Gjorde det ont att sluta andas, pappa?
Tänk om det gjorde ont...
Du hade ont under tiden. Det vet jag. Det vet jag så väl. Det såg jag. Det hörde jag. Det kände jag. Men gjorde det ont sista minutrarna? Hur känns det att innerst inne veta att man snart inte finns mer? Du visste. Jag visste. Alla visste. Maktlöshet är ordet.
Nu gör det sådär ont bakom ögonen och kindbenen som det gör när tårarna blandat med sorgen och de andra känslorna trycker på sitt allra hårdaste. Det gör så ont. Det gör så ont att du inte får vara här.
Jag är så ledsen. För din skull. Fina pappa. Du ska vara här. Alltid. Varje dag.
Men det är du inte. Jag vill hålla din hand. Nu. Imorgon. För evigt.
Ska vi allihopa vakna upp ur den här mardrömmen nu, pappa?
Jag förstår precis hur du tänker där. Funderade oxå i de banorna när min pappa dog. Iof vet jag att han fick ont, för han dog i hjärtinfarkt. Men det "förmildrande" i eländet, var att det var över på några få sekunder. Det är min lilla tröst.
Det som fick mig att gå vidare i min sorg, var att tänka på min pappas extremt sjuka humor, vilket gjorde att alla dråpliga situationer som hände när han gått bort, gav mig lov att skratta, eftersom han hade älskat att jag gjorde det. Det blev min räddning, tror jag.
Sorgen är svår och orättvis!
I dag har jag precis fått reda genom DN´s dödsannonser att en f.d kollega dött, det blev många tårar nu på morgonen...Hon var bara lite över 40 år.
Kram till dig!
/Mija
