Hej älskade pappa. (Förlåt för att jag inte skrev till dig igår, det var inte meningen)

Igår åkte jag med några av dom bästa in till Gröna Lund och hade en jättetrevligt dag och kväll. Vi gick ut efter det också. Dom fick mig att skratta väldigt mycket, vädigt ofta. Mina vänner får mig att må bra. Eller bättre. Det är något jag uppskattar otroligt mycket, och antagligen kommer jag aldrig att kunna tacka dom tillräckligt. Ingen av dom. Dom gör så mycket.

Vet du vem jag var hemma hos efter att vi hade varit ute, pappa? Joakim. Du vet, Joakim som jag känt sen dagis-tiden. Kommer du ihåg när han var liten (och jag ännu mindre) och var hemma hos oss för att han skulle vara den som "skolade in" mig på dagis - bli som min "trygghet" på dagis? Jag kommer inte ihåg det, men du har nämnt det många gånger förr, så det har blivit som att jag minns det. Fortfarande får han människor att känna sig trygga. Han fyllde 20 år igår. Tiden går så fort.
Vi satt länge i natt och pratade. Mest om dig. Om det här, att du är borta. Död. Vi grät massor tillsammans. Det var på riktigt. Det visades en äkta vänskap. Det var häftigt. Jag gick hem vid 8-tiden i morse och idag måste jag erkänna att jag mår som jag förtjänar. Han är så snäll, Joakim. Det har han alltid varit. Visst, pappa? Det har varit det ordet man använt sig mest utav när man har beskrivit Jocke. Eller hur? Snäll.
Du var också alltid så snäll pappa. Hur du kunde vara den du var, det är något jag aldrig kommer förstå - hur man blir som du. Jag tror inte att det går. För du var du. Du är du. Bara du. Våran.

Jag saknar dig.
Hela tiden.