Mina skratt tillhör verkligheten. Det gör dom. Dom är på riktigt. För stunderna som kommer. Men när jag helt plötsligt under dom stunderna börjar tänka på den riktiga verkligheten - den största verkligheten - så försvinner det där skrattet lika fort som den starkaste tornadon sveper om alla föremål som kommer i dens väg. Så fort. Så fort visar sig den största verkligheten, pappa. Att du inte får vara här. Att du inte får leva. Leva med oss. Leva ditt liv. Den verkligheten tar bort allt för stunden och ett tag framåt, och gör det smärre omöjligt för ett litet leende att träda fram.

Det är så svårt utan dig. Det är en kamp. Utan dig, pappa.

Jag älskar dig - varje dag!