Hej pappa. Fina lilla pappa.

När jag inte gör något med någon, vad som helst, utan sitter och inte skojar eller pratar - då är den första som kommer upp i mitt huvud du. Inte bara du som person, utan hela den här situationen från början till det snabba, förödande slutet, och nu fortsättningen. Den långa biten. Den oändliga vägen som man inte vill gå. Den öändliga vägen som man aldrig någonsin hade tänkt att gå.
Bara en sån "simpel" sak som att se dig när jag kommer hem. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att kunna kittla dig och hålla om dig när jag vill. Det går inte nu. Du finns inte där. Bara en sån "simpel" sak som att få le med dig varje dag flera gånger. Det går inte nu. Att få sms:a eller ringa dig bara för att fråga hur du mår eller vad du gör (även fast jag visste vad du gjorde precis då jag ringde) en kort stund varje dag. Det går inte nu. Vet du varför? För du finns inte där längre.

Det är en irriterande känsla i kroppen. Svår att ta på, men ack så den känns. Den gnager inombords och utåt sakta men säkert. Biter på varenda kvadratcentimeter i kroppen. På hjärtat också. I bröstet. Där det gör ondast.
Jag vill inte vara med om det här pappa. Jag vill inte. Men jag måste.
Jag vill kunna ringa dig och fråga vart du är. Vad du gör. Och få ett svar. Ett svar bestående av ord. Ord från en levande människa.
Men det går inte.
För du finns inte.



God natt fina pappa. Jag hoppas jag får träffa dig i natt. I drömmarna. Jag saknar dig.