. Det betyder att du är dig själv nu. Att du mår bra igen. Visst? Det tror jag.
Du är med mig i varje steg jag tar. Det vet jag. Men ibland känns sidan om mig tom. Men då kanske du bara tar en liten paus. Du har ju många att vara hos. Älskade pappa.
Jag saknar dig.
Igår var jag och mamma hos dig. På din plats. Vid din grav. Det är så fint där. Så lugnt och fridfullt. Du tyckte om att ha det lugnt runt dig. När du väl fick det. Fina pappa.
Vi tände tre ljus hos dig. Ett i lyktan och två på marken. Nu brinner det fint hos dig. Vi vill att det ska brinna hos dig varje dag, och det har det gjort också. Det ska alltid brinna hos dig. För dig.
Jag hoppas att jag träffar dig i natt igen. I världen som kallas drömmarnas land. Där är du dig själbv. Det betyder att du är dig själv nu. Att du mår bra igen. Visst? Det tror jag.
Du är med mig i varje steg jag tar. Det vet jag. Men ibland känns sidan om mig tom. Men då kanske du bara tar en liten paus. Du har ju många att vara hos. Älskade pappa.
Jag saknar dig.
Du älskade att vara i vårat hus i Idre. Som du gjort så fint. Det var ditt favoritställe. Det är mitt favoritställe nu, och det känns inte lika tomt där uppe som det gör här hemma. När vi är där - då är du också där. För det är din plats. Där man vaknar av tystnaden och somnar av lugnet. Våran plats. Familjens.
God morgon pappa.
Du var med i min dröm i natt.
Man kan inte låtsas.
Hej älskade pappa.
Idag har jag, Julia och Sophie bakat hela dagen hemma hos Trophy. Med julmusik i bakgrunden. Det började snöa. Jag och mina stjärnor från skolan. Jag är kvar här i Sollentuna nu och har ont i magen efter all pepparkaksdeg som vi har proppat i oss. Men det är svårt att låta bli, eller hur? Ändå sitter vi här och käkar chips och dricker cola. Och strax ska vi käka middag också. Efter det ska vi frossa i glass. Det är dags att skärpa sig snart, visst? Vi får se när det blir. Nyårslöfte kanske? Såna ska man inte ha. Vi är grymma på att äta.
Jag brukar göra ett pepparkakshjärta som det står mamma i och ett som det står pappa i. Nu gjorde jag inte det. Jag ville inte. Jag kunde. Man kan inte låtsas.
Jag tänker på dig hela tiden. Kom tillbaka.
Idag har jag, Julia och Sophie bakat hela dagen hemma hos Trophy. Med julmusik i bakgrunden. Det började snöa. Jag och mina stjärnor från skolan. Jag är kvar här i Sollentuna nu och har ont i magen efter all pepparkaksdeg som vi har proppat i oss. Men det är svårt att låta bli, eller hur? Ändå sitter vi här och käkar chips och dricker cola. Och strax ska vi käka middag också. Efter det ska vi frossa i glass. Det är dags att skärpa sig snart, visst? Vi får se när det blir. Nyårslöfte kanske? Såna ska man inte ha. Vi är grymma på att äta.
Jag brukar göra ett pepparkakshjärta som det står mamma i och ett som det står pappa i. Nu gjorde jag inte det. Jag ville inte. Jag kunde. Man kan inte låtsas.
Jag tänker på dig hela tiden. Kom tillbaka.
Tänk att inte få säga god jul till dig i år...
MOTVIND.
MEDVIND HELA LIVET.
SEN VAR DET STOPP.
NÄR HOPPET FÖRSVANN.
NÄR DU FÖRSVANN.
MEDVIND.
MOTVIND.
MOTVIND.
MOTVIND.
MOTVIND.
MEDVIND.
MOTVIND.
MOTVIND.
Tiden rinner iväg, samtidigt som det känns som att våra liv har stannat.
Idag på dagen är det 1 år sedan jag fick veta att du var sjuk. Ett år sedan. Till och med det är sjukt. Så att säga. Jag kan inte förstå att tiden rinner iväg. Tiden rinner iväg, samtidigt som det känns som att våra liv har stannat. Det är en konstig kombination, pappa. Eller hur?
