Hej himlens starkaste stjärna.

Igår skrev jag på sista bladet i den tredje skrivboken till dig. Idag ska jag börja på den fjärde. Vet du vad det är för dag idag? Idag är den 9 månader sen du tog ditt sista andetag.
Det är fortfarande svårt att förstå. Svårt att förstå och omöjligt att acceptera. Omöjligt att ta.
På något konstigt vis går tiden framåt. Och fort går det också. Det är väl kanske bra. Vad vet jag. Det jag vet är att tiden inte levs med samma glädje som den gjorde förut. För vi behöver dig.
Jag vill hålla din hand och skratta med dig. Tillsammans med dig, pappa. Du och jag. Som alltid. Jag kommer aldrig att få uppleva ditt skratt levande igen. Aldrig. Och det gör ont att veta det.

Jag älskar dig - varje dag!