Hej världens bästa pappa.

När jag är för mig själv varje dag, till exempel på tunnelbanan, så kan jag börja gråta. Och jag bryr mig inte om att det är människor på varenda kvadratmeter omkring mig. Man orkar inte bry sig. För det här är min sorg. Inte deras. Jag sitter alltid och tänker på dig då. Tittar på foton på dig på mobilen. Försöker inse att personen jag tittar på på det där fotot inte andas längre. Inte lever längre.
Det är fortfarande svårt att acceptera sättet du togs ifrån oss på. Det kommer aldrig att accepteras. Aldrig någonsin. För det var och är så otroligt fel, och det kommer det alltid att vara. Att du skulle försvinna - det är fel. Ont. Elakt. Smärtsamt. Varför det var just du som togs bort, är någonting som jag aldrig kommer förstå.

Jag har hittat ett ord som beskriver hur mycket jag älskar och saknar dig. Oändligt.
Oändligt. Oändligt. Öändligt. Öändligt. Öändligt.