För ett år sen kunde jag hålla om dig. Och din hand.
För ett år sen kunde jag vara rädd tillsammans med dig.
För ett år sen kunde jag gråta tillsammans med dig.
För ett år sen började vi en resa. Tillsammans. En resa som tog slut alldeles för tidigt. Vi fick inte ens någon chans. För det var redan för sent när vi började. Det gör ont; att vi - du - inte fick någon minsta chans. Inte en enda. Inte ens ett litet halmstrå. Bara väntan och smärta. Tiden blev inte tid. Tiden blev smärta.
Jag saknar att vara envis tillsammans med dig, pappa. Eller att vara envis mot dig. Jag saknar dig hela tiden.
För ett år sen kunde jag hålla om dig. Och din hand.
För ett år sen kunde jag vara rädd tillsammans med dig.
För ett år sen kunde jag gråta tillsammans med dig.
För ett år sen började vi en resa. Tillsammans. En resa som tog slut alldeles för tidigt. Vi fick inte ens någon chans. För det var redan för sent när vi började. Det gör ont; att vi - du - inte fick någon minsta chans. Inte en enda. Inte ens ett litet halmstrå. Bara väntan och smärta. Tiden blev inte tid. Tiden blev smärta.
Jag saknar att vara envis tillsammans med dig, pappa. Eller att vara envis mot dig. Jag saknar dig hela tiden.
Imorgon är dagen då jag berättade allt för Elin och henns familj. Dom tog emot mig med sina som vanligt öppna armar och jag var där hela kvällen. Gråtandes. Tom. Du sa att det var okej, att jag skulle åka dit. Även om jag ville vara med dig hemma.
Gud, vad jag saknar dig.
Jag själv... jag skrek.
God morgon pappa.
Igår var ja och klippte mig hos Brännis på förmiddagen, sen gick jag till mammas jobb och vi gick och handlade lite små-julklappar en snabbis. När jag kom hem kom Sandra och hämtade mig, så åkte vi och köpte pizza och satte oss hemma hos henne och kollade på innebandyn och senare Idol-finalen.
Idol-finalen. Idol-finalen... den ger mig dåliga vibbar och minnen.
Förra årets Idol-final såg jag hemma hos din storebror med barnen och i pausen när nyheterna visades så gick jag och lillen hem, för då hade du och mamma kommit hem från sjukhuset fick vi veta. Inget konstigt med det, du skulle ju bara ta några prover? Då tänkte jag inte mycket alls, utan tyckte mest att det skulle bli skönt att få komma hem. Jag anade inte vad som väntade mig. Jag hade bara en liten konstig känsla inuti kroppen. Varför skulle ni ringa och säga att vi skulle komma hem? Det brukade vi bestämma själva.
När jag kom hem, upp för trappan och till vardagsrummet - möttes jag av ledsna, tomma och rädda blickar från dig och mamma som satt i soffan helt tysta, som om ni hade sätt ett spöke när jag kom, och tittade på mig.
Jag gick fram mot er, satte mig i soffan, frågade hur du mådde och kramade om dig.
Du höll kvar mig efter det. Och vi började gråta. Men då visste jag ingenting ännu. Men några sekunder senare kom beskedet - att du hade cancer.
Mamma berättade det mesta. Snyftandes. Du höll om mig hårdare än någonsin tidigare gråtandes. Jag själv... jag skrek. Allt blev svart. Jag har aldrig tidigare varit i dina armar så länge, så hårt, förut. Jag kommer alltid att minnas det. Hur förbereder man sig för att berätta något sådant för sina barn? Det tror jag är en omöjlig uppgift. Totalt omöjlig. Därför tror jag inte att ni förberedde er, du och mamma, utan att ni helt enkelt skulle andas lite innan vi kom hem. Och sen berätta. Jag ryser när jag tänker på den kvällen. För sorgen och rädslan som kom fram, men även för att jag så tydligt kommer ihåg hur det kändes när du höll om mig sådär hårt och länge. Jag kommer ihåg känslan när jag skrek och grät på samma gång. När man knappt hör vad man själv säger för att det gör så ont. För att allt vänds upp -och ned.
Det var den kvällen då våran värld började vändas åt fel håll. Vi hade det ju så bra...
När jag såg Kevin Borg vinna Idol på tv den kvällen - så förlorade jag.
