Hej fina pappa.
Förlåt för att jag inte skrev här igår, men jag skrev i boken till dig. Det är det allra viktigaste. Faktiskt. Eller hur? För dom där skrivböckerna - dom kan jag spara för all framtid.

Idag efter jobbet kom mams och hämtade upp mig, vi åkte snabbt hem och slängde i mig mat och packade träningskläderna, och sen bar vi oss iväg på visning igen. Det var jättefint. Mysigt. Lagom. Bra. Harmoniskt. Jag hoppas på det bästa, men vi ska inte ropa hej, som det så fint och retfullt heter. Du följer med oss vart vi än går. Vart vi än springer. Vart vi än flyttar. Överallt. Vart vi än är. För vet du? Där vi är - där är du. Vi är ju alltid tillsammans. Precis som vi varit under alla år tillsammans.
På träningen kände jag att jag hade sån där jobbig-trött-energi, så jag log sådär konstigt till allt och skrattade till varenda liten grej som hände och kutade på. Men det var kul. Jättekul. Det är skönt att jag har fått möjligheten att tillhöra den där underbara gruppen människor större delen av veckorna. Dom får mig att tänka på allt annat utom verkligheten. Allt annat.

Vet du vad jag saknar, pappa? Dina miner. Allihopa av dom.
Nu är det jag och Johan som gör dom minerna. För dig.