Idag på dagen är det 1 år sedan jag fick veta att du var sjuk. Ett år sedan. Till och med det är sjukt. Så att säga. Jag kan inte förstå att tiden rinner iväg. Tiden rinner iväg, samtidigt som det känns som att våra liv har stannat. Det är en konstig kombination, pappa. Eller hur?

För ett år sen kunde jag hålla om dig. Och din hand.
För ett år sen kunde jag vara rädd tillsammans med dig.
För ett år sen kunde jag gråta tillsammans med dig.
För ett år sen började vi en resa. Tillsammans. En resa som tog slut alldeles för tidigt. Vi fick inte ens någon chans. För det var redan för sent när vi började. Det gör ont; att vi - du - inte fick någon minsta chans. Inte en enda. Inte ens ett litet halmstrå. Bara väntan och smärta. Tiden blev inte tid. Tiden blev smärta.
Jag saknar att vara envis tillsammans med dig, pappa. Eller att vara envis mot dig. Jag saknar dig hela tiden.

Imorgon är dagen då jag berättade allt för Elin och henns familj. Dom tog emot mig med sina som vanligt öppna armar och jag var där hela kvällen. Gråtandes. Tom. Du sa att det var okej, att jag skulle åka dit. Även om jag ville vara med dig hemma.
Gud, vad jag saknar dig.