Ett evigt minne. Evigt. Tungt.
Igår var ja och klippte mig hos Brännis på förmiddagen, sen gick jag till mammas jobb och vi gick och handlade lite små-julklappar en snabbis. När jag kom hem kom Sandra och hämtade mig, så åkte vi och köpte pizza och satte oss hemma hos henne och kollade på innebandyn och senare Idol-finalen.
Idol-finalen. Idol-finalen... den ger mig dåliga vibbar och minnen.
Förra årets Idol-final såg jag hemma hos din storebror med barnen och i pausen när nyheterna visades så gick jag och lillen hem, för då hade du och mamma kommit hem från sjukhuset fick vi veta. Inget konstigt med det, du skulle ju bara ta några prover? Då tänkte jag inte mycket alls, utan tyckte mest att det skulle bli skönt att få komma hem. Jag anade inte vad som väntade mig. Jag hade bara en liten konstig känsla inuti kroppen. Varför skulle ni ringa och säga att vi skulle komma hem? Det brukade vi bestämma själva.
När jag kom hem, upp för trappan och till vardagsrummet - möttes jag av ledsna, tomma och rädda blickar från dig och mamma som satt i soffan helt tysta, som om ni hade sätt ett spöke när jag kom, och tittade på mig.
Jag gick fram mot er, satte mig i soffan, frågade hur du mådde och kramade om dig.
Du höll kvar mig efter det. Och vi började gråta. Men då visste jag ingenting ännu. Men några sekunder senare kom beskedet - att du hade cancer.
Mamma berättade det mesta. Snyftandes. Du höll om mig hårdare än någonsin tidigare gråtandes. Jag själv... jag skrek. Allt blev svart. Jag har aldrig tidigare varit i dina armar så länge, så hårt, förut. Jag kommer alltid att minnas det. Hur förbereder man sig för att berätta något sådant för sina barn? Det tror jag är en omöjlig uppgift. Totalt omöjlig. Därför tror jag inte att ni förberedde er, du och mamma, utan att ni helt enkelt skulle andas lite innan vi kom hem. Och sen berätta. Jag ryser när jag tänker på den kvällen. För sorgen och rädslan som kom fram, men även för att jag så tydligt kommer ihåg hur det kändes när du höll om mig sådär hårt och länge. Jag kommer ihåg känslan när jag skrek och grät på samma gång. När man knappt hör vad man själv säger för att det gör så ont. För att allt vänds upp -och ned.
Det var den kvällen då våran värld började vändas åt fel håll. Vi hade det ju så bra...
När jag såg Kevin Borg vinna Idol på tv den kvällen - så förlorade jag.
Ett evigt minne. Evigt. Tungt.
Jag minns dina kramar med värme, och skulle göra vad som helst för att få krama dig igen. Min fina pappa. Jag älskar dig - varje dag.
Den öändliga vägen som man aldrig någonsin hade tänkt att gå.
Hej pappa. Fina lilla pappa.
När jag inte gör något med någon, vad som helst, utan sitter och inte skojar eller pratar - då är den första som kommer upp i mitt huvud du. Inte bara du som person, utan hela den här situationen från början till det snabba, förödande slutet, och nu fortsättningen. Den långa biten. Den oändliga vägen som man inte vill gå. Den öändliga vägen som man aldrig någonsin hade tänkt att gå.
Bara en sån "simpel" sak som att se dig när jag kommer hem. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att kunna kittla dig och hålla om dig när jag vill. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att få le med dig varje dag flera gånger. Det går inte nu. Att få sms:a eller ringa dig bara för att fråga hur du mår eller vad du gör (även fast jag visste vad du gjorde precis då jag ringde) en kort stund varje dag. Det går inte nu. Vet du varför? För du finns inte där längre.
Det är en irriterande känsla i kroppen. Svår att ta på, men ack så den känns. Den gnager inombords och utåt sakta men säkert. Biter på varenda kvadratcentimeter i kroppen. På hjärtat också. I bröstet. Där det gör ondast.
Jag vill inte vara med om det här pappa. Jag vill inte. Men jag måste.
Jag vill kunna ringa dig och fråga vart du är. Vad du gör. Och få ett svar. Ett svar bestående av ord. Ord från en levande människa.
