Pappa,
allt känns plötsligt ännu konstigare när tanken slår mig. Tanken att här där jag sitter, hade du kunnat sitta bredvid. Om allt var som vanligt. Vanligt. Som det var förut. När allt var bra. Bäst.
Vart jag än är i huset - där kunde du också ha varit. Med mig. Tillsammans med mig. Men det går inte. Inte längre. Och det är en helt otroligt konstig känsla. Jättesvart. Jättemörk.

Det kommer aldrig kunna bli bäst igen. Aldrig. Det är faktiskt sant. Kanske är det den tanken som tynger oss ännu mer, som gör att man sjunker ännu djupare? Tror du det?
Det kommer aldrig någonsin kunna bli bäst igen. Men... det kommer kunna bli så bra som det kan bli. Efter förutsättningarna. Det vet jag. Det kan. Det ska bli.
Man kan om man vill. Det har du lärt mig. Vi ska. Det ska bli bra. Vi vill bara att det ska bli bra tillsammans med dig. Vi får inte ha så bråttom bara. Tålamod är något vi måste le åt istället för att slå på.
Tålamod var din starka sida. Jag ska försöka hitta den också. Jag vet att den finns där. Någonstans. Jag ska gräva lite djupare. Jag ska titta lite högre upp och lite längre bort.
Tänk om jag skulle hitta dig när jag letar efter mitt och vårat tålamod, pappa?
Nu drömmer jag.

Jag älskar dig - varje dag. Saknar dig. Oerhört mycket. Min fina, fina pappa.