God morgon världens bästa pappa!

Har du sovit gott i natt? Jag har inte sovit gott. Jag drömde att du fanns. Det gör jag ofta - drömmer arr du finns. Att du andas. Att du lever. Tänk om drömmarna var sanna. Det är väl därför det heter drömmar, för att de inte är verklighet, utan just bara drömmar. Bara drömmar.

I torsdags kväll gick jag och mamma över till Royne och Inger, din storebror. Vi satte oss och drack te, och började prata om mitt körkort. Jag ska få övningsköra med honom. Bra va? Jag tror att det kommer gå jättebra, för ni två är så lika till sättet. Jag skulle ha övningskört med dig. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Eller hur pappa?
Det är så orättvist. Jag saknar dig så mycket.

Igår kväll var jag och Johan på bio, men det som lyste upp min kväll mest var innan bion - då jag stötte på Rebecca utanför. Den människan behöver bara visa sig, eller knappt det, för att jag ska le. Jag vet inte hur hon gör, men hon symboliserar riktig vänskap. Du tycker också om Rebecca, det vet jag.
På begravningen, när alla gick fram och la en ros på din kista och sen sakta gick tillbaka till sina platser, så grät Rebecca. Hon gick förbi mig, mamma och Johan tillbaka mot sin plats med många tårar i ögonen och kollade på mig, och viskade "jag älskar dig". Jag viskade tillbaka.
Vi har många underbara männikor runt oss pappa. Utan dom - tror inte jag att dagarna hade gått framåt, som dom nu faktiskt gör. Vi försöker, och alla runt omkring bidrar till det.

Snart ska vi åka hem till din lillasyster som fyller år idag. Släkten får oss också att orka. Vi är som en enda stor stor stor familj. Allihopa. Tillsammans. Vi alla saknar dig så mycket, och det är ett stort tomt hål när du inte är med oss när vi ses varje gång. Jag saknar ditt skratt när vi träffar alla, för vi skämtar alltid så mycket tillsammans. Men jag hör det inte - ditt skratt. Men jag kan föreställa mig det. Hur det låter. När det kommer.
Ditt skratt.
Ditt spridande skratt.