Men det går inte.
För du finns inte.
God natt fina pappa. Jag hoppas jag får träffa dig i natt. I drömmarna. Jag saknar dig.
När jag inte gör något med någon, vad som helst, utan sitter och inte skojar eller pratar - då är den första som kommer upp i mitt huvud du. Inte bara du som person, utan hela den här situationen från början till det snabba, förödande slutet, och nu fortsättningen. Den långa biten. Den oändliga vägen som man inte vill gå. Den öändliga vägen som man aldrig någonsin hade tänkt att gå.
Bara en sån "simpel" sak som att se dig när jag kommer hem. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att kunna kittla dig och hålla om dig när jag vill. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att få le med dig varje dag flera gånger. Det går inte nu. Att få sms:a eller ringa dig bara för att fråga hur du mår eller vad du gör (även fast jag visste vad du gjorde precis då jag ringde) en kort stund varje dag. Det går inte nu. Vet du varför? För du finns inte där längre.
Det är en irriterande känsla i kroppen. Svår att ta på, men ack så den känns. Den gnager inombords och utåt sakta men säkert. Biter på varenda kvadratcentimeter i kroppen. På hjärtat också. I bröstet. Där det gör ondast.
Jag vill inte vara med om det här pappa. Jag vill inte. Men jag måste.
Jag vill kunna ringa dig och fråga vart du är. Vad du gör. Och få ett svar. Ett svar bestående av ord. Ord från en levande människa.
Men det går inte.
För du finns inte.
God natt fina pappa. Jag hoppas jag får träffa dig i natt. I drömmarna. Jag saknar dig.
Omöjligt att ta.
Hej himlens starkaste stjärna.
Igår skrev jag på sista bladet i den tredje skrivboken till dig. Idag ska jag börja på den fjärde. Vet du vad det är för dag idag? Idag är den 9 månader sen du tog ditt sista andetag.
Det är fortfarande svårt att förstå. Svårt att förstå och omöjligt att acceptera. Omöjligt att ta.
På något konstigt vis går tiden framåt. Och fort går det också. Det är väl kanske bra. Vad vet jag. Det jag vet är att tiden inte levs med samma glädje som den gjorde förut. För vi behöver dig.
Jag vill hålla din hand och skratta med dig. Tillsammans med dig, pappa. Du och jag. Som alltid. Jag kommer aldrig att få uppleva ditt skratt levande igen. Aldrig. Och det gör ont att veta det.
Igår skrev jag på sista bladet i den tredje skrivboken till dig. Idag ska jag börja på den fjärde. Vet du vad det är för dag idag? Idag är den 9 månader sen du tog ditt sista andetag.
Det är fortfarande svårt att förstå. Svårt att förstå och omöjligt att acceptera. Omöjligt att ta.
På något konstigt vis går tiden framåt. Och fort går det också. Det är väl kanske bra. Vad vet jag. Det jag vet är att tiden inte levs med samma glädje som den gjorde förut. För vi behöver dig.
Jag vill hålla din hand och skratta med dig. Tillsammans med dig, pappa. Du och jag. Som alltid. Jag kommer aldrig att få uppleva ditt skratt levande igen. Aldrig. Och det gör ont att veta det.
Jag älskar dig - varje dag!
I år önskar jag mig att julen ska vara över på ett kick.
Igår var jag och Sophie och storhandlade julklappar. Jag köpte mest till mamma och lill-Johan. Det är dom som förtjänar mest. Eller hur? Det kändes så konstigt att inte få köpa någon julklapp alls till dig, pappa. Jag ville. Men jag kunde inte. För jag kan inte ge den till dig. Jag vill att du ska få massa julklappar. Att du ska kunna se och känna dom - att du ska leva här med oss. Andas med oss. Le med oss. Som man gör på julen i vanliga fall. I vanliga fall. Är tillsammans och ler. Skrattar.
Du brukade aldrig önska dig något speciellt. Istället gav du oss det vi önskade oss. I år önskar jag mig att julen bara ska vara över på ett kick.
I år kommer julen bestå av en person mindre och mer tårar än leenden. Skratt känns som en omöjlighet. Det finns inte. Inte under den här julen.
