Hej älskade pappa.

Igår kväll kände jag egentligen bara för att vara hemma. Så som man kan känna ibland. Att man bara vill ligga ner och inte röra sig många millimeter. Men sen ändrade jag mig. Så Nikolina kom hit och vi hade jättetrevligt här hemma för att senare mot natten dra oss in mot stan. Det blev en kall historia.
Jag har så många fina vänner runt mig. Överallt. Hela tiden. Det känns skönt. Jag är aldrig orolig över vart jag har mina nära och kära. Det måste betyda att man är riktiga vänner. Det är tryggt. Vänskap.
En trygghet som dom - allihopa - alltid ger mig, det är skratt. Skrattet. Jag skrattar alltid med mina vänner. Och pratar. Stojar.
Jossan ringde precis. Det är som att hon och några andra är bredvid mig på något sätt och ser allt. Förstående. Så snälla. Så omtänksama. Fina människor. Fina hjärtan. Fina vänner. Fina stjärnor. Så många som bryr sig. Om det här. Om välmående hos andra. Otroligt. Unikt. Visst är det tryggt, pappa?
Tryggast är du.

Igår åkte mamma, Johan och dom andra upp till Idre. Och tidigt imorgon bitti åker jag och Sophie upp till dom. Det ska bli så skönt. Din favoritplats. Våran favoritplats. Idre. Vårat hus. Våran plats.

Det kommer lysa hos dig medan vi är borta. Det lyser alltid hos dig. Varje dag. Och det är inte bara vi som åker dit och tänder ljus för dig. Det är många.