Till förra årets nyårsafton ville både du och mamma att jag skulle vara med vänner och ha kul. Att jag inte skulle behöva tänka på hur allting precis hade blivit. Att du hade blivit sjuk. Att våran vardag hade vänts upp och ned. Ni ville att jag skulle släppa det för en kväll. Det var inte lätt, men jag gjorde mitt bästa.
Du och mamma stannade hemma och gick över till din bror. Ni tog det lugnt. Det fanns inget att fira. Inte för mig heller. Inte för någon i våran närhet.
Jag var inte med dig på nyårsafton.
Vet du varför jag valde att lyssna på dig och mamma? Vet du varför jag valde att vara med vänner på nyårsafton och fira in det nya året, istället för att vara hemma med dig, mamma och Johan? Vet du varför, pappa?

För att jag inte visste att det var ditt sista år. Ditt sista nyår. Din sista nyårsafton. Jag visste inte att det var våra sista månader tillsammans.
Hade jag vetat det... då hade jag aldrig, aldrig åkt ut till Ekerö och firat nyår. Även om det var med massa personer som jag håller kärt. Aldrig, pappa. Det hoppas jag att du förstår. Du är inte arg väl, pappa? Om jag bara hade vetat. Förlåt. Förlåt.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha 2009 som livets sämsta år. Samtidigt vet jag att det är otroligt många som nämner 2009 som det bästa de varit med om. Så vill jag också ha det, pappa.
Men det är en total omöjlighet. Total. Du behöver vara levande för att jag ens ska kunna tala i ord som bra, bättre och bäst. Jag behöver dig hela tiden.
2009 var världens sämsta år. Det värsta året i mitt liv. I alla våras liv här hemma. Det känns som att det bara kan bli bättre. Men ingenting kan bli bra på det viset som det kunde bli förut. Inte nu. Inte utan dig.
2010 blir en fortsättning på 2009. Man kan inte lämna det bakom sig, som man har kunnat göra med föregående år. Det går inte med 2009. Det kommer alltid att vara med. För alltid. Hack i häl. Tätt. Alltid närvarande.

GOTT NYTT ÅR PAPPA. GOTT NYTT ÅR, UPPE I HIMLEN.
Du är med oss varenda sekund. Av alla år som komma skall. Vi kommer skjuta raketer upp till dig imorgon. Hoppas det lyser upp fint. Hos dig. För dig. Kanske får färgerna dig att le. Där uppe. Någonstans.

Ingenting blir sig likt igen. Inte 2010 heller. Och heller inget år som kommer att komma. Däremot kommer vi med åren lära oss att leva med sorgen och saknaden. Med medvetenheten om vad som faktiskt är viktigt och betyder någonting. Gud, vad jag saknar dig pappa. Jag vill hålla din hand, och säga att allt kommer bli bra.
Men det är för sent. Det har varit för sent ända från början att säga att allt kommer bli bra. Men det har aldrig någonsin varit för sent att hålla din hand.
Det kunde jag göra när jag ville. Men inte längre. Aldrig mer.
Kom tillbaka... Det är ju nyårsafton. Mamma måste ha någon att pussa vid tolv-slaget. Kommer du då?