Det är ingen jul om inte alla kan vara tillsammans. Jag vill inte ha någon jul. Inte i år iallafall. Hata är ett starkt ord, men... i år hatar jag julen, pappa.
Kom tillbaka. Snälla. Kom tillbaka. Jag saknar dig så mycket. Varje dag.
Du brukade aldrig önska dig något speciellt. Istället gav du oss det vi önskade oss. I år önskar jag mig att julen bara ska vara över på ett kick.
I år kommer julen bestå av en person mindre och mer tårar än leenden. Skratt känns som en omöjlighet. Det finns inte. Inte under den här julen.
Det är ingen jul om inte alla kan vara tillsammans. Jag vill inte ha någon jul. Inte i år iallafall. Hata är ett starkt ord, men... i år hatar jag julen, pappa.
Kom tillbaka. Snälla. Kom tillbaka. Jag saknar dig så mycket. Varje dag.
Det viktigaste var hur andra mådde.
God morgon bästa pappa!
Snart har jag varit här på jobbet i en timme, och det är rätt lugnt just nu. Klockan är ju inte så mycket. Du skulle också ha varit på ditt jobb i ungefär en timme nu. Om allt hade varit som vanligt.
Jag saknar att äta frukost med dig. Jag saknar att antingen hinna eller inte hinna ta sportdelen av tidningen innan dig varje morgon. Jag saknar att gå in och väcka dig när du hade sovit lite för länge på morgonen när du skulle till jobbet. Jag förstår att du var trött varje morgon. Du hade mer att göra och stå i än vad jag och många andra förstod. Men du sa aldrig något. Du klagade aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig. Det viktigaste var hur andra mådde.
Men... för mig var det viktigaste hur du mådde. Vi är ganska lika gällande det också; jag klagar sällan, gör det jag ska och ibland lite till, och så får man ta den så kallade smällen efteråt. Ibland inte.
Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden, pappa.
Snart har jag varit här på jobbet i en timme, och det är rätt lugnt just nu. Klockan är ju inte så mycket. Du skulle också ha varit på ditt jobb i ungefär en timme nu. Om allt hade varit som vanligt.
Jag saknar att äta frukost med dig. Jag saknar att antingen hinna eller inte hinna ta sportdelen av tidningen innan dig varje morgon. Jag saknar att gå in och väcka dig när du hade sovit lite för länge på morgonen när du skulle till jobbet. Jag förstår att du var trött varje morgon. Du hade mer att göra och stå i än vad jag och många andra förstod. Men du sa aldrig något. Du klagade aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig. Det viktigaste var hur andra mådde.
Men... för mig var det viktigaste hur du mådde. Vi är ganska lika gällande det också; jag klagar sällan, gör det jag ska och ibland lite till, och så får man ta den så kallade smällen efteråt. Ibland inte.
Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden, pappa.
Borta med vinden.
Jag har alltid gillat utmaningar. Du också.
Jag har alltig gillat att tävla. Du också, pappa.
Men att tävla mot det här - det vill jag inte.
Det vill inte du heller. Ingen av oss. Ingen.
Ibland går allt så fort så att man inte hänger med.
Snabbheten blev helt plötsligt en svaghet.
Styrkan är som bortblåst. Borta med vinden.
Istället tar sorgen över. Med sin stora makt.
Du har alltid älskat att vinna. Jag också.
Du har alltid hatat att förlora dom få gånger det hänt.
Jag med. Jag med, pappa. Förlust är inget vi tar på.
Men till slut stod förlusten och knackade på dörren.
Hastigt. Hårt. Harmlöst. Högt.
Jag hatar det; att förlora.
Jag har alltig gillat att tävla. Du också, pappa.
Men att tävla mot det här - det vill jag inte.
Det vill inte du heller. Ingen av oss. Ingen.
Ibland går allt så fort så att man inte hänger med.
Snabbheten blev helt plötsligt en svaghet.
Styrkan är som bortblåst. Borta med vinden.
Istället tar sorgen över. Med sin stora makt.
Du har alltid älskat att vinna. Jag också.
Du har alltid hatat att förlora dom få gånger det hänt.
Jag med. Jag med, pappa. Förlust är inget vi tar på.
Men till slut stod förlusten och knackade på dörren.
Hastigt. Hårt. Harmlöst. Högt.
