Hej bästa pappa!

I morse hade jag och Sophie ställt väckarklockan på 9 för att gå ut och gå en sväng i snön innan frukosten. När klockan ringde tänkte vi båda först strunta i att gå upp, men drog oss ändå upp. För vi hade bestämt oss.
Innan vi gick utanför dörren tog jag en titt på termometern. - 30 grader stod det. Du skulle ha sett hur vi såg ut, allt frös i våra ansikten på en gång. Som vanligt. Kallt var det. Men skönt. Uppiggande.
Vi sitter fortfarande i pyjamas. Du hade skrattat åt det om du var här (är du här?). Men snart ska vi ut och traska igen. Vi måste ju röra oss på något sätt. Även fast vi är här för att vila.
Det märks och känns så tydligt att du fattas här uppe. På alla sätt och vis. Du behövs här. Du behövs överallt. Överallt nära oss.

Tomhet. Saknad.

När kommer du tillbaka och säger hej, pappa?
När kommer du tillbaka, så att jag får säga hej då en sista gång på riktigt? Jag fick aldrig säga hej då. Jag fick aldrig ta ett riktigt farväl.