God morgon pappa.

Igår var ja och klippte mig hos Brännis på förmiddagen, sen gick jag till mammas jobb och vi gick och handlade lite små-julklappar en snabbis. När jag kom hem kom Sandra och hämtade mig, så åkte vi och köpte pizza och satte oss hemma hos henne och kollade på innebandyn och senare Idol-finalen.

Idol-finalen. Idol-finalen... den ger mig dåliga vibbar och minnen.
Förra årets Idol-final såg jag hemma hos din storebror med barnen och i pausen när nyheterna visades så gick jag och lillen hem, för då hade du och mamma kommit hem från sjukhuset fick vi veta. Inget konstigt med det, du skulle ju bara ta några prover? Då tänkte jag inte mycket alls, utan tyckte mest att det skulle bli skönt att få komma hem. Jag anade inte vad som väntade mig. Jag hade bara en liten konstig känsla inuti kroppen. Varför skulle ni ringa och säga att vi skulle komma hem? Det brukade vi bestämma själva.
När jag kom hem, upp för trappan och till vardagsrummet - möttes jag av ledsna, tomma och rädda blickar från dig och mamma som satt i soffan helt tysta, som om ni hade sätt ett spöke när jag kom, och tittade på mig.
Jag gick fram mot er, satte mig i soffan, frågade hur du mådde och kramade om dig.
Du höll kvar mig efter det. Och vi började gråta. Men då visste jag ingenting ännu. Men några sekunder senare kom beskedet - att du hade cancer.
Mamma berättade det mesta. Snyftandes. Du höll om mig hårdare än någonsin tidigare gråtandes. Jag själv... jag skrek. Allt blev svart. Jag har aldrig tidigare varit i dina armar så länge, så hårt, förut. Jag kommer alltid att minnas det. Hur förbereder man sig för att berätta något sådant för sina barn? Det tror jag är en omöjlig uppgift. Totalt omöjlig. Därför tror jag inte att ni förberedde er, du och mamma, utan att ni helt enkelt skulle andas lite innan vi kom hem. Och sen berätta. Jag ryser när jag tänker på den kvällen. För sorgen och rädslan som kom fram, men även för att jag så tydligt kommer ihåg hur det kändes när du höll om mig sådär hårt och länge. Jag kommer ihåg känslan när jag skrek och grät på samma gång. När man knappt hör vad man själv säger för att det gör så ont. För att allt vänds upp -och ned.

Det var den kvällen då våran värld började vändas åt fel håll. Vi hade det ju så bra...
När jag såg Kevin Borg vinna Idol på tv den kvällen - så förlorade jag.
Ett evigt minne. Evigt. Tungt.

Jag minns dina kramar med värme, och skulle göra vad som helst för att få krama dig igen. Min fina pappa. Jag älskar dig - varje dag.