Jag hatar det; att förlora.
För det här är min sorg. Inte deras.
Hej världens bästa pappa.
När jag är för mig själv varje dag, till exempel på tunnelbanan, så kan jag börja gråta. Och jag bryr mig inte om att det är människor på varenda kvadratmeter omkring mig. Man orkar inte bry sig. För det här är min sorg. Inte deras. Jag sitter alltid och tänker på dig då. Tittar på foton på dig på mobilen. Försöker inse att personen jag tittar på på det där fotot inte andas längre. Inte lever längre.
Det är fortfarande svårt att acceptera sättet du togs ifrån oss på. Det kommer aldrig att accepteras. Aldrig någonsin. För det var och är så otroligt fel, och det kommer det alltid att vara. Att du skulle försvinna - det är fel. Ont. Elakt. Smärtsamt. Varför det var just du som togs bort, är någonting som jag aldrig kommer förstå.
Jag har hittat ett ord som beskriver hur mycket jag älskar och saknar dig. Oändligt.
Oändligt. Oändligt. Öändligt. Öändligt. Öändligt.
När jag är för mig själv varje dag, till exempel på tunnelbanan, så kan jag börja gråta. Och jag bryr mig inte om att det är människor på varenda kvadratmeter omkring mig. Man orkar inte bry sig. För det här är min sorg. Inte deras. Jag sitter alltid och tänker på dig då. Tittar på foton på dig på mobilen. Försöker inse att personen jag tittar på på det där fotot inte andas längre. Inte lever längre.
Det är fortfarande svårt att acceptera sättet du togs ifrån oss på. Det kommer aldrig att accepteras. Aldrig någonsin. För det var och är så otroligt fel, och det kommer det alltid att vara. Att du skulle försvinna - det är fel. Ont. Elakt. Smärtsamt. Varför det var just du som togs bort, är någonting som jag aldrig kommer förstå.
Jag har hittat ett ord som beskriver hur mycket jag älskar och saknar dig. Oändligt.
Oändligt. Oändligt. Öändligt. Öändligt. Öändligt.
Tålamod är något vi måste le åt istället för att slå på.
Pappa,
allt känns plötsligt ännu konstigare när tanken slår mig. Tanken att här där jag sitter, hade du kunnat sitta bredvid. Om allt var som vanligt. Vanligt. Som det var förut. När allt var bra. Bäst.
Vart jag än är i huset - där kunde du också ha varit. Med mig. Tillsammans med mig. Men det går inte. Inte längre. Och det är en helt otroligt konstig känsla. Jättesvart. Jättemörk.
Det kommer aldrig kunna bli bäst igen. Aldrig. Det är faktiskt sant. Kanske är det den tanken som tynger oss ännu mer, som gör att man sjunker ännu djupare? Tror du det?
Det kommer aldrig någonsin kunna bli bäst igen. Men... det kommer kunna bli så bra som det kan bli. Efter förutsättningarna. Det vet jag. Det kan. Det ska bli.
Man kan om man vill. Det har du lärt mig. Vi ska. Det ska bli bra. Vi vill bara att det ska bli bra tillsammans med dig. Vi får inte ha så bråttom bara. Tålamod är något vi måste le åt istället för att slå på.
Tålamod var din starka sida. Jag ska försöka hitta den också. Jag vet att den finns där. Någonstans. Jag ska gräva lite djupare. Jag ska titta lite högre upp och lite längre bort.
Tänk om jag skulle hitta dig när jag letar efter mitt och vårat tålamod, pappa?
Nu drömmer jag.
Jag älskar dig - varje dag. Saknar dig. Oerhört mycket. Min fina, fina pappa.
När orken tryter...
... för att du inte är här.
Då behöver jag dig pappa.
Tårar. Vi vill inte vara utan dig. Men vi måste. Tårar. Varje dag tårar.
Med dig. Utan dig.
Det gjorde aldrig ont förut. Med dig.
Nu gör allting ont. Utan dig.
Håll om mig och säg att allt kommer bli bra.
För jag vill tro det - att allt kommer bli bra.
Inte bäst. Men bra.
Där vi är - där är du.
Hej fina pappa.
Förlåt för att jag inte skrev här igår, men jag skrev i boken till dig. Det är det allra viktigaste. Faktiskt. Eller hur? För dom där skrivböckerna - dom kan jag spara för all framtid.
Idag efter jobbet kom mams och hämtade upp mig, vi åkte snabbt hem och slängde i mig mat och packade träningskläderna, och sen bar vi oss iväg på visning igen. Det var jättefint. Mysigt. Lagom. Bra. Harmoniskt. Jag hoppas på det bästa, men vi ska inte ropa hej, som det så fint och retfullt heter. Du följer med oss vart vi än går. Vart vi än springer. Vart vi än flyttar. Överallt. Vart vi än är. För vet du? Där vi är - där är du. Vi är ju alltid tillsammans. Precis som vi varit under alla år tillsammans.
På träningen kände jag att jag hade sån där jobbig-trött-energi, så jag log sådär konstigt till allt och skrattade till varenda liten grej som hände och kutade på. Men det var kul. Jättekul. Det är skönt att jag har fått möjligheten att tillhöra den där underbara gruppen människor större delen av veckorna. Dom får mig att tänka på allt annat utom verkligheten. Allt annat.
Vet du vad jag saknar, pappa? Dina miner. Allihopa av dom.
Nu är det jag och Johan som gör dom minerna. För dig.
Förlåt för att jag inte skrev här igår, men jag skrev i boken till dig. Det är det allra viktigaste. Faktiskt. Eller hur? För dom där skrivböckerna - dom kan jag spara för all framtid.
Idag efter jobbet kom mams och hämtade upp mig, vi åkte snabbt hem och slängde i mig mat och packade träningskläderna, och sen bar vi oss iväg på visning igen. Det var jättefint. Mysigt. Lagom. Bra. Harmoniskt. Jag hoppas på det bästa, men vi ska inte ropa hej, som det så fint och retfullt heter. Du följer med oss vart vi än går. Vart vi än springer. Vart vi än flyttar. Överallt. Vart vi än är. För vet du? Där vi är - där är du. Vi är ju alltid tillsammans. Precis som vi varit under alla år tillsammans.
På träningen kände jag att jag hade sån där jobbig-trött-energi, så jag log sådär konstigt till allt och skrattade till varenda liten grej som hände och kutade på. Men det var kul. Jättekul. Det är skönt att jag har fått möjligheten att tillhöra den där underbara gruppen människor större delen av veckorna. Dom får mig att tänka på allt annat utom verkligheten. Allt annat.
Vet du vad jag saknar, pappa? Dina miner. Allihopa av dom.
Nu är det jag och Johan som gör dom minerna. För dig.
Titta vad lillen skrev till dig på din födelsedag, pappa.
Starkast av alla.
Alla tårar - dom är till dig.
Alla leenden - dom är till dig.
Alla tankar - dom far till dig.
Alla skratt - dom går till dig.
Älskade lilla pappa. Starkast av alla.
Alla leenden - dom är till dig.
Alla tankar - dom far till dig.
Alla skratt - dom går till dig.
Älskade lilla pappa. Starkast av alla.
Tre ljus mot cancern. Tre ljus för dig.
Hej älskade pappa.
Jag finner inga ord just nu, så... du får veta det du redan vet - att jag saknar dig så otroligt mycket. Du är i mina tankar hela tiden. Hela tiden. Varje dag.
Vet du vad som sker ikväll? Ikväll klockan 20.00 tänder man tre stycken ljus för cancer. Eller snarare mot cancer. Det ska vi göra här hemma. Och jag tänder tre ljus i tankarna för dig och mot cancer den tiden, för då är jag på träning som vanligt.
Tre ljus mot cancern. Tre ljus för dig.
En sak till. Jag saknar dig. Min fina pappa.
Jag finner inga ord just nu, så... du får veta det du redan vet - att jag saknar dig så otroligt mycket. Du är i mina tankar hela tiden. Hela tiden. Varje dag.
Vet du vad som sker ikväll? Ikväll klockan 20.00 tänder man tre stycken ljus för cancer. Eller snarare mot cancer. Det ska vi göra här hemma. Och jag tänder tre ljus i tankarna för dig och mot cancer den tiden, för då är jag på träning som vanligt.
Tre ljus mot cancern. Tre ljus för dig.
En sak till. Jag saknar dig. Min fina